Folksamlingar hade tveksamt börjat skingras efter att musikanterna tagit en paus. Stämningen var fortfarande elektrisk och alla talade med något dämpade röster och rörde sig med blickarna fästa vid norrskenet. I vimlet fick Dew syn på vad han sökte efter: en gruppering av svart päls.
"Stephano!"
Ropade han så högt han vågade och skyndade sig fram emot klungan av svarta vargar.
"Stepho!"
Upprepade han sig men insåg i samma sekund att han misstagit sig. Även om han inte kunde se vargens ansikte så bra så stämde inte rörelsemönstret på hans pojkvän. Chaibos vad pinsamt. Det var med ett avväpnande skratt som han anlände till svartvargsgruppen. 
"Shit, förlåt, det här måste ju hända er hela tiden. Pinsamt att inte se skillnad på sin egen pojkvän å hans bror, hahaha, du måste va Prösp eh ja menar Prospero, hej jag är Dew"
Såhär blev det alltid när han var nervös, munnen bara gick och han kunde inte sluta. Blicken sökte över syskonskaran och han mötte Alonsos blick med en hälsade nick.
"Tja'lonso"
Alla såg så bistra ut att det var närmast omöjligt att vara tyst, nån behövde ju lätta på stämningen. Inte ens den vanligtvis så glada och vänliga Alonso log. Dew visste att det i stort var den grönögde broderns förtjänst att han över huvud taget träffat Stepho. Det var för att hjälpa honom ta steget ut i dejtinglivet som Stepho börjat gå på dejter - iallafall var det så det låtit från hans sida. Först gick bröderna tydligen mest på dubbeldejter men efter ett tag hade de börjar gå på några solo med, som den som skulle bli hans och pojkvännens första. Första av många.
"Å ni måste va Miranda och Ariel, trevligt att träffas äntligen men eh vars har ni gömt brorsan hehe?"
Dew kunde inte minnas att Stephano sagt något om att Miranda saknade ett öga, kanske var hon känslig över det, han försökte sitt bästa att inte stirra på det.
"Han är väl inte iväg o vänsterprasslar när jag varit utanför stan hahaha"
Det var menat som ännu ett avväpnande skämt på sin egen bekostnad men ingen skrattade. Ingen ens log faktiskt. Dew började nästan tro att Stepho var iväg på nån otrohetsaffär så extremt konstig som stämningen var. För första gången sen han först fick syn på syskonskaran tystnade han och tog ett andetag med en sårbar och frågande min riktad mot Alonso.

[Helgonfröna <3]

Det hade varit början på en bra kväll. Dans och musik som upptagit tillräckligt av hans fokus så att de ständigt ekande tankarna inte fick rum. En stunds lättnad, mellan allt grubblande. All sorg. All väntan. Himlen kläddes av ett böljande ljus, olikt något Prospero sett förut, men som han fått höra berättas om många gånger. Norrsken, och av hela stadens gemensamma reaktion att döma så var det inte ett fullt normalt sådant. Oavsett så var det magiskt. Något större, som fyllde honom med vördnad.
     Och sen rycktes han tillbaks till verkligheten igen. Eller, tillbaks till den del av verkligheten han hoppats på att slippa tänka på om så bara för en kväll. Leendet lämnade Prosperos läppar när han vände sig om efter rösten som kallade på hans bror, och möttes av en blå stäppvarg som glatt kom emot honom. Det var omedelbart uppenbart vem stäppvargen var. Det kunde inte vara någon annan än Dew, som Stephano så glatt talat om många gånger, med ögonen fyllda av lycka och värme.
     Dew insåg lika snabbt att han tagit fel och började svamla, vänskapligt och glättigt som om han mötte en kär gammal vän. Prospero insåg, medan Dew babblade, att han inte visste. Dew visste inte att Stephano var död. Prospero svalde klumpen som knutit sig i hans strupe.
     "Stephano är död." Rösten kändes forcerad när den lämnade honom, som att den höll på att fastna på vägen ut. Där fanns inget bättre sätt att säga det på, eller hur? Stephano skulle inte komma tillbaka. Dew skulle inte få träffa honom igen. Bättre att bara… få ut det. Stephano var död. Hade varit död länge redan. När Dew mötte hans blick igen, förvirrat som om han inte förstod skämtet, så upprepade Prospero sig innan stäppvargen hann börja babbla på nytt. "Han är död."

