Solen lyste upp skogen och fåglarna kvittrade och bland alla buskar och träd kunde man se en liten ljus valp slingra sig fram. Felicity hade nyligen blivit föräldralös och var nu tvungen att ta hand om sig själv, vilket i sig var en utmaning när man är så liten. Hon har varit tvungen att försöka lära sig jaga helt själv vilket har ofta slutat i ett misslyckande, det enda hon lyckas fånga är små möss ibland men även dom kunde vara svåra att få tag i. Tur nog så har hon lätt att gömma sig med sin lilla kropp så hon kunde i alla fall sova säkert om nätterna. Men hon saknade sina föräldrar så otroligt mycket och att vara ensam var svårt.
Men hon klampande på och försökte vara positiv när hon plötsligt såg något färgglatt sticka fram mellan buskaget, hennes nyfikenhet gjorde att hon inte kunde ignorera det så sakta men säkert närmade hon sig den färgglada fläcken. Där hon sen såg att det var en varg, men den såg konstig ut. Färgglad och hade massa ögon som inte bara satt i ansiktet men även på kroppen och den hade även två små extra ben på frambenen. Vilken konstig varg tänkte hon men hon blev ändå glad över att se en annan varelse som inte var ett byte. Felicity tog ett djupt andetag och samlade på sig lite mod och började blygsamt närma sig den främmande vargen. 
''He-hej!'' hälsade hon lite skakigt men försökte fejka mod så inte den konstiga främlingen skulle tro att hon var en fegis. Men som valpen hon var så kom nyfikenheten fram; ''Var kommer du ifrån? Vad heter du? Jag heter Felicity!'' sa hon lite framfusigt men blev sedan tyst och lite generad av att hon brast ut så där. Det var så längesen hon hade pratat med någon annan varg.

Solen värmde hans färglada rygg medan han rörde sig lungt igenom skogen, den långa pälsen svajade lätt och verkade nästan försöka trassla sig in i varenda ranka som stack ut lite extra. En nackdel med den långa pälsen var att den ofta lämnades kvar där han varit.
Han stod ut mot allt det gröna runt omkring sig. Fåglarna släppte ut höga, varnade kvitter som svarades på håll även om han var föga intresserad av dem så följde de rosa ögonen varenda rörelse i skyn. Det kändes som en lätt ryckning i musklerna när de varnade för rörelse. Han var van vid det, och till viss del så visste han vilken riktning ögonen var siktade mot - det var inget han kunde ordentligt förklara om någon skulle fråga. Men det var också där hans information tog slut. För allt han kunde veta så skulle det kunna vara någon mythologisk varelse som flög ovanför honom. Men han antog att det var fåglar. Det var nästan alltid fåglar.

De rosa ögonen slog om nästan exakt då han hörde vargens röst bakom sig. De hade varit för koncentrerade på himmelen för att lägga märke till den lilla invidid som smygit sig upp.
"Hej där." Svarade han medan han vände sig om. Den andre var knappt hälften så stor som honom. Inte allt för konstigt att dess röst skakade lite lätt. Det var en liten tystnad innan den andre snabbt kastade ett par frågor på honom och sedan ett namn. "Felicity. Vilket fint namn. Mitt namn är Yaroslava. De flesta brukar kalla mig Yaro." Hans nos rörde sig märkligt. Det var något med den andra som han inte riktigt kunde sätta tassen på. Allt pekade mot något, men han visste inte riktigt vad det något var. Han sneglade snabbt runt dem. Det fanns ingen i närheten, även om det var relativt lätt att gömma sig bakom alla gröna rankor som kvävde skogen. Han tog några extra sekunder för att tänka ut ett bra sätt att säga sin fråga på, även om han inte riktigt kunde komma på ett bra sätt att ställa den.
"Du är inte allt för gammal va? Vart är dina föräldrar?"

