Efter ha vandrat tillsammans i ungefär tre månader så har Minerva och Lucius kommit till det exotiska området Tadaar, det tropiska området skildes sig från det svala Ötamon där Minerva hade träffat den trehövdade vargen Lucius. Hon hade spenderat tre månader med honom och det kändes fortfarande som hon hade fjärilar i magen av att vara nära honom, känslorna för hanen var i stort sätt varit omedelbar.
Men nu var dom i ett nytt område med nya äventyr och bara tanken gjorde Minerva helt varm i kroppen. Hon tittade på den stora hanen som gick bredvid henne med ett leende; ''So this is Tadaar? It seems nice, a bit different from Ötamon. Have you been here before Lucius?'' frågade hon nyfiket. Även fast dom hade spenderat tre månader tillsammans så var det ändå så mycket hon inte visste om honom. Men hon tänkte vänta tålmodigt på att han skulle öppna upp sig för henne, hon ville inte tvinga honom att öppna upp sig om något han inte var redo för. 
Dom stannade sedan vid ett vattenhål och Minerva luktade i luften innan hon började dricka lite vatten; ''That's so refreshing!'' sa hon glatt och satte sig ner och tittade sig omkring den grön fyllda djungeln.

En tid hade gått nu, Lucius känslor var demsamma om inte starkare. Ju mer tid han spenderade med Minerva ju säkrare blev han på att det var denna varginna som han skulle spendera resten av sitt liv med. Trotts att hon ännu inte visste om hans förflutna så kände han sig säker på något sätt att han hade henne där han vela. Men han kunde ju ha fel, men en tid hade gått och det var inte mer än rätt att berätta. Hon förtjänade trotts allt att få veta vem hon vandrar med, vem hon ger sitt hjärta till. Men hur berättar man en sådan sak som denna på ett sätt som inte skrämmer? 
''So this is Tadaar? It seems nice, a bit different from Ötamon. Have you been here before Lucius?'' Lucius kollade sig omkring. CI "Yeah... but back then it looked a bit diffrent.. But i guess everything changed with time in the end..." Hanen hade, då och då, mycket tankar som cirkulerade. Att vara på dessa platser väckte minnen han inte riktigt gillade. Men samtidigt var det en del av honom och hans förflutna. 
 ''That's so refreshing!'' Hörde han sedan Minerva säga, han slet sig loss ur tankarna och log. Men istället för att bara dricka gick hanen ned i vattnet så magen mötte vattenytan. "It's kinda nice, yeah" Han böjde sedan sina huvuden och började dricka lite. LU "Hey, Minerva.. I know you've noticed my strange behaviour of getting lost in a daze from time to time.." De tre huvudena höjdes sedan och kollade på henne. CI "We really do want you to know about our past... But it's not pretty. And honestly.. There's not a single thing that scares us, but the thought of losing you terries all of us.. So i'm sorry for not sharing everything at once..." Den stora hanen började att gå försiktigt mot Minerva. US "We don't know how much you know about Demon possesing.. But in our yuth, we did some... things.. And to be honest, LU is still damaged by it. He haven't really recovered.. We were possesed by a Demon called Flero Durano..." Lucius var nu bara en meter från Minerva "And... Everyone has a family from the beginning... Either you're left behind or something happenes to them, or maybe you run away.. My family.. My mom, dad and sibling were murdered.." Lucius kollade bort och stannade upp för någon minut "They were murdered by me. I want to blame Durano, i really do, but that would sound like an excuse. i think.. Even tho everything is his fault.. Poisoning our mind.. Made us kill.. and even.." Längre hann inte CI prata innan US avbröt honom "And even made us do diffrent things that's not really.. sane.." US gav CI en blick som inte var så svårläst 'You're going to fast! we can't just share too much... Let it take it's time..' Tänke US. 'Yeah.. sorry..' Tänkte CI tillbaks. Hanen kollade på Minerva "Do you still want to be near us?" frågade LU sedan och kollade frågande men ändå ömt på Minerva. 

