Kvällsluften var lätt kylig i bergen, men inget ungvargen direkt tänkte på eller brydde sig om. Hon var van med klimatet här, hade levt med det hela sitt liv. Luften fylldes av hennes sång, en klar valpig stämma som hyllade Morikos grönska som kom med våren. Medan hon gick och sjung kollade hon närmre på växter som hennes moster, och Krita, undervisat henne om. Hon var bara måttligt intresserad. Gillade mer de dekorative med söta dofter. Hon satte sig ner för att plocka lite tafatt på blommorna med ovana tassar. Önskade kort att hon fått fina tassar som Nena. Som kunde bära saker mycket smidigare än en mun med tänder kunde. Men Solviva hade lärt sig att knipa fast blommor mellan tårna för att försöka dra upp dem. Det gick olika bra, men hon lärde sig, och en dag ville hon kunna göra fina dekorationer av dem. Överraska mamma med något. Så fokuserad på vad hon gjorde att hon inte riktigt hade koll på omgivningen. Helt uppslukad av blommorna, och att försöka väva ihop dem hon fått loss, tungspetsen stack ut på sidan knipen mellan tänderna.

[Komsi komsi jägare <3]

Vargon studerade den äldre valpen på håll. Med ryggen till skulle hon aldrig höra honom komma. Han smög ut från sitt gömställe – en gles buske han kurat i alldeles för länge – och rörde sig långsamt närmare. Kroppen var låg och stegen försiktiga. Det var nära nu. Ett par steg till och han skulle vara tillräckligt nära för att springa upp bakom Solviva och skrämma henne. Med ögonen fixerade vid hennes ryggtavla längde han stegen. Ökade takten. Mer och mer tills han slutligen sprang. Sprintandes med så mycket finess en valp kunde ha. Nu så. Nu. Nuuu, n— Vargon trampade snett. Det, eller så ville inte marken vara delaktig i hans upptåg. Han föll framstupa, pladask på magen med ett ansträngt "OOF" när luften pressades ur honom. Näe. Solvivas öron ryckte när hon såg upp från vad än hon sysslat med. Det fanns inte en chans att hon lyckats missa dunsen från hans fall. Där och då insåg Vargon att han behövde rädda situationen. Åtminstone försöka. Hon fick ju inte komma på honom med att smyga på henne.
    Han tog sig snabbt upp på tassarna, andfådd och något rufsig. "H-heeeeeeej, Viva. Om du undrar varför jag springer så var det inte för att göra något dumt eller så utan det var en enorm gås på väg hit. Rakt mot dig! Största jag någonsin sett." Han tittade omkring sig, letandes. "Men den verkar ha sprungit bort. Den blev nog rädd. Vilken tur att jag kom", skrattade han krystat och skakade på sig. Han hoppades att hon inte skulle genomskåda hans lögn.
      "Vad gör du för något förresten?" Han kastade en fundersam blick mot den påbörjade kransen vid hennes tassar. "Äter du gräs?"

Kolyat hade försiktigt följt efter sin broder och undrade nyfiket vad han hade tänkt hitta på denna gång, inte då skulle han få göra coola saker utan att Kol är med. Precis då han tänkte skutta fram till busken som Vargon gömde sig i då han rörde sig framåt, slog fot på sig själv och kraschlandade med huvudet först. Med rumpan högt viftade han på svansen och satte dom stora tassarna för ögonen och skrattade i busken som Vargon precis suttit i. "Åh, du är så klumpig." Kolyat tittade fram under en av tassarna och log brett. Dom var alla minst lika klumpiga men det såg alltid lika roligt ut, tills man själv föll. Kolyat var själv väldigt duktig på att trilla omkull då det kliade bakom öronen. Det var inte fören ny han fick syn på Solviva och och hela kroppen började skaka och vibrera. "Solviva!" ropade han och studsade ut ur busken och hoppade på sin broder för att komma fram först. "Vad gör du? Va är det där?" den långa fluffiga svansen slog hårt bakom honom. "Kan vi mata den läskiga gåsen med Vargon?" 

[En Kolyat klampar in]

Trots melodin hon fortfarande dels sjung och dels hummade kunde hon höra något bakom sig, men vände sig inte fören en lätt duns i marken. Den bärnstensfärgade blicken föll på den yngre valpen. Öronen vippade lätt på huvudet och ett varmt leende klädde de mörka läpparna. Ur en buske kunde hon höra hans bror.
 Trots det så försökte Vargon rädda situationen med en lögn så uppenbar att inte ens hon kunde tro den. Kolyat kom ut ur busken för att ansluta sig till dem.
 "Var försvann den där gåsen då?" hon såg emellan bröderna med en oskyldig uppsyn.  Såg sig sedan omkring som om hon faktiskt letade efter en gås som smitit undan.
  Äta gräs? Hon log emot dem och sneglade tillbaka på blommorna snett bakom henne nu när hon vänt sig emot dem.
 "Har du inte lyssnat på Niya? Äter man rätt så kan man få nya krafter!" hon var inte heller bra på att ljuga, men det spelade inte så stor roll. Hon drog ner nosen mot gräset och tuggade i sig några strån som hon fått loss tillsammans med vissa av blommorna.
 "Men det tar tid, och man måste kunna orden" hon nickade allvarsamt.