Den främmande vargen berättade sitt namn och Felicity kände sig lugn, då det verkade som han var snäll. Den lilla valpen hade svårt att släppa blicken från den mycket större hanen, hans utseende var konstig men hon tyckte om det. Hanens utseende och storlek var så olik henne man kunde komma men hans lugna utstrålning fick hennes självförtroende att stiga lite. Dock fick hon en klump i magen och hennes hjärta sjönk när Yaro fråga vart hennes föräldrar var. Hon saknade dom så otroligt mycket, att få känna sin mors värme och få höra sin fars mörka stämma. Hon tittade ner på sina tassar med sorg i ögonen; ''Dom... finns inte mer..'' berätta hon med en darrig röst och tittade sedan upp igen; ''Jag är ensam''. Hon snörvlade till men sträckte på sig för att ändå på något sätt visa att hon inte var patetisk men det var svårt. ''Dom är hos Chaibos nu''. Vetskapen att Chaibos tar hand om hennes föräldrar har varit en tröst när hon har känts sig som mest ledsen. Den lilla valpen harkla sig och försökte skaka bort sorgen. ''Har du någon familj, Yaro?'' frågade hon sedan, ''Kommer du här ifrån?''.

Det kanske var hans huvud som spelade smått med honom, men ju mer han undersökte och hörde den lilla prata så blev hon allt yngre i hans ögon.
Dom... finns inte mer.. Jag är ensam. Han satte sig ner och kunde se att hon försökte dölja sorgen. Han kunde inte riktigt förstå känslan. Vad han kunde minnas så hade han inte förlorat någon på det sättet.
"Jag beklagar." Han insåg nästan direkt att han säkerligen kunde ha sagt något mycket djupare. Men det var allt han kunde tänka fram just i stunden. Hon pratade lite om Chaibos. Han visste baserna själv, men han hade aldrig varit speciellt insatt i att lära sig om gudarna.

Har du någon familj, Yaro?
Yaro lät ett lätt leende pryda hans ansikte. Han försökte att inte låta det dra för mycket i mungiporna med tanke på det tidigare ämnet. Det kanske var bra att distrahera henne också.
"Jag har mina föräldrar borta i Öarna, lämnade det själv ganska nyligen för att få upptäcka världen. Min bror stannade kvar ett litet tag extra, men han kommer nog snart ge sig ut han med och då kanske jag kan träffa honom snart."
Han lade sitt huvud lite lätt på sne. Han kände knappt den lilla. Eller snarare. Det enda han visste om den lilla var att hennes föräldrar gått bort, att hennes namn var Felicity och att hon antagligen var rädd. Han sträckte lite på sig.
"Vill du se något ganska häftigt?" Frågade han och stängde sina ögon. Det krävdes lite koncentration från hans sida. Han öppnade långsamt ögonen och tittade ner på marken där en blå och orange liten fågel, med en lång, mörk näbb hoppade fram ur tomma intent och fram mot Felicity.
"Mamma kallar dem kungsfiskare. Hon brukar ligga och kolla på dem när de dykte mot fiskarna under vattnet och fångade dem." Han följde fågeln när den tog fart upp ett par meter i himmelen och sedan dök ner framför fötterna på dem som om det vore vatten. "Hon brukade säga att det fanns ingen bättre fiskare." Illusionen av fågeln dök upp igen, med en liten fisk i näbben. Han bröt kontakten med illusionen som försvann fort, för att titta på den lilla vargen för att se hennes reaktion. Han ville inte bara lämna henne.

Felicity kände hur dyster stämningen hade blivit efter det hon berätta och skämdes lite över det, men hon var nästan lite desperat över äntligen få prata med någon. Men den äldre vargen började berätta lite om sin familj och vart han kom ifrån, även fast det värkte i henne så var det också skönt att höra att hanen och hans familj verkade stå varandra nära. 