Minerva tittade på Lucius när han gick ner i vattnet och log, han var så fin i hennes ögon. Hon skakade sedan lite lätt på huvudet när Lucius började prata och tittade på honom uppmärksamt. "Hey, Minerva.. I know you've noticed my strange behaviour of getting lost in a daze from time to time..", hon nickade och fortsatte lyssna. "We really do want you to know about our past... But it's not pretty. And honestly.. There's not a single thing that scares us, but the thought of losing you terries all of us.. So i'm sorry for not sharing everything at once...". Minervas hjärta började dunka av det han sa, han var villig att dela med sitt förflutna med henne och hon tänkte bestämt lyssna med ett öppet sinne. "We don't know how much you know about Demon possesing.. But in our youth, we did some... things.. And to be honest, LU is still damaged by it. He haven't really recovered.. We were possesed by a Demon called Flero Durano...". Minervas ögon blev stora av det han sa, demoner? Hon hade bara hört lite historier. Så de fanns alltså, Lucius hade närmat henne under tiden hon tänkte.  "And... Everyone has a family from the beginning... Either you're left behind or something happenes to them, or maybe you run away.. My family.. My mom, dad and sibling were murdered..They were murdered by me. I want to blame Durano, i really do, but that would sound like an excuse. i think.. Even tho everything is his fault.. Poisoning our mind.. Made us kill.. and even.. and even made us do different things that's not really.. sane..". 
Minerva tittade över hela hanen från topp till tå, hon kunde inte föreställa att han hade gått igenom detta. Det värkte i hennes hjärta över att han hade haft det så svårt. "Do you still want to be near us?" frågade han sedan henne och Minerva ställde sig upp snabbt och utbrast; ''Of course I still wanna be near you! I love you!'' hon gick fram och myste in sitt huvud mellan CI och US huvud. ''Nothing would make me leave you Lucius, that's in your past. You're a different wolf now, that's what matters'' sa hon med en mjuk röst och drog bort sitt huvud och tittade djupt i LUs ögon och slickade sedan hans kind. ''We're family now and I will not leave you, you understand?'' sa hon bestämt och tryckte sitt huvud mot hans bringa. Allt det hon sa va sant, oavsett hans bakgrund så älskade hon honom och tänkte inte lämna honom för det. 

Efter hanens sista ord var det som att tiden stod stilla, allt gick så sakta. Hans hjärta bultade hårt och alla de sex ögonen var fäst på Minerva. Tiden gick så sakta, varför sade hon ingenting? Allt kring dem var som nedsaktade av tiden själv, och för en sekund var det som att han aldrig skulle komma ut ur detta.. Tills Minerva yttrade sig och allt tog en oväntad vändning. ''Of course I still wanna be near you! I love you!'' hon gick fram och myste in sitt huvud mellan CI och US huvuden. ''Nothing would make me leave you Lucius, that's in your past. You're a different wolf now, that's what matters'' sa hon med en mjuk röst och drog bort sitt huvud och tittade djupt i LUs ögon och slickade sedan hans kind. ''We're family now and I will not leave you, you understand?'' sa hon bestämt och tryckte sitt huvud mot hans bringa. 'Love..me? Family?' Tänkte alla de tre huvudena så det ekade. Det blev tyst från hans sida för en stund. Var detta en illusion skapad av hans önsketänk eller var detta verkligheten? Alla de tre huvudena öppnade sina käftar, LU "We.." CI "Love..." US "You too.." Hanen som var smått chockad av hennes agerande fylldes med lättnad. I hela hans liv hade han setts som ett monster, och de hade väl egentligen varit sant. Han hade varit ett monster, och till en viss del var han fortfarande det. "So, no matter what i'm about to tell you.. You're gona stay?" Sade han med en mer allvarlig ton. Detta kändes för bra för att vara sant. Lu blev skeptisk till hela situationen och fick för sig att det var något med psyket som var fuckat. LU bet sig själv i benet, bara för att se att detta verkligen hände. Det skulle inte vara första gången som psyket fått honom att tro på en falsk verklighet. Men det gjorde ont, blodet rann ned i vattnet och färgade det rött, Minerva var fortfarande tätt intill... CI "LU, what are you doing?!" Morrade han. LU "I had to make sure that this wasn't... u know.. an illusion... What she says sounds too good to be true.." Sade Lu och kollade ned på det färgade vattnet. US "LU, She is real. This is real. I know what the damage can cause.. But you don't have to worry. Look at her, can't you feel her love?" LU kollade på Minerva med avsmalnade ögon, en något skeptisk blick men ändå var det som hans blodröda ögon glödde från stund till stund "I can feel her.. I just.. wanted to make sure.." Sade han sedan och närmade sig Minerva, han slickade henne ömt på kinden. CI "LU.. you could at least have washed off the blood.." LU kollade på Minervas kind och förstod var CI menade. Hans öron åkte bakåt och kollade på henne lite skamset "Sorry" han doppade sedan sitt ansikte i vattnet och försökte få bort det. Han började sedan att tvätta av Minerva från sitt eget blod som hamnat på henne. 'You really are messy aren't ya...' Tänkte US och suckade. 

