Vera hade varit borta länge denna gång men nu var hon hemma, dock skulle besöket hemma inte bli så långvarigt. Hon hade redan varit och lämnat sin rapport om sina fynd i Civitas och nu hade hon sökt sig till sin boning för att finna att någon ändå höll de värsta dammet och spindelväven borta. Hon log och såg sig om innan hon började lägga undan lite småsaker på en hylla här och i en korg där. 

Medan hon höll på att pyssla i sitt rum hade hon släppt på sina murar kring sinnet så hon kunde känna de som kom nära. Hon hälsade på de som kikade in med värme men dagen var i full gång och många var upptagna med sitt så hon visste att senare skulle de ha tid att umgås mer något hon uppskattade.

Dock kom snart kittlingen av ett sinne hon väntade på och hon log varmt men fortsatte med det hon höll på med. Väntade in besöket. Ville inte avslöja ännu att hon visste att denne var nära.

Försiktigt kikade Lurlei in i Veras rum med nervositeten bubblande i brösten.
"Hej."
Viskade hon fram. Verasha var typ den häftigaste vargen som Lurlei visste om, hon hade coola krafter och ett häftigt arbete stationerad utanför från reviret. Lurre hade aldrig fått lämna reviret ensam men drömde om att en dag göra samma sak som Vera.
"Jag undrar, eeh, jaaa... Ka-kan.. Vill du berätta om typ.. ditt uppdrag, vad du gör, hur det går till liksom? Hur du gjorde för å bli Spion, vad man behöver kunna å träna på?"
När hon väl börjat så rann bara frågorna ur henne och hon blev riktigt upphetsad men försökte lugna sig lite och log generat.
"Jag har många frågor."
Förtydligade hon, som att det inte redan märkts.

Vera hade just ställt undan de sista små snidade figurerna då hon hörde Luriels röst bakom sig. Även om sinnet avslöjat att hon var där så bekräftade rösten det bara. 

"Hej Luriel" Svarade hon med en lugn och vänlig stämma samtidigt som hon vände sig mot den mindre valpen. "Kom sätt dig hos mig så ska jag berätta lite om vad jag gjort även om det kanske inte är lika spännande som det verkar med spioneri alla gånger" Vera log vänligt och rösten var trots hennes stora form mjuk och vänlig, hon nickade mot en stor älgfäll de båda gott och väl skulle få plats på som svar på den svärm av ord som lämnade Luriels mun. Hon gick och satte sig. "Mitt uppdrag börjar ge resultat och just nu går det ut mycket på att bara befinna mig i Civiats, lyssna, hitta information som kan vara användbar för Cirkeln men inte avslöja vad jag gör. Att vara synlig men ändå osynlig på samma gång. I Civiats känner en del till mig som Mira byteshandlaren" Hon blinkade lite (wink) åt Luriel. "Jag har tränat på att vara mig själv men ändå inte. Att vara öppen men inte avslöja något. Att kunna läsa andra individer, lära mig när en annan individ ljuger för inte säger hela sanningen. Förut var jag en rätt ogästvänlig individ men jag har fått träna på att vara en individ som inger tillit till de jag möter. Ja det är mycket jag får träna på hela tiden och lära mig och hur jag blev det... Ja det bara liksom blev så" Vera log lite ursäktande att hon inte kunde ge ett mer spännande svar på den sista frågan.

Lurlei satte sig ner och lyssnade mycket uppmärksamt på allt Vera hade att säga.
"Jag kan bli osynlig!"
Avbröt hon upphetsat då den äldre nämnde att vara synlig och osynlig samtidigt, och flikade in ett och annat glatt hon inte kunde hålla nere under resten av den äldres genomgång. Hon tyckte det minst lika spännande som hon trott. Tänk att hon hade ett alias, att folk kände henne som en helt annan person. Som ett prank fast jämt. Och att behöva kunna komma bra överens med folk lät ju hoppfullt, det var Lurre ändå bra på. Hon hade nog nästan bara vänner. Förutom kanske den där hon pranka i Civitas.
"Men, hur vet man om någon annan ljuger då? Finns det några tecken man ska hålla utkik för, och om det gör det - hur vet inte andra att du ljuger då? Måste man känna den riktiga personen för å veta? Eller är det dina krafter som hjälper dig se lögner?"
Hon såg storögt på den andre.

Vera betraktade den yngre och mindre och log vänligt. "Osynlighet kan vara en väldigt nyttig kraft som spion men glöm inte att både doft och ljud ändå finns kvar trotts att de inte kan se dig" Vera sade detta i all välmening. Att bara vara osynlig skulle vara till stor hjälp men många vargar hade skarpa nosar och skarpa öron. 

Då frågan kom hur man visste om någon ljög så såg Vera lite fundersamt upp i taket en liten stund. Sedan började hon tala med en lite fundersam röst. "Jag har min kraft som kan hjälpa mig men att bara förlita mig på min kraft blir ungefär som om jag bara skulle förlita mig på osynlighet och glömma bort doft och ljud." De nästan svarta ögonen föll åter på den ljusare tiken bredvid henne. "Varje gång jag använder mig av min kraft riskerar jag att stöta på någon annan med samma kraft som kan avslöja mig, mitt uppdrag och kanske tvinga ur mig information för att denne är starkare än mig i sin förmåga. Jag har lärt mig att läsa av en vargs kropps språk, se de små detaljerna. Då en varg ljuger ändrar de nästan alltid lite på sitt kropps språk. Svans tippen rycker lite, örnen klipper lite mer än normalt, de blinkar lite mer, slickar sig lite extra om nosen eller andra ännu mindre detaljer. Tonen på rösten kan ändra nyans och vissa är det väldigt uppenbart att de ljuger, de börjar svamla och man kan rakt känna på deras doft hur nervösa de blir. Då gäller det att veta vilka man kan pressa på mer information och vilka man måste backa och ta det lugnt med." Vera såg ut igenom öppningen till sin lilla boning på de som rörde sig utanför. "Det är därför väldigt viktigt att som spion träna på att ljuga själv. Att veta hur man ljuger utan att avslöja det för någon att man faktiskt ljuger även om det är jobbigt att behöva ljuga för någon man känner. Det var så jag började träna mig på att bli en bra spion. Jag och Brann har tränat mycket tillsammans och även om det och Brann har hjälpt mig mycket. Fått mig att bli av med små beteenden jag hade i början då jag ljög." Vera log lite vid minnen då Brann knäppte henne hårt på nosen vid ett tillfälle då hon ännu hade en av sina avslöjande vanor kvar. Det lätta lätta lilla rycket i nosen då hon uttalade lögnen.