''Vill du se något häftigt?'' frågade han sedan henne och hon tittade på honom med nyfikenhet. När Yaro stängde sina ögon så lade Felicity huvudet på sned fundersamt, vad tänkte han göra? Men samma stund som tanken kom upp så dök det upp en liten blå och orange fågel från tomma intet och Felicitys ögon blev dubbelt så stora av chock. "Mamma kallar dem kungsfiskare. Hon brukar ligga och kolla på dem när de dykte mot fiskarna under vattnet och fångade dem''. Hennes blick följde fågeln men förundran, hon hade inte sett något liknande tidigare. När fågeln dök ner i marken som om det vore vatten så började hennes svans vaja fram och tillbaka exalterat och sen när den dök upp igen med en fisk i munnen så hoppade hon glatt upp och ner skrattandes. 
''Wow! Helt otroligt! Kan du göra fler saker?'' frågade hon exalterat och hennes ansikte kläddes av ett stort leende. 

Wow! Helt otroligt! Kan du göra fler saker?
Hans svans började svepa bakom honom över hennes reaktion och han sträckte lite extra på sig.
"Självklart!" Brummade han glatt till svars. "Om jag kan tänka fram det i huvudet så kan jag antagligen få fram det." Han slöt ögonen igen. Det svåraste var nästan snarare att bestämma sig för vad han skulle koncentrera sig på. Något som var roligt att se eller kanske något färglatt djur. Han drogs tillbaka till minnet av första gången han sett delfinerna hoppa genom vattenytan. De var mindre i hans illusion, mindre än den andra vargen till och med, men med den mindre storleken så kunde han få fram ett större antal. Han slog upp ögonen och åter igen verkade den fasta marken inte vara mer än vatten när tre delfiner simmade och hoppade upp ur de gröna rankorna. Yaro såg till att de visade upp sig lite extra än när han själv såg dem för första gången. Någon kreativ frihet fick han väl framföra till showen. De cirkulerade Felicity och ett par gånger så gjorde de även ett par volter i luften. Han var inte fullt säker på om de kunde göra det i verkligheten, men hans illusioner behövde inte beröras av tyndkraften eller andra objekt. Han lät det fortsätta ett par minuter innan den sista delfinen gjorde ett sista hopp och sedan försvann.
"Jag kan inte göra det hela tiden. Tillslut blir jag trött. Men det är roligt att leka runt med ibland." Han ruskade på sig och vände åter blicken mot Felicity. "Har du något speciellt du skulle vilja se om jag kan få fram? Jag kan bara lova att försöka."

"Självklart! Om jag kan tänka fram det i huvudet så kan jag antagligen få fram det". 
Felicitys svans gick så snabbt att man kunde tro att hon skulle skaka av den när hon hörde det. Hon tyckte det var så häftigt att Yaro kunde få fram vad som helst med sin kraft, vad hon visste så hade hon ingen kraft själv men hon minns att hennes föräldrar sa att det kunde ta tid att upptäcka om man hade en. Felicity väntande tålmodigt på att Yaro skulle visa mer, det tog inte lång tid förens tre små fisk liknande varelser dök upp. Hon hade aldrig sätt nå liknande men när dom hoppade i luften och gjorde volter så hoppade hon glatt bland dom och skrattade. Det var längesen hon hade haft så roligt. 

''Wow! Jag har aldrig sett något liknande förut! Vad var det för något?'' frågade hon sedan Yaro när dom konstiga fiskarna försvann. När han fråga om vad hon ville se så tänkte hon noga. Den första tanken var hennes föräldrar och det högg i hennes hjärta men hon visste att han inte skulle kunna göra det då han inte vet hur dom ser ut, så hon grävde ner tanken och försökte komma på något annat. ''Jag har hört talats om en rosa fågel som kallas flamingo men jag har aldrig sett en själv, har du sett såna?'' frågade hon sedan. Hon har alltid varit lite nyfiken på hur en rosa fågel ser ut, efter sin fars berättelser från när han var liten.

"Pappa kallade dem för delfiner. Han sa att han simmade med dem en gång men jag tror han överdrev." Skrockade han glatt till.
En del av honom hade trott att hon skulle försöka förklara hur hennes föräldrar såg ut så att han skulle försöka få fram en bild på dem, vilket även med den bästa förklaringen han inte skulle lyckas med. Det är så mycket känslor blandat in hur man miss sina nära och kära. Det skulle antaglien bara kännas som en tom avbildning för henne. Men om hon funderat på det så bytte hon tankegång.