Minervas kropp fylldes av värme när Lucius sa att han älskade henne också. "So, no matter what i'm about to tell you.. You're gonna stay?" innan Minerva hann svara så bet LU sig i benet och hon tittade på honom chockat. Vad höll han på med?! Men CI hann före henne med att säga det hon tänkte; "LU, what are you doing?!" morrade CI och LU svarade; "I had to make sure that this wasn't... u know.. an illusion... What she says sounds too good to be true.." sen kom US in; "LU, She is real. This is real. I know what the damage can cause.. But you don't have to worry. Look at her, can't you feel her love?". Allt hade hänt så fort att hon inte hade hunnit säga något än och Minerva tittade in i hans ögon, "I can feel her.. I just.. wanted to make sure.." Sade LU sedan och närmade sig Minerva, han slickade henne ömt på kinden. CI "LU.. you could at least have washed off the blood..". Minerva kunde inte bli att inte skratta när LU slickade hennes kind. Hon såg hur blodet flöt runt i vattnet, ''come here'' sa hon och puttade upp Lucius från vattnet och började slicka såret på Lucius ben. ''You sure are a wreck, but atleast you're my wreck'' sa hon med ett leende. ''And yes, no matter what, I WILL NOT leave'' sa hon sedan allvarligt och kollade CI djupt i ögonen. Tillslut hade såret på hans ben slutat blöda så hon satte sig mer rakt upp. ''I mean it, we are family and I don't abondon my family'' sa hon med en kärleksfull röst. 

Det svårt att inte le över att se Lucius nästan bete sig som ett barn, han var så söt när han va förvirrad. Hon hade börjat tvätta hans päls för torka honom då det droppade massa vatten men tittade sedan ömt på honom när han började prata igen. "So, you're saying that you're mine? Cause i'm all yours my love" sa LU och US harklade sig "for fucks sake LU.."  och CI verkade väldigt generad. Minerva kunde inte hålla sig längre och började skratta, ''my god Lucius, you're adorable!'' sa hon med ett leende. ''And yes, I'm yours'' hon slickade varje huvud en gång på kinden kärleksfullt. ''You're stuck with me no matter what'' hon började tvätta sina tassar från vattnet. Men tittade sedan på Lucius och log igen, ''I really do love you, you dork'' sa hon mjukt och ställde sig sedan upp. ''How about som lunch? Should I get it since you did that?'' sa hon med en retsam röst och tittade på hans ben. 

''my god Lucius, you're adorable!'' sa hon med ett leende. ''And yes, I'm yours... You're stuck with me no matter what'' Lucius log ''I really do love you, you dork... How about som lunch? Should I get it since you did that?'' Hanen reste sig "I've been able to hunt when i was almoast dying, i think i can hunt with this little scratch" Han log snett och sträckte på sig, efter att ha skämt ut sig kände han verkligen att han behövde skaka av sig denna känsla. CI slickade Minervas kind ömt "Please, let me serve you some Lunch. I insist" Lucius kollade på Minerva för bekräftelse och var redo att ge sig av. 

"Please, let me serve you some Lunch. I insist". Minerva log åt Lucius; ''Okey but be careful'' sa hon med en mjuk röst och slickade CI på kinden, ''I'll wait here''.
Efter att Lucius hade gått så gick hon ner i vattnet och svalkade av sig en stund innan och gick upp och la sig under närmaste träd och började tvätta sig torr. Hon började titta sig omkring, det var verkligen annorlunda från där hon och Lucius träffades. Hon gäspade och kröp sedan ihop sig och bestämde sig för att vila en stund innan Lucius kom tillbaka, och somnade med ett leende.

