Musik:

Den illa tilltygade varghonan låg stilla i en växande pöl med blod på den dimmiga slätten. Just att pölen växte var den enda indikationen på att hon fortfarande levde, andetagen var så svaga att de inte syntes.
Hon skulle dö här.
Hur länge hon glidit på vindarna för att ta sig hit var omöjligt att avgöra. Hon hade drivit ut och in i medvetande, mer än en gång vaknat till precis innan hon störtat in i en bergsvägg. När raukakekedjans sista klippor passerat under henne hade hon slappnat av och kort därefter störtat ner mot jordskorpan. Den här gången vaknade hon inte till förrän hon slog i marken och kände hur ben hoppade snett och flera av såren gick upp. Hon orkade inte göra något åt det, sinnet var lika dimmigt som platsen hon befann sig på. Ögonen var klistrade stängda av torkat blod och hela ansiktet svullet till oigenkännlighet. Mitt i pannan gapade ett skärt och varigt brännmärke i formen av en bruten cirkel.
Hon skulle dö här.
Ett mycket lågt jämmer lämnade henne då sinnet för några ögonblick närmade sig medvetande. Ljudet av tassar som dundrade mot marken fick det att bulta i huvudet, det kändes som att vibrationerna tvingade ut blodet ur hennes ådror snabbare. Men det väckte också ett hopp inom henne, och en desperat önskan om att få dö omgiven av sin närmsta.
”Blair?”
Hennes röst var svag och raspig, det gick knappt att utröna vad hon sagt. Om hon yttrat det med vilja eller på ren instinkt. Men det var som att namnet kallade henne tillbaka till verkligheten, till livet.
Hon ville inte dö här.


[Blair och co]

Blair visste inte ens hur han hade hamnat på Azhekaslätten. Kanske var det Gudarna som ledde honom in i de ensliga dimmorna, kanske var det bara hans eget planlösa irrande. För en kort sekund funderade han på att ta sig mot Civitas, men värjde snabbt undan tanken. Han var inte på humör för att socialisera sig, inte ens med Varya.
     Sakta, som om dimman gömt den inom sig, nådde doften av blod honom. Han reagerade först inte. Blod var inget ovanligt. Det kunde vara ett bytesdjur, eller bara någon stackare - han brydde sig inte särskilt. Det var först när vargdoften gick att urskilja som Blair stannade upp med hjärtat i halsen. Han andades in igen, men det gick inte att ta miste på hur Bambras doft var tätt sammanslingrad med den av blod.
     Kroppen fick fart och marken rullade förbi honom i en sådan fart att han inte riktigt hade kontroll. Det var nära att han snavade till en gång, men ren skräck höll honom på benen.
     "Bambra!" Dimman svalde alla ljud. Blair kunde inte förneka att han fortfarande höll dimma nära hjärtat, men nu rev han och slet i den med sin vind i ett försök att skingra den. "BAMBRA!"
     När han hittade sin syster var det i en pöl av blod, och han stannade upp för en sekund. Döden var inget nytt fenomen, men tanken på den nu var förlamande. Han kunde inte röra sig, förfrusen framför blodet och hennes sargade kropp. Sedan släppte det och verkligheten slog honom i ansiktet.
     "Bambra", andades han och sjönk ner vid hennes sida. "Bambra, nej, snälla, du kan inte- snälla, s-snälla-" Han kunde inte ens säga det, stammade på orden som om han vore en liten valp. Samma maktlöshet han upplevt när han hittat sin döda mamma strömmade in. "HJÄLP!" Kanske kunde någon på den här gudsförgätna slätten hjälpa dem. "HJÄLP! Hjälp! Snälla.." Orden höll på att kväva honom och han pressade huvudet mot henne, försökte avgöra hur långt hon hade kvar.
     "Såja, såja", försökte han. "Jag är här. Jag släpper dig inte."

En våg av lättnad sköljde över henne då hon hörde broderns röst och tårar började rinna längs kinderna. Även om det fanns lite han kunde göra så fick hon en känsla av att allt skulle bli bra nu när han var här.
”Blair”
Upprepade hon sig med tunn och raspig stämma. Tårarna blandades med det torkade blodet i hennes ansikte och hon lyckades faktiskt öppna ögonen till smala skåror. Då hon såg honom kunde hon inte låta bli att spänna läpparna i ett svagt leende.
Det var lustigt, hennes kärlek för Blair hade vid flera tillfällen varit vad som hållit henne levande, samtidigt hade hon frustrerat påpekat att kärleken för och oron över bröderna skulle bli hennes död. Nu verkade det tveklöst som att så var fallet. Det kändes rätt på något vis, om hon nu ändå skulle dö så skulle det vara för dem.
”Såja, såja. Jag är här. Jag släpper dig inte.”
Hans famn var varm och mjuk, en skarp kontrast mot hennes lemlästade och kalla kropp.
”Jag fryser.”
Viskade hon fram.
Brodern skrek efter hjälp igen och hans panik var på något vis smittsam, Bambra kunde känna hur den tog över henne. Hon hade så mycket kvar att göra, så mycket att leva för, hon ville inte dö här. Men allt kändes så tomt och hopplöst när broderns stämma slukades obesvarad av dimman. Det fanns ingen räddning. Det var för sent. Hon kunde känna hur hjärtat slog långsammare nu, synfältet svartnade i kanterna. Aldrig förr hade Bambra varit såhär rädd.
”Blair.. Jag vill inte dö. Snälla, jag vill inte.”