"En rosa fågel som heter flamingo.." Upprepade han tyst medan han funderade på det. "Jag har nog aldrig sett något sådant än." Han stängde ögonen lite lätt. Beskrivningen och namnet flamingo läts upprepas i hans huvud ett par gånger. Det första som dök upp i huvudet var en av alla de tusental måsar han sett under alla åren. Att byta färg på något var en av de första sakerna han lärde sig. Men det gjorde inte det till en flamingo ändå. Han öppnade långsamt ögonen. Det stod tre olika fåglar framför dem och kraxade utan att ett ljud hördes. Alla tre var rosa, även om de inte i naturen var det.
"Jag har nog inte sett en flamingo än. Men nu vill jag det, får sätta upp det på min lista." Sade han glatt och tittade ner på Felicity.

"Om du inte har något annat-" Han pausade sig snabbt. Det kom inte ut på samma sätt som han tänkt sig. "Jag menar. Jag har tänkt att utforska världen. Hitta ett ställe som passar mig. Och jag tänkte om du ville följa med och se världen." Det kändes fel att ens tänka på att lämna den lille kvar här. Han hade nyligen börjat sin resa men kanske kunde han stanna kvar ett litet tag också. "Alltså, om du vill! Du behöver inte, jag behöver inte heller. Vi känner ju inte varandra mycket! Så jag förstår det." Lade han snabbt till med en lätt nervositet i rösten. "Skulle kännas fel att bara. Lämna dig, menar jag. Typ."

Yaro berättade att dom konstiga fiskarna kallades delfiner och hon kunde se dom framför sig i det stora havet, hon hoppades på att kunna se dom på riktigt någon gång. Den större hanen hade tydligen inte sett den rosa fågeln förut och Felicity kände sig lite besviken men hanen försökte få fram några ändå. Även fast dom tre små fåglarna inte alls var lik en flamingo så var Felicity ändå imponerad och fascinerad av dom rosa fåglarna.  "Jag har nog inte sett en flamingo än. Men nu vill jag det, får sätta upp det på min lista" sa Yaro och Felicity log och svarade; ''Jag med!''. 

Felicity tyckte om den här vargen, han var rolig. När han sen öppnade munnen igen för att tala så satte sig hon sig ner och tittade uppmärksamt upp mot honom. "Jag menar. Jag har tänkt att utforska världen. Hitta ett ställe som passar mig. Och jag tänkte om du ville följa med och se världen. Alltså, om du vill! Du behöver inte, jag behöver inte heller. Vi känner ju inte varandra mycket! Så jag förstår det. Skulle kännas fel att bara. Lämna dig, menar jag. Typ."
Felicity blev tyst en kort stund, hon hade inte riktigt tänkt på det än men att följa med en äldre och starkare varg skulle hjälpa henne att överleva bättre och hon tyckte ju faktiskt om denna var. Hon log sedan mot Yaro; ''Jag skulle jättegärna vilja följa med dig, Yaro!'' sa hon glatt med en vajande svans. ''Jag kanske inte är så mycket till hjälp men jag lär mig ganska snabbt'' la hon till sen, hon ville inte känna sig som en börda till den här snälla vargen. 
Efter en liten stund av tystnad så kunde man höra Felicitys mage kurra och hon blev lite generad, hon hade inte ätit ordentligt på ett tag. ''Hehe, förlåt'' sa hon generat och tittade ner på sina tassar. 

