Hon hade behövt komma bort. Bort från flocken. Bort från sorgen. Och allra främst kanske, bort från alla intryck. Den senaste tiden hade varit tung och tärt på henne mer än vad hon kanske ville erkänna. Till sist hade hon tvingats helt sluta sitt sinne för att inte begravas levande. Men det fick henne nu istället att känna sig avskärmad från världen runt om. Vilket i sig var ett tydligt tecken på hur mycket hon kommit att förlita sig på sin telepati med andra vargar, om så bara för att känna deras närvaro. Det var en märklig känsla att vara utan, men kanske nyttigt.
Norrskenet som tagit över himlen hade gett henne en bra anledning att ge sig av. Hon hade inte vandrat på länge, och det hade väckt ett intresse att ta reda på mer. Vart kom det ifrån? Var det likadant som sist eller någonting nytt som var på gång?
Desto längre norrut hennes vandring hade tagit henne, desto starkare hade norrskenet blivit. Färger av grönt, blått och gult dansade över himlen i svepande rörelser. Gav den silvriga skogen en väldigt tilltalande atmosfär när dess sken spred sig mellan träden. Det var så otroligt vackert och fascinerande och dess rörelser svepte åt norr, som om det kallade till en specifik plats. En som hon gärna ville se med egna ögon.

| Umbra |

Han tyckte om ljuset. Det var vad Umbra hade kommit fram till på vägen norrut. Han tyckte om hur färgerna svepte över himlen. Hur de fyllde varje vrå, varje skugga, och fick världen att se ut som en annan. Det var något lockande med det. Något större, som fått det att darra i hans tassat och lämnade ett tryck i hans bröst han inte hade ett namn på. En behaglig respit från stillheten.
     Just nu vandrade Umbra dock ingenstans. Han låg ner på den snöklädda marken med en mun full av fjädrar. Ugglan hade inte varit planerad. Han hade följt doften av en råtta när fågeln dykt ner framför honom, uppenbart i jakt på samma byte. Umbra hade aldrig fångat en uggla tidigare, och kanske var det lika väl. Det var mest fjädrar och inget mer. En annan varg hade nog blivit arg eller gett upp redan i sitt försök att få bort allt dun. Umbra hade istället fastnat i det monotona plockandet. Han var inte särskilt hungrig egentligen, och den tanklösa uppgiften tillät honom att till stor del fortsätta att se på himlen.
     Umbra nös plötsligt, hårt nog för att han skulle resa sig till sittande. Fjädrar virvlade i luften runt honom och fångades av skogens lätta bris för att dansa iväg genom silverpilarnas böljande grenar. Det var när han följde dem med blicken som han upptäckte den mörka silhuetten av en varg en bit bort. Han hade inte lagt märke till den tidigare, för upptagen av sin syssla och med nosen full av uggla. En svart varg med ljusa ränder som stack ut ur det silvervita landskapet.
     "Fjädrar," erbjöd Umbra som svar på ingenting.

Laya hade stannat till för en stund med blicken fäst vid himlens ljusspel. Helt uppslukad i stunden. Så pass att en nysning som ljudade inte långt ifrån henne närmast fick henne att hoppa till. Förvånat vände hon sig om för att få syn på en gyllene hane med mörka tecken omgiven av ett hav av fjädrar. Hon behövde verkligen lära sig att använda nosen i tillfällen som dessa.
Efter en kort stunds tvekan så lät hon ändå stegen ta henne närmare hanen. Han hade gjort det allt för lätt för sig för att inte råka ut för en mindre gliring.
''Hördu, jag tror inte det är meningen att du ska inhalera fjädrarna''. Stämman var uppenbart skämtsam, och kanske smått skadeglad.
Hon stannade upp dryga metern ifrån honom och slog sig ned på den snötäckta marken.
''Är det inte en massa jobb för nästan inget kött, en uggla?''. Hon kunde inte riktigt se vad som var tilltalande med bytet. Jobbiga att fånga, jobbiga att plocka, och sen var det väl mest bara skinn och ben kvar på dem? Nej, kanske inte hennes främsta val av byte.

Umbra frustade ett kort, lågt skratt åt tikens kommentar. Han såg ner på ugglan mellan sina tassar igen, fläckvis kal men fortfarande för dunig för att kunna kallas ätbar. Han ryckte löst på axlarna.
     "Skulle inte rekommendera det om du är hungrig." Han gav tiken ett höjt ögonbryn. "Men det är ganska skönt att bara… plocka. Behöver inte tänka så mycket." Han studerade henne för ett ögonblick. Han kunde svära på att han inte sett henne förut, men någonting hos henne var bekant.
     "På väg norrut?" Umbra såg menande upp mot himlen, och norrskenet ovan, och tillbaks på tiken igen.

Hon följde hans blick till den fortfarande alldeles för duniga fågeln. ''Verkar väl bra som ett monotont tidsfördriv, med risk att köttet har frusit tills dess att du är klar, vilket helt skulle beröva dig om den ack så efterlängtade belöningen''. Kylan var redan hyfsat påtaglig, och skulle nog fortsätta sjunka allt eftersom natten kom inpå dem. Det vore ju synd om allt hans hårda arbete visade sig vara i onödan.
''Ja det var tanken. Jag behövde en ursäkt till en vandring, så att följa detta spektakulära färgspel norrut verkade vara en god anledning''. Hon vände blicken upp mot himlen för att ta in ännu lite mer av de vackra färgerna. ''Jag har aldrig sett norrsken som sträckt sig så långt söderut med sådan kraft förut, nästan som att det kallar till en att följa med, vet du?''. Hon mötte hans blick igen samtidigt som ett vagt leende drog sig på hennes läppar.

Hennes kommentar om en efterlängtad belöning fick bara Umbra att rycka på axlarna igen. Nej, ibland behövdes ingen belöning. Ibland – för honom ofta – så var akten i sig, själva plockandet i det här fallet, det viktiga. Han brydde sig sällan om resultatet, så länge som sysslan kunde underhålla honom en stund. Han hade inte väntat sig att faktiskt äta ugglan när den väl var plockad. Där var förvånansvärt lite kött på en uggla. De såg så mycket rundare ut än vad de var.
     "Jag har sett ett. För… ett antal år sedan." Umbra besvarade tikens leende, och såg upp till himlen igen. "Det fyllde himlen i hela landet, vad jag hörde från andra som vandrade under det då. Och världen verkade dansa med det. Stenar och vatten och blommor i snön." Han vände sig till henne igen, lät blicken ta in hennes svarta päls och vita och rosa mönster. Var hon gammal nog att ha känt världen hålla andan, och vandrat i norrskenets ljus när det föll från himlen? Han undrade om detta skulle bli likadant.
     "Vill du ha sällskap?" Han nickade i den riktning ljuset böljade. "Norrut, menar jag. Vi följer båda ljuset, och den här ugglan skulle nog inte sakna mig allt för mycket." Han kunde komma på många andra saker att underhålla sig med än att plocka en uggla.


[Efter en hel evighet haha. Eftersom vi redan vet hur det här slutar och alla valpar redan är födda och börjat växa upp såååå kan det avslutas här om du inte vill fortsätta haha. De hade sällskap norrut och det var Mycket Trevligt wink wonk osv ]