Dessa platser var så mörka, kvarlevor utav vargar låg utspridda och hela atmosfären va rå och kall. Nästan bitande.
Men trots det hon såg eller passera backade hon inte undan, nej hon backade då inte undan ifrån något. Dessutom verkade vargar förr ha besökt denna dödsgud - men lika många verkade inte ta sig tillbaka hem.
De gyllene ögonen riktades ner emot marken då hon passerade ett gammalt kranium.
Liknande marker hade hon vandrat över, men dessa marker hon tänkte på skyddades utav vampyrer. Djur hon lätt kunde bli av med, och nu va hon helt chanslös.
Den vita tiken hoppade ljudlöst över några mindre stenar innan grottöppningen endast va någon centimeter ifrån henne, men trots det stannade hon inte upp för en enda sekund.
Helt lugnt fortsatte hon fram, hade sänkt halsen i samma höjd som sin egna mank. Andetagen var lugna, blicken skarp och öronen på topp. Hon visade ingen som helst tvekan, inte heller rädsla. Nej, döden var inget att vara rädd för. Döden va nästan det man levde för.
Varför hade då tiken tagit sig hela vägen hit?
För att få svar, kanske även skapa egna svar. Men ville hennes undermedvetande kanske mer? Hade hon planerat nått för att sen gömma det djupt i sitt inre?
Hon hade länge gått med dessa frågor, dessa plågande tankar. För andra vargar skulle det bara vara att acceptera och se glad ut. Gå vidare.
Men för stäppvargen va det annorlunda, hon hade svårt att acceptera det som inte stämde överens med det som en gång vart.
Eller va som hon hade trott kanske man skulle säga.
Chaibos... Han klassades som en Gud, en Gud som höll tillbaka den fria själen för att fängsla dem alla i en evig plåga. Vampyrerna hade det värre.. Fast inte för att hon brydde sig om dem, varför skulle hon?
Det randiga öronen klippte till på hennes huvud och hon sträckte försiktigt upp halsen en bit och en slags glimt tycktes skymta i hennes blick. Ljuset ifrån hennes energi började långsamt dra sig tillbaka och återigen kunde hon inte se något. Det var alldeles svart i grottan, men trots det hörde hon ljud. Röster, vrål, kedjor... Det var långt bort, men ändå så nära.
Och kanske va även hon nära, tillräckligt för att kunna nå Guden.
- Chaibos..
Hennes ögon smalnades snabbt då hon sade dennes namn, och det var inte först nu öronen långsamt började sjunka emot nacken då hennes egna röst ekade bland grottans väggar.
Och dess ekande ljud verkade aldrig ta slut.. Men sen vart allt tyst.. Inger mer eko, inga fler kedjor, inga fler plågade själar.
Men va hon verkligen ensam nu?
[ 
![I'm not afraid of death [p] Dot_cl10](https://i.servimg.com/u/f21/16/45/03/26/dot_cl10.png)
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
Rubrik: I'm not afraid of death [p] 