Från ingenstans sprang Kolyat över honom. Trängde sig före för att ta sig fram till Solviva först. "Äääh", fräste Vargon och dammade av sig. Tur nog var han tillräckligt grön för att ingen grönska skulle missfärga hans päls, men hans stolthet var ändå sårad. Himla klump-Kolyat! Han skulle allt få igen! 
     Efter lite bök tog han sig slutligen upp på benen. "Hur ska jag veta det?" Han höjde frågande på ögonbrynen åt Solvivas fråga. "Jag kom bara hit för att varna dig", klargjorde han och kunde inte låta bli att vara dryg i tonen. Inte minst för att det kändes som att hon inte trodde honom.
    "Kan vi mata den läskiga gåsen med Vargon?"
    En irriterad fnysning lämnade honom. "Ät gräs, Kol." Med en tass runt Kolyats nacke tryckte Vargon ner honom med ansiktet före i gräset. En typ av hämnd för att ha blivit påsprungen innan. I närheten av Solviva kände han sig också tvungen att visa sig lite tuff. Hon fick ju inte tro att han var en fegis eller svag. Brodern protesterade sitt missnöje under honom och när Vargon väl släppte sitt grepp var båda på väg att ge sig in i en vild brottningsmatch. En match som dog redan innan den börjat. De avbröts abrupt av Solviva, deras gnabb bortglömt när hon berättade om gräset.
    "Nähä! Ofta!? Nääää, du ljuger", utbrast han. Ögonen var stora och runda när han nyfiket studerade den äldre valpens gräsätande. Han hade så många frågor. "Vilka ord då? Blir man av med krafterna man redan har? Tänk om man inte vill bli av med de gamla men ändå vill äta gräs, hur gör man då?" En kort paus för att hämta andan. "Vilken kraft vill du få? Jag har ätit lite gräs ibland, kommer jag få en ny kraft nu?"

Kolyat var inte beredd då Var plötsligt tryckte ner hans ansikte i gräset. Dom små tänderna klickade i luften då han försökte bita efter sin bror men allt han fick i munnen var gräs och en skalbagge. När greppet plötsligt försvann kastade han sig bakåt och spottade vilt, en bit vinge från en fjäril flög ut och irriterat var han påväg att hoppa på Vargon då dom båda lika snabbt blev avbrutna av Sols ord.
Nyfiket lyssnade han samtidigt som han blängde på sin bror och försökte tugga på ett grässtrå men missade det dom fyra första tuggorna."Jag hoppas du får kraften att prutta gräshoppor." Kol flinade brett med gräs hängande i munnen.

Solviva gillade inte våld, så hon kände sig lite illa till mods då bröderna bråkade, men var tacksam över att de slutade då hon berättade om gräset. Hon hade redan en lite dålig känsla i bröstet över lögnen, men kunde inte backa ur nu. Vågade inte riktigt ta konsekvenserna över lögnen.
 "Man kan bara lära sig orden av en läkekunnig" förkunnade hon och nickade jakande som för att bekräfta det hon själv sagt. Det lät väl troligt?
 "Du ser väl hur Niya och Krita samlar växter?" hon uttryckte sig inte vidare utan gav bara en menande blick. Vargon hade dock ställt många frågor och egentligen hade hon inte tänk längre än så. Kanske märkte de inte hur osäker hon var.
 "Men jag har redan sagt för mycket" hon såg bort som om att hon skämdes. Vilket hon egentligen gjorde också, men av helt andra anledningar.
 "Jag lovade att inte säga något" hon såg tillbaka på bröderna med en bedjande blick.
 "Ni får inte berätta för Någon" Det hoppades hon iallafall att de skulle ta till sig. Hon ville inte att någon av de vuxna skulle komma på henne med att ljuga för de yngre valparna. Tänk om hon råkade illa ut? Hon mådde lite dåligt bara av tanken.

Att Solviva spann sina lögner allt eftersom var inget Vargon reflekterade över. Inte alls. Han var fullständigt övertygad om att allt hon sa var sanning. Det lät helt galet men det var klart att det var sant. Hon var ju äldre än dem, så hon visste nog sina grejer. Och med den vetskapen bestämde han sig för att han nog inte skulle tugga i sig mer gräs på ett tag. Det kändes säkrast så.
     "Ni får inte berätta för någon."
     En hemlighet. Han delade en exalterad blick med brodern. "Nej nej, så klart. Vi ska inte säga till nån. Lovar!", sade han när han vred tillbaka uppmärksamheten mot Solviva. Han gav henne ett leende. Titania och Garrus var de första han skulle berätta för. Därefter mamma och pappa. Och han skulle vara först med att göra det. Vargon misstänkte att Kolyat hade samma plan och han började dra sig undan i hopp om att få ett försprång. "Men du Sol, jag tänkte kila nu. Måste du vet, städa lyan eller något. Hej med dig!", skyndande han fram innan han vände om. Han sprang fram över de gröna fälten utan att se bakom sig, orolig över att Kolyat var honom hack i häl.
    "HALLÅ, GARRUS! TITANIA! GISSA VAD JAG HAR HÖRT?!", ropade han gällt när han kunde skymta syskonen längre fram. "Om man äter gräs och sånt skit kan man få nya krafter?! JO DET ÄR SANT!" Det var egentligen alldeles för långt avstånd mellan dem för att föra någon form av konversation men Vargon ville vara säker på att han var först med att berätta om sin nya upptäckt.

[Avslutat]