Planlöst vandrade hade fört dem söderut, till den slätt som alltid verkade så öde på något vis. Det gjorde inte Shiva något, han hade velat komma längre från sitt hem i ett försök att neka den röst som kallade på honom från Kaiwood. Han drömde om att en dag återvända, men han kunde inte göra det. Inte nu. 
Samtidigt var sällskapet trivsamt. Han hade funnit ett andra hem i Amanita. Tillsammans hade de rivit de barriärer som hindrade dem från att vara tillsammans, och han värderade varje stund han fick med henne högre än något annat i världen. Det här kanske var deras tid, kanske han hade varit tvungen att offra allt för att få vara med henne. Det var inte rättvist, men val hade gjorts åt honom, och han tänkte inte låta den här tiden glida honom mellan klorna.

Plötsligt fångades hans uppmärksamhet av två energier som glödde i fjärran. En stark, och en svag... 
Blair.
Han slängde en blick mot Amanita som även hon hade stannat upp och vädrade i luften. Vinden låg mot dem, och även om Shiva inte kände dofterna som hon gjorde kunde han se allvaret i hennes ögon.
"Kom," sade han. "Det är Blair och Bambra." Eller det som var kvar av hennes livsgnista.
Och tillsammans rusade de genom dimman. 

När de anlände till platsen möttes de av en makaber syn. En blodig trasad varg låg på marken, medan en annan stod över henne med desperation som stålade så starkt kring honom att den nästan gick att ta på. 
"Blair."
En kort hälsning, för att meddela vilka de var, att de var här.
"Bambra... Vad har hänt?" 
Shiva kunde se hur Bambras energier svagt flimrade runt henne. Doften av blod låg stark i luften. Och för en kort stund förbannade han sin egen förmåga, energikraft som lät honom stjäla men inte ge. 
Hon skulle dö här... Och det fanns inget han kunde göra.

I samma stund som de anlände noterade Blair att de fått sällskap. En hotfull morrning rullade ut ur honom, men dog lika snabbt som den uppstått när han höjde blicken och kände igen individerna. 
     ”Vad har hänt?” Blair sänkte blicken till sin systers ärrade panna. Det var en symbol han bistert skulle känna igen var som helst. Hjärtat brast hundra gånger om när han tänkte på dem - Ljusets Krigare, som han kanske hade kunnat skydda sin syster mot om han bara varit lite bättre på att krossa dem. Om - när, viskade en röst i huvudet på honom - hon dog här skulle han inte längre ha något att kämpa för. I sitt huvud såg han redan sin resa ner till Kawazatri. 
     ”Snälla…” Kanske kunde Shivas energikrafter hjälpa Bambra att behålla sin styrka tills de kunde finna hjälp. Någonstans måste- 
     En tanke slog Blair så hårt att han ryckte till. Med desperation så tydlig att den gick att ta på vände han blicken till Amanita. 
     Att dela evigheten med någon hade varit fantastiskt, men jag tror inte jag skulle kunna göra så mot någon. Det var Amanitas ord, uttalade för länge sedan men fortfarande klara i hans minne. De hade diskuterat det, hennes syn på sitt tillstånd, och Blair visste vad hon tyckte. Men i slutändan spelade det inte så stor roll, för med Bambras liv i famnen var han beredd att be om vad som helst. 
     ”Mani”, harklade han sig och försökte tala starkare. ”Snälla. Rädda henne. Jag gör vad som helst. Snälla. Jag kan inte leva utan henne.” Kanske skulle Bambra aldrig kunna förlåta honom för valet han gjorde åt henne, men Blair var alldeles för självisk för att bry sig i den stunden.

Vandringen hade gett henne en ny syn på livet, det liv hon levde. Det var en helt ny värld hon levde i där hon kunde dela allt med honom. Shiva. Han som nu stod vid hennes sida. Ibland kunde hon komma på sig själv att kolla på honom alldeles för länge, som om han skulle försvinna i tomma intet om hon inte höll honom under uppsikt. Hon tog vara på tiden, skrattade, njöt av värmen han utstrålade mot henne, lyssnade till hans andetag när han sov. Det var nästan som en dröm. Allt var fantastiskt, förutom vetskapen om att det aldrig kunde vara för evigt. Hans tid var begränsad och hon ville aldrig begränsa honom till henne, även om hon älskade att han valde att spendera sin tid med henne nu. Tankarna slogs inom henne till och från. Hon la dem åt sidan, det var ett problem för framtiden. 