"I'll be back soon" Sade han och vandrade iväg. Det var tätt med grönska här, hanen hade fått upp doften utav bytesdjur och började nu att öka takten. Benet gjorde lite ont, men det var ingen fara, smärta var något han var van vid. Det var många gånger som han tvingats jaga med värre skador än detta. Hanen ignorerade smärtan och började nu att sakta ned. En hjord utav Gaurer stod och betade, dem var stora utan tvekan men hanen backade inte för en liten utmaning. Detta var ett av många bra tillfällen att damma av sina krafter. Lucius spanade in en utav de lite yngre oxdjuren och började sakta cirkulera kring dem bakom alla dessa buskar. Lucius hukade sig, vandrade fram så tyst han kunde och räknade ut bästa anfallsvinkeln. Här, precis här, hanen öppnade sina käkar och lät elden forsa ur dem samtidigt som han visade sig själv för hjorden. Instinkten för dessa var ju att fly, vilket var förståeligt då eld nog inte alls var vanligt här med tanke på fuktigheten runt omkring. Hanen började att spruta eld så alla skulle fatta vinken, han brände några stycken på benen och de gav ifrån sig ett smärtsamt skri innan de dundrade iväg. Käftarna slöt sig och hanen sprang efter den yngre, ökade farten och hindrade bytet med att blockera dess gång med klippväggar som han tvingade upp ur marken. Nu var det som en mur framför den yngre, den var instängd, rädd och ställde i försvarsposition. Hanen öppnade sina käkar åter igen och lät elden spruta ut ur alla de tre käftarna rakt emot bytet. Det fattade eld och började att springa mot Lucius, hanen fick parera och vänta på att bytet bara hade fallit av smärtan, chocken. Till sist föll den ned med en duns och dens skrik var högt. Det var inte förrän nu hanen kom och tänka på alla de andra rovdjuren som lurade i detta område. Lucius travade fram till sitt byte och gjorde slut på det roliga. I vanliga fall hade han lagt sig ned och njutit av den lilla stunden av lidande, men han var inte ensam just nu. Och att locka fram onödig fara var bara riskabelt nu när han hade Minerva vid sin sida. Hanen lät en påle av sten penetrera dens skalle och kvar var endast dödsryckningar. Nu var ju bara frågan hur han på bästa sätt skulle få detta byte tillbaks till Minerva. Nog för att det var en yngre Gaur men den var fortfarande tung och han hade ju ett skadat ben. Hanen fnös LU "We can carry it on our back, if we can't do that we are just pathetic. come on.." Lu morrade och högg tag i bytet, kollade på sina bröder och väntade på att dem skulle hjälpa till. De två sade inte emot och efter en stund hade dem kråglat upp bytet på ryggen. LU och US fick hålla deras käkar om varsitt framben så den inte skulle falla av och hanen gick stadigt tillbaks med tunga steg. Smärtan i benet blev allt mer märkbart men hans envishet tog honom fram genom djungeln. Aldrig att detta skulle bli ett hinder, aldrig att han inte skulle klara av att komma tillbaks med ett byte och be henne resa sig och komma till honom. Det skulle vara han som kom med födan till henne, han ansåg sig bara som patetisk om han hade varit tvungen att göra det på annat sätt. Tillslut kom han fram med det ännu lite rykande bytet på sin rygg och de två bröderna släppte sitt tag och han lutade sig samtidigt som han hukade sig en aning för att få av sig bytet. Det var onekligen skönt att få av den. "It got a bit burnt, hope that's okay. The Lunch is served darling" Sade han och kollade på Minerva med ett leende. Nu kände han sig inte lika liten som för ett tag sen.