Ett osäkert skratt lämnade honom vid Prosperos ord. Det var opassande men Dew kunde inte göra annat, han blev så chockad av hanens krassa, mörka humor. För det måste ju vara ett skämt, ett dåligt skämt. Stephano kunde inte vara död, Dew skulle ju dela Norrskenet med honom. Han kunde inte vara död, de hade så mycket kvar att göra tillsammans. Dew var ju hans pojkvän, han skulle väl veta om hans pojkvän var död. Den havsblå blicken flackade mellan syskonen som fortfarande inte log. Ariels snabbt uppflammande ilska hade övergått i ren chock då han stirrade på Prospero, och Alonosos blick var blank av tårar.
Prösp upprepade sig med en stämma lika stum och död som hans ögon. Långsamt gick det upp för Dew att det inte var ett skämt och världen försvann runtom honom. Det enda han såg var Prospero och ett mörker som slöt sig runt hans synfält. En känsla som svindel, eller som att sjunka djupt ner i en pöl man trodde varit grund infann sig och hans mun blev torr. Omvärlden kändes avlägsen och overklig, som ett skådespel som spelades upp framför honom. Något som inte hände på riktigt, som inte berörde honom. För det kunde inte vara sant.
"När är begravningen?"
Hörde han sig själv fråga med darrande stämma, även om rösten lät främmande och apart. Han mindes Tibast begravning strax innan han givit sig av på sin vandring, hur pompöst Tenebris hyllade sina döda. Den traditionen, som inte ens var hans egen, blev något att desperat hålla fast vid. Någon sorts normalitet i det helt absurda. Stepho var död. Hans pojkvän, hans livs första kärlek, fanns inte mer. Familjen han inte ens hunnit bli en del av hade med ens slitits ifrån honom.


[Just you wait tills han får höra att han missat begravningen...]

Prospero visste inte om han skulle tycka synd om Dew, när nyheten sjönk in och stäppvargens ansikte föll, elle om han skulle känna sig arg över att Dew inte varit där. Samtidigt visste han att Dew inte kunnat veta när han gett sig av. När är begravningen? Den har redan varit. Du missade den. Du var inte där.
     Istället för att svara så nickade Prospero stumt åt Dew att följa efter. Han lyssnade inte på frågorna som följde, utan vände tyst om och rörde sig mot stadens övre delar. De andra svartvargs-syskonen delade snabba ord innan Ariel följde med Prospero, och Alonso och Miranda vek av för att försöka återgå till kvällens tidigare glädje. Prospero var tacksam för det. Miranda var värd en bättre kväll än detta.
     De minuter det tog för de tre vargarna att ta sig från festligheterna till den allmänt kända ingången till katakomberna kändes mycket längre än de egentligen var. Prosperos tystnad var en skarp kontrast till det liv som kunde höras överallt i Civitas, när hela staden beskådade det makalösa norrskenet som färgade allt så långt ögat nådde. Han pausade vid ingången bara länge nog för att nicka till den varg som bevakade ingången, och för att se till att Dew fortfarande följde med. Fortfarande utan att säga något tog han en långsmal pinne från samlingen av stickor som regelbundet fylldes på för besökare, och tände den mot glöden i ett litet fat vid sidan om. Sedan ledde han dem ner i mörkret.
     Civitas katakomber var fortfarande relativt tomma, om än Prospero inte hade något att jämföra med. Stora rum som kändes trängre än de var på grund av sina mörka stenväggar och valv, vars yta hade plats för många fler kistor än vad som ännu fanns här. En plats gjord för att kunna utökas efterhand som fler av stadens invånare valde att begravas här och fortsätta vaka över Civitas även efter döden. Bortom den allmänna ytan, genom en gång in till en egen sal, fanns Tenebris kistor. Prospero ledde dem raka vägen till den minsta kistan i rummet, och lade varsamt ner sin eldsticka på det lilla podiet framför. Först då tog han till orda igen, med tyst och mjuk stämma.
     "Stephano? Dew är här." Han visste att han inte skulle få svar, kroppen som låg dold inuti den mörka stenkistan, så fint gjord som bara Ivo kunnat, skulle aldrig vakna igen. Men där fanns något tröstande i att ändå prata till den bortgångna brodern, även om han bara pratade till sten. Prospero såg på Dew, och tog ett steg åt sidan för att ge stäppvargen platsen framför Stephanos sista viloplats.