Slätten bredde ut sig framför dem, slätten hon ständigt återkom till. En plats hon genom åren alltid besökt, där hon mött främlingar och vänner. Där Shiva hade sökt upp henne för att berätta att han äntligen kunde dela sin tid med henne. Ett leende dök upp vid tanken på minnet, men något fick snabbt leendet att suddas ut och Nita höjde huvudet för att vädra i luften. Hans blick sa allt och de båda skyndade iväg. 

Lukten av Bambras blod var näst intill överväldigande och synen var milt uttryckt grotesk. Marken var färgad omkring dem av blodet som lämnat hennes kropp. Hennes vän. Rädslan av att förlora någon som stod dem alla nära var hemsk. Hon var näst intill orörlig när ord utbyttes emellan de närvarande. Hennes blick mötte Blair's när han bönade och bad henne om det hon aldrig någonsin ville utföra. Öronen föll åt sidorna och den annars så starka, stolta uppsynen hon hade var som bortblåst. Hennes blick vändes emot Bambra. Hans ord ekade i hennes huvud, om och om igen. Jag kan inte leva utan henne. Allt annat blev tyst runt omkring henne och allt som hördes var Bambra's hjärtslag. De som blev allt svagare. 

Hon tog sig sedan fram till Bambra och motade undan Blair som var alldeles intill. För hans egna skull. Det fanns ingen tvekan kvar hos henne. Bambra skulle få en chans. Även om det inte var i detta liv, utan i nästa. Hon skulle få dela evigheten med någon, men inte med den hon hade i tanken utan någon helt annan. 
- Du måste dricka Bambra. Du får inte sluta, fortsätt bara dricka.
Rörelsen sedan var hastig och Amanita tog sina kraftfulla käkar och högg djupt in i pulsådern på sig själv i frambenet. Utan att vänta på Bambra's reaktion sträckte hon fram benet där hon lagt sig ner bredvid. Allt för att göra processen enklare. Och kunde Bambra inte dricka blodet själv så skulle hon injicera det själv. Allt som krävdes.

Musik:

Paniken släppte inte greppet om henne, den red henne som en mara och pressade ut luften ur hennes lungor i snabba kippande andetag. Att Blair var här var det enda som skänkte någon tröst. Men hans närhet hjälpte inte längre mot kölden och hans ord gled bort, blev allt mer avlägsna. Vem talade han ens med? Hon darrade och världen tystnade, vinden, hennes och broderns andetag, rösterna, allt försvann. Hade Blair lämnat henne? Hade han kanske aldrig varit där? Det enda hon hörde var sin egna, svaga puls. Du-dunk. Du-dunk. Avståndet mellan slagen ökade för varje gång.
"Snälla"
Viskningen var det enda hon fick ur sig även om ingen fanns kvar att höra henne.
Du - dunk.
Också skräcken gled undan, lämnade hennes tom. Hon gled vidare ut på det dimmiga havet, bort från allt.
Du... dunk.
Hon kunde se Chaibos resa över henne, redo att skörda hennes själ, valla henne hem till sin moder. Hans skugga tog upp allt runtom då han omfamnade henne, och så talade han.
"Du måste dricka Bambra... Fortsätt bara dricka"
Orden kallade henne, drog henne tillbaka till något. Hon mindes inte ens vad.  Fastän hon inte visste varför drack hon, svalde girigt allt hon kom över. Klamrade sig fast vid denna sista befallning. Sen försvann allt.

[Bambra dödshallucinerar men dricker duktigt Nitas blod. Avslutat om inte ni vill rolla vidare!]

En kall känsla grep om Shivas inre när han förstod vad som var på väg att hända. Av ren instinkt flyttade han sig närmare Blair, ifall det var för att trösta eller skydda honom var Shiva inte säker på, kanske var det med båda i avsikt. 
Han kunde se hur Bambras livsgnista falnade allt mer, tills den till slut försvann helt, ersattes av samma mörker som omslöt Amanita. Och plötsligt var de svåra att skilja åt, trots att han såg båda deras skepnader med ögonen fanns där bara ett stort svart hål för energikraften att skåda.
Shiva svalde. Munnen var torr.
Någon att dela evigheten med.
Tanken slog honom. De hade inte diskuterat det, han och Amanita. De kom från två världar, skulle aldrig kunna vara tillsammans, borde egentligen inte ens leva som de gjorde nu. Och att de vad hon gjorde för Bambra... 
Där och då slog det honom. Var det ett val han också skulle behöva göra? Säkerligen, någon gång i framtiden. För varje dag som gick åldrades han medan hon stod still trots att tiden ständigt passerade dem. Kunde hon låta honom dö av ålderdom? Och kunde han lämna henne..? 

Shiva sköt tankarna åt sidan. Han ville undvika ämnet, bara lite till. Det var inte läge nu, det fanns annat som var viktigare.
Han sökte Blairs blick. 
"Det kommer bli bra... Allt kommer att bli bra."
I samma stund som orden yttrades undrade han ifall det verkligen var för Blair han sade dem, eller om det var för sin egen övertygelses skull.