Minerva vaknade när hon hörde tunga steg och och grenar brytas, hon tittade upp och såg en stor skepnad komma, tillslut såg hon att det var Lucius som kom och bar på ett stort bytte. Han släppte ner bytet framför henne och hon satte sig upp. ''It got a bit burnt, hope that's okay. The Lunch is served darling" hon tittade på bytet lite förvirrat, bränt? Hon tittade sedan på Lucius med huvudet på sned men fick sedan syn på Lucius ben, det hade tydligen börjat blöda igen. ''I told you to be careful Lucius, look at your leg'' hon ställde sig upp och gick fram till honom och började slicka hans ben. Efter hon var klar så tittade hon på det stora bytet igen, ''very impressive'' sa hon med ett leende men tittade sedan på Lucius igen men en nyfiken blick. ''But how did it get burnt?'' det förvirrade henne, det här med krafter hade aldrig kommit på tal mellan dom. Han visste inte om hennes kraftfält och hon visste inte om han hade några krafter över huvud taget, men detta var misstänktsamt.

''I told you to be careful Lucius, look at your leg'' hon ställde sig upp och gick fram till honom och började slicka hans ben. Lucius hade inte riktigt tänkt på att han börjat blöda igen. "....I didn't notice.." Sade Lu och kollade på honan. ''very impressive.. But how did it get burnt?'' Lu log och öppnade sin käft lite och lät flammor rinna likt ett vattenfall uppåt, han var försiktig såklart så att det inte fanns någon chans för Minerva att skadas. "Guess we haven't shared much about powers. But this is one of ours" sade Ci sedan och kollade på sin bror och himlade med ögonen. 

När LU öppnade sin käft så kom eld flammor och Minerva stelnade till. Med tanke på att hon är av rasen vren så gjorde det att hon var naturligt rädd för eld, och den plötsliga elden chockade henne ganska rejält. Hon backade lite och stirrade på elden med stora ögon och var helt förstelnad. Hon visste att Lucius inte skulle göra henne illa men skräcken satt så djupt inne i henne att hon inte kunde skaka av sig det. Hon öppnade munnen men kunde inte få fram ett ljud.

Lu stängde fort sin käft då Minerva började att backa. Hanen kollade på henne med en undrande blick. Var hon rädd? Ja, det var rädsla. Hanen kollade bakåt för att se om det var något hon sett bakom honom. Men inget var där. Blicken fördes till varginnan, det var honom hon kollade på. "Did we do something... wrong?" frågade Ci med en bekymrad blick. Sedan slog det honom, att han aldrig tänkt på det förut. Det låg i vrenens natur att rygga undan för eld. Hanen visste inte riktigt hur han skulle gå till väga med detta, men han förblev lugn och sänkte sina huvudena en aning "Love, our fire would never be used to hurt you in any way.." Hanen gillade inte detta läge, inte det minsta.

När LU stängde sin mun och sedan frågade; "Did we do something... wrong?" så skakade Minerva om sitt huvud. "Love, our fire would never be used to hurt you in any way.." hon tittade sedan på honom med smått panik. ''I know that! I'm sorry!'' utbrast hon. ''I'm so sorry...'' hon skämdes över sin reaktion. ''The fear of fire is just sat so deeply in me'' hon tittade ner på sina tassar. Han måste tycka hon var konstig, hon tittade sedan på honom med genanta ögon. ''I'm very sorry for my reaction, I know you wouldn't hurt me and it doesn't change anything, I still love you very much'' sa hon med en mjuk röst och tryckte upp sig mot hans bröst, hon var fortfarande smått chockad men att känna hans kropp mot hennes gjorde henne lugn.

Minerva tittade djupt in i hans ögon; ''I'm not afraid of YOU'' sa hon med en allvarlig röst. ''I could never be afraid of you, I love you'' fortsatte hon med en lika allvarlig röst; ''I just need to get used to the fire thing, I guess'' sa hon lite nervöst men log åt honom och kysste LUs kind för att visa på något sett att hon menade det. Det skulle ta tid för henne att vänja sig men hon var bestämd med att inte låta det stoppa henne. ''Well since you shared it's only fair that I do too'' sa hon sedan och drog upp en liten osynlig vägg och tryckte sin tass på den. ''I can make force fields, basically impenetrable walls'' hon tog sedan bort den väggen och tittade på Lucius. ''Not as flashy maybe but it's useful sometimes'' sa hon med ett litet skratt med att försöka lätta stämningen.