Jag skulle jättegärna vilja följa med dig, Yaro!
Han log stort, det ryckte lite i de små extra tassarna av glädje men han undanhöll en sprattling ganska bra.
"Vad roligt! Världen är stor, som de säger." Han tystnade ner för att lyssnade på vad hon sa om att hon kanske inte skulle vara till den största hjälpen och han viftade bort det lite snabbt. "Alla är nybörjare i början sa mamma när jag försökte hjälpa mina farsor att jaga genom att springa och skrika på ett rådjur. Du lär dig, och jag kan hjälpa dig träna om du vill." Han pratade glatt på om hur han själv inte var den bästa jägaren som fanns. Han förstod inte riktigt hur hans föräldrar klarade av det. De var om något mer färggranna än vad han själv var. Men hans föräldrar hade lärt honom mycket om frukter och grönsaker som man kunde få tag i snabbt om det krisade sig.

Han avbröts snabbt av det kurrande ljudet av en tom mage från den lilla vargen och han log när hon bad om ursäkt.
"Det är ingen fara." Han tittade runt omkring. Rankorna överallt släppte inte förbi mycket andra växter. "Jag tror att om vi vandrar lite så kan vi nog hitta något litet fram tills vi får chancen att få tag i något större." Han reste sig upp och sträckte sig stort så att alla tår på alla extra fötter sträcktes ut ordentligt. "Och om du vill lära dig att smyga så kan jag alltid få fram de flesta djur som du kan få försöka ta ner." Han började gå bort mot de mer träd-täta områden i hopp om små gnagare eller någon ofarlig frukt.

Felicity log och följde efter Yaro med lätta tassar, det var en liten fördel att vara liten och lätt då det inte lätt så mycket när hon gick med hon var ändå noga med att inte kliva på kvistar och göra för mycket ljud. Efter en liten bit in mot träden så kunde man höra små ljud bland löven på marken och Felicity tittade noga omkring om hon kunde se nån gnagare. Hon huka ner när hon såg något röra sig och smög sig lite närmre innan hon hoppa fram, men hon missade precis musen och den sprang iväg och gömde sig. Hon skaka bort löven från huvudet och titta på Yaro; ''Woops, hehe'' sa hon lite generat, ''måste bli lite snabbare tror jag''.


Hon ställde sig sedan bakom Yaro för att hålla sig lite ur vägen och se om han lyckades fånga något. Vilket var högst troligt då han var både större och mer erfaren. Men hon blev lätt distraherad av hans färgglada päls, hon tyckte om Yaros färger så det var lätt att bara stå och stirra av nyfikenhet.

Han gick lungt och försöktigt över marken. Trots sin storlek lät han inte allt för mycket. När man lite extra färgstark så lärde man sig snabbt att inte vara så högljudd på andra håll. Det rasslade från rankorna och löven på marken, men han visste redan att de små gnagarna hade både sett honom och hört honom. Plötsligt hoppade Felicity fram, in i löven och en mus hoppade iväg från de snabbt. Hon såg generad ut när hon skakde bort löven.

"Farten kan du ganska bra." Svarade han henne. "Det du kan bli bättre på är tålamod." Han hukade ner sig mot marken, nästan så nära att han låg ner. Han tittade fram emellan två av träden och en vit hare tycktes komma från tomma intet. Den stod emellan träden och tvättade sig i lugnan ro.
"Du ser, du måste veta vilket håll vinden rör sig först. Om vinden kommer bakifrån dig mot bytet så kan de känna din doft lika bra som du skulle kunna känna deras. När du är säker på att den inte har någon aning om att du är där så rör du dig långsamt. Fokuserad på den. Och när du är så nära att du är säker på att du inte kan komma närmare utan att visa dig så tar du sats och i ett svep rycker dig fram." Han visade hur han långsamt sträckte fram ena tassen och varsamt satte ner den emellan löven med minimalt ljud och indikerade för henne att göra samma sak. När haren lyfte på huvudet och sniffade strukturerade han henne att stå så stilla som möjligt och när haren började tvätta sig så sa han åt henne att fortsätta.
De fortsatte så ett par minuter. Visst haren var endast en illusion han skapat för att lära henne på ett byte han kunde kontrollera, så att hon kunde få lite hjälp på traven. Han satt och tittade på henne när hon fortsatte frammåt försiktigt som han berättade. Han var beredd på att låta haren hoppa iväg om hon gjorde ett misstag.