Dew följde efter de två bröderna som i en trans. Han kände sig helt frånkopplad från verkligheten och sina känslor, bara gick med ett stumt ansiktsuttryck bakom svartvargarna. Men då de nådde ingången till katakomberna brast det och tårar började rinna helt okontrollerbart längs hans kinder. Han insåg i sin förtvivlan att han trotts allt ändå hoppats att Prospero och Ariel skulle föra honom till hans pojkvän, levande och lyckligt ovetande om det grymma skämtet. Men nu blev det uppenbart var de var på väg, och att han missat sin chans att ta ett ordentligt avsked inte bara en gång utan tvåfaldigt.
Katakombernas mörker var svalt och väggarna tomma. Här och var fanns indikationer på att någon låg i sin permanenta vila och några enstaka skallar klädde en av väggarna. Det var en plats förberedd för död, men ännu inte fylld med den. Tystnaden var lika delar respektfull som stel, och det var tur att Dew inte brydde sig tillräckligt för att bryta den med snörvlanden. Istället lät han bara tårar och snor droppa ner på golvet längs hans färd, känslorna åter helt utom räckhåll.
Då de steg in i Tenebris privata kistrum kände han hur benen darrade. Prospero bröt slutligen den tryckande tystnaden och Dew kved svagt. Det var fortfarande för hemskt för att vara sant, att hans Stephano låg där i den lilla vackert utsmyckade kistan. Prospero lämnade plats åt honom och han klev fram på svaga ben. Visste inte ens vad han skulle säga då han öppnade munnen, men behövde inte oroa sig för det då det enda som kom ut var högljudda snyftningar medan han bröt samman ännu en gång. Desperat försökte han hålla blicken på kistan men såg ingenting genom de salta tårarna. Synfältet blev mörkt i kanterna och huvudet sänktes ner mellan frambenen medan han hyperventilerade och grät på ett sätt han nog aldrig gråtit förr. Smärtan i bröstet, det enorma tomrummet som expanderade och hotade ta över hela honom var något han aldrig upplevt. Det skrämde honom, det kändes som att han helt höll på att tappa fattningen. Men det gick inte att sluta gråta.

Dew bröt ihop fullständigt, och där fanns inget Prospero kunde göra. Den andres sorg rev djupt inom honom att se, fick hans egen hals att dra ihop sig och hans ansikte att stelna i ett spänt uttryck när han höll tillbaks sin egen gråt. Han kände sig själv darra, och lutade sig lätt mot Ariel för stöd. Han hade redan gråtit. Det kändes som att han inte hade gjort något annat sedan Stephanos död, även om det inte var sant. Det hade hänt mycket, och han hade redan gråtit tills tårarna inte längre räckte till. Så Prospero stod tyst och såg på medan Dew grät ut sitt hjärta över de kalla, mörka stenarna.
 
[Avslutat]