[Ensamt inlägg mellan Umbra och hans syster Penla]

Det var en ren slump att han hade råkat på Penla här. Eller att hon råkat på honom, vilket håll det nu än var på. Umbra hade inte sett sin syster på många år. Helt ärligt hade han nog antagit att hon dött under kaoset. Men här var hon, och Umbra hade känt sig tillräckligt säker på spåret han följt för att ta en avstickare och jaga med henne. De hade hittat en grupp kaniner och lyckats fånga varsin, som de sedan lagt sig för att äta. Det var behagligt, bekant, att ligga där medan Penla berättade om saker hon gjort under de år som gått, och Umbra delade lite av det han sett. Efter en kort paus i samtalet tog Penla vid igen, hennes röst kantad av något Umbra aldrig riktigt lärt sig att identifiera.
     "Du är så konstig," konstaterade hon med en blick på sin lillebror. Umbra ryckte på axlarna.
     "Berätta något nytt." Han koncentrerade sig på att dra loss en bit från sin kanin.
     "Nej, jag menar, du var alltid så konstig, vet du? Du förstår varför vi gjorde vad vi gjorde va? Vi var bara unga och du var så…" Penla trevade efter ord.
     "Konstig," bidrog Umbra med som svar.
     "Så Du," avslutade hans syster med istället. Hon drog tankfullt ihop ögonbrynen och vek osäkert öronen utåt. "Valpar är elaka."
     "Valpar är ärliga. Och ibland är det ärliga elakt." Umbra nickade kort för sig själv, och lade ifrån sig biten han ryckt loss.
     "Du lekte aldrig normalt, vet du," fortsatte Penla. "Men det var inte snällt av oss att behandla dig så för det."
     "Jag var konstig. Ni var bara ärliga," erbjöd Umbra diplomatiskt.
     "Men vi borde ändå inte ha sagt allt som… Det var taskigt." Penla suckade, och gnuggade sig själv i ansiktet med ena framtassen som om det kunde hjälpa henne att hitta rätt ord. Umbra ryckte på axlarna igen.
     "Ni försökte. Jag tror ni var lika vilse som jag var."
     "Kanske…" Hon tystnade, och efter en stund antog Umbra att han kanske förväntades säga något till svar.
     "Jag har hittat min plats," konstaterade han sakligt. Penla spetsade öronen och lyfte huvudet igen med en blick av blandat intresse och tveksamhet. Åtminstone antog Umbra att det var vad det var.
     "Jag såg dig i arenan. Devils, huh?" Där var något lättsamt i Penlas röst, som ett outtalat skämt. Avväpnande. Hon menade väl.
     Umbra nickade till svar, och lade ifrån sig en ny del av kaninen han höll på att öppna upp framför sig. Han lade ingen direkt tanke vid att hon sett honom i arenan och inte hälsat. Han hade varit upptagen då, och omgiven av Devils. Det var förståeligt. Penla betraktade honom för ett ögonblick, innan hon tog en tugga av sitt eget byte.
     "Är de inte lite… du vet?" Hans syster trevade efter ord igen. Hon gjorde det ofta. Umbra hade aldrig riktigt förstått varför. Hon kunde lika gärna säga vad hon menade, det var inte som att han skulle ta illa upp.
     "Konstiga?" erbjöd Umbra igen, och Penla skrattade kort.
     "De har ett rykte."
     "Jag vet."
     Tystnad föll mellan de båda syskonen igen. Penla åt upp det sista av sitt byte medan Umbra metodiskt spred ut sitt runt sig, varje del välsorterad för sig. Han kunde se i ögonvrån hur hon studerade honom. Precis som då. Han såg inte upp från sitt arbete när hon reste sig och kom för att sätta sig bredvid honom.
     "Tänker du äta nått av det där eller?"
     "När jag är klar," svarade han ärligt. Han hörde henne sucka och skaka på huvudet. Hon skulle aldrig helt förstå. Hon lade sig ner och väntade i tystnad medan Umbra sorterade färdigt och till slut började äta. Efter en stund tog hans syster till orda igen.
     "Du vet, jag är glad för din skull. Att du hittat en plats, menar jag."
     "Även om det är Devils?" Den här gången fanns något närmast skämtsamt i Umbras egen röst, och Penla log brett till svar.
     "Även om det är Devils. Jag är glad att du hittat någonstans att höra hemma. Du är min lillebror, och jag bryr mig om dig, även om du är konstig." Hon knuffade honom i sidan, en vänskaplig gest. Umbra fortsatte äta i tystnad.
     När de väl var färdiga följde Penla honom tillbaks till där han lämnat spåret han tidigare följt. Det var fortfarande kvar, och tillräckligt enkelt att följa. Penla slöt upp vid hans sida och vädrade i luften hon också.
     "Tror du dina Devils har något emot om du har sällskap av din gamle syster en bit?" Hon såg sig omkring som för att försäkra sig om att inga flockvargar spontant skulle uppenbara sig såhär många mil från deras hemtrakter. Umbra funderade en liten stund innan han svarade.
     "Den dagen den sorgen." Han ryckte på axlarna igen. "Kom." Han nickade i spårets riktning, och satte av i ett makligt tempo med Penla vid sin sida.