Felicity lyssnade noga på vad Yaro sa och verkligen absorberade in kunskapen och härmade rörelserna som han visade. Hon var väldigt försiktig när hon närmade sig den vita haren som hade bara dykt upp från tomma intet, så fort den sluta tvätta sig så stannade hon upp men fortsatte vidare när den börja tvätta sig igen. När hon kom så nära hon bara kunde utan att bli märkt så hoppade rakt fram mot haren men istället för att känna en livlös kropp under sig så var den borta. Hon tittade runt fundersamt, hade hon missat den ändå? Men sen fatta hon att det var Yaro som hade gjort en illusion.
''Haha, jag trodde verkligen den var riktig'' skratta hon, ''men gjorde jag det bra?'' fråga hon sedan. ''jag tror jag måste jobba upp mina muskler i benen för att verkligen få till ett bra hopp'' nämnde hon lite självkritiskt, men hon var ändå ganska nöjd ändå och förhoppningsvis var Yaro också det. 

Felicity satte sig ner och börja sniffa runt i luften, ''kan det vara rådjur jag känner doften av? Har fortfarande lite svårt att känna skillnad på vissa djur''. Hon började sakta och försiktigt följa doften förbi några träd och buskar och huka sig ner i gräset, och en bit bort stod det minsann ett rådjur och Felicitys svans vaja lite glatt. ''Kolla Yaro! Jag hade rätt!'' viskade hon exalterat.

Haha, jag trodde verkligen den var riktig, men gjorde jag det bra?
Han nickade när hon pratade. Även om hon försökte vara självkritisk så var det riktigt bra för den lilla.
"Jodå. Hade det varit en riktig hare hade du nog haft en ordentlig chans att få tag i den också." Han gick upp till brevid henne igen. Han tog samma steg som hans föräldrar hade tagit med honom när han först fick lära sig. Lungt och stilla. Ibland var det lättare att lära sig av att göra misstag än att få misstagen berättade för sig. Hans egna gröna nos rörde sig när han såg Felicity sniffa runt. Givietvis så som att hans illusioner inte gav ifrån sig ljud så gav de inte ifrån sig dofter. Men att träna på ett rådjur var lite väl stort för den lilla vargen kunde han tycka.

Yaroslava följde tyst efter Felicity när hon spårade rådjuret och när hon hukade sig ner så lade han sig brevid henne. Hon blev tydligt glad av att hon lyckats spåra fram rådjuret och han log lite.
"Korrekt. Det där är en bock. Det ser du på hornen." Han talade mjukt och tyst för att inte störa rådjuret. "Det är nog snäppet för svårt för dig att ta ner. I alla fall på tom mage. Så stanna här, och.. Observera." Han betonade att hon skulle stanna där. Om han ville ta ner rådjuret så skulle han behöva använda båda sina krafter, och han ville inte riskera att hon skulle träffas. Han smög sig snabbt fram i en halv cirkel runt rådjuret. Försiktigt så försökte han se till att den inte stördes. När han var en bit till höger om där han lämnat Felicity. Stannade han upp. Han tackade sina föräldrar tyst för att de ihärdigt lärt honom att smälta in trots sina färger. Innan han tyst koncentrerade sig. Allt han behövde var två djur, inte stora, för att skrämma rådjuret mot honom. Det var dumt att använda upp all sin kvar-varande energi på det. Det var tomma skall de varg-liknande djuren gav ifrån sig men det spelade ingen roll. Rådjuret drog iväg från dem. Nästan rakt mot honom. För koncentrerade på faran bakom sig för att i tid hinna väja för den nästan dubbelt så stora vargen. Han kunde känna tänderna gå igenom rådjuret och lät elektriciteten snabbt lämna honom. Hans mun var en av de snabbaste ställena det kunde komma ut men det omringade honom snabbt i en till synes okontrollerbar dräkt av rörlig, skinandes elektricitet. Det tog ett par minuter innan det lugnat sig och han andades tungt när han äntligen kunde släppa ner rådjurs bocken på marken. Det var alltid lättare att släppa efter än att hålla tillbaka.