''I'm not afraid of YOU'' sa hon med en allvarlig röst. ''I could never be afraid of you, I love you... I just need to get used to the fire thing, I guess... Well since you shared it's only fair that I do too'' sa hon sedan och drog upp en liten osynlig vägg och tryckte sin tass på den. ''I can make force fields, basically impenetrable walls'' hon tog sedan bort den väggen och tittade på Lucius. ''Not as flashy maybe but it's useful sometimes'' Lucius skrattade till "Invisible walls, thats kinda fierce. I guess they could kill in a lot of interesting ways too. Have you ever tried trapping a prey in one, and then slowly shrinking the bubble so it crushes it?" Frågade Lu nyfiket, det var en seriös fråga, han var genuint intresserad. Ci och US kunde inte sticka under stenen med att de inte var intresserad av sin broders fråga, men det var ju typiskt Lu att komma med sådana specifika frågor. "Minerva, i don't wanna be hard on you, but yeah, you have to get used to our fire. Fear is unnessecery, without fear your life becomes so much easier, nothing could have control over you. You'll be free. As we said before, there's only one thing we fear. You are our only weakness. Everything else can go fuck itself, we don't care" Sade Ci och gosade sig lite mot Minerva men gav henne samtidigt en menande blick. 

Minerva log glatt när Lucius myste intill henne, det var så harmoniskt på nå vis även fast hon fick en chock tidigare men hon brydde sig inte längre om det. Hon ville bara vara när Lucius nu, av att känna hans värme gjorde att hon slappnade av.
"Hunting for you is our pleasure and besides, my love, we'll do whatever for the future mother of our kids.." dom orden fick Minervas öron att spetsa sig och hon tittade på honom i chock. ''Our kids?'' hon harklade sig; ''I didn't know you wanted to have kids'' hennes ögon skön upp. Att skaffa en familj var något hon hade velat väldigt länge men på något sett hade hon inte riktigt vågat hoppats på att Lucius ville det samma, men att han nu sa det där fylldes hennes hjärta av lycka. ''You have no idea how happy that makes me hear you say that, I always wanted to have a big family'' sa hon kärlekafullt och kysste varje huvuds kind och myste sig närmre honom med en glad svans vajandes fram och tillbaka. 


Det hade gått några timmar och natten närmade sig och det var dags att hitta ett ställe att sova. Minerva sträckte på sin långa slanka kropp och gäspade. ''It's time to find somewhere to sleep, don't you think?'' sa hon lite retsamt och slickade CIs kind. 
De började gå och inom kort så hittade Minerva ett håll in i ett stort träd, det var rymligt så båda fick lätt plats. ''Hey hun, I found a place'' sa hon till Lucius och tittade bak mot honom och gick sedan in.

Morgonen efter så vaknade Minerva av fågelljud, hon sträckte på sina framben och gäspade och tittade sedan på Lucius som sov. Hon reste sig upp och gick mot grott öppningen och tittade ut och luktade. Det var morgon och solen lyste starkt mellan trädtopparna och hon vände sig om och gick in igen. Hon satte sig bredvid Lucius och log, han såg så fridfull ut. ''Good morning, darling'' sa hon och slickade US's kind; ''wake up, sleephead it's a beautiful day'' sa hon lite retsamt och bet hans öra lite lätt.

Kroppen var tung, förvånansvärt svalt och någonstans i hans andra sinnen kunde han höra hur fåglarna kvittrade. Ett lugn fanns i den stora kroppen som inte funnits där på en evighet, nog för att sedan han träffat Minerva så hade han funnit ett lugn för dem mörka tankarna men efter natten så släppte allt. 
''Good morning, darling'' Lucius vaknade av att Minerva slickade US kind ''wake up, sleephead it's a beautiful day'' Lu reste sitt huvud och slickade henne över nosen "Mornin, love" sade han och skrattade till. Hanen reste sig upp och började sträcka på sig. Ja, det var verkligen en fin dag. Solens strålar letade sig in mellan hålen på rötterna och träffade Lucius i pälsen. Hanen kollade sedan på Minerva och log "Do you have a certain place in mind or do we just.. go wherever?" frågade US och kliade sig över sitt ena öra.