"Det är fritt att komma ut nu." Ropade han glatt, om än anfått, medan han lade sig ner för att återhämta sig. Han hade använt alla sina krafter mycket redan. Det var dumt att övergöra det ännu mer. "Det är bara att ta för dig."

När Felicity kollade på när Yaro tog ner rådjuret så blev ögonen stora när hon såg elektriciteten fara omkring och hon kunde även känna det i luften även fast hon var en bra bit bort. Men när Yaro sa att det var okej komma fram så sprang hon fram med hoppande tassar. ''Wow Yaro! Det var så häftigt!'' sa hon och hoppade runt, ''Sättet du använde illusionerna att lura rådjuret! Wow! Och elektriciteten, helt otroligt!''. Ögonen glittrade så stort att man kunde tro att hennes ögon skulle ploppa ut, ''Jag önskar jag kunde göra såna saker!''. 
Hon gick sedan bort till rådjuret och med många ryck så fick hon bort en bit och gav Yaro, ''Du borde äta först med tanke på att du gjorde allt jobb'' sa hon med ett leende och gick tillbaka till rådjuret och gjorde samma sak och la sig bredvid Yaro och börja äta. Det var det godaste hon hade ätit på väldigt länge.

När hon hade ätit sig mätt så hade hon lagt sig på rygg med sin svullna mage i vädret. ''Jag har inte varit så här full av mat på så länge'' sa hon med en glad suck, ''Tack Yaro, jag hade nog inte klarat mig om inte du hade kommit'' sa hon tacksamt.

Hjärtat rusade. Han var van vid det. Det drog alltid iväg när han använt elektriciteten i större mån. Det var lite därför han föredrog illusionerna. De kunde inte skada någon. Åtminstånde inte fysiskt. Och även om han aldrig lärt sig bemästra de ljudliga i dem så kunde han berätta historier med dem. Elektristeten var lika vild som när han var yngre. Utanför kroppen hade han knappt någon kontroll på elen som färdades runt honom, han kunde mest hålla den nära. Den var destruktiv.

Han hade varit fast lite i tankarna medan hjärtat lugnade sig och det var först när en bit av rådjuret hamnade framför honom som han tittade upp från marken igen och på Felicity. Han log åt hennes ord, och puffade upp sig lite extra när det nådde hans ego.
"Tackar." Svarade han med ett brett leende. "Du kommer nog lära dig snart också. Mamma sa alltid när vi var yngre att de bästa gåvorna tar lite extra tid på sig att visas. Vilket gjorde mig extra arg när jag upptäckte min elektristet först!" Skrockade han med en sträckning innan han också tog för sig av rådjuret.

Tack Yaro, jag hade nog inte klarat mig om inte du hade kommit.
"Det är lungt. Jag är glad att jag kunde hjälpa." Svarade han med munnen full av mat så att knappt ett endaste ord kom ut vettigt.

Felicity sträckte på sig och njöt av känslan att vara mätt, hon var så tacksam att hon träffade Yaro. Han var snäll, rolig, omtänksam och dessutom så var hans utseende och krafter så häftiga. Hon hoppades att hon också skulle få en häftig kraft men det skulle kanske dröja tills den blev upptäckt.
 
Efter båda hade ätit och vilat en stund så började Felicity bli lite rastlös, hon började hoppa efter en fjäril så där lätt distraherade valpar kan göra. Hennes räv gener gjorde att att hon kunde hoppa ganska högt vilket såg lite roligt ut ibland, speciellt bland högt gräs. När hon tröttnade på att jaga fjärilen så gick hon till Yaro. ''Vad tycker du vi ska göra nu? frågade hon nyfiket. Hon ville så gärna lära sig mer saker av Yaro och upptäcka mer av Numoori.

Avslutat!