“Åh, Maksim, kom hit.” Trots svagheten i hennes röst var den klar. Inget hade varit sig likt och de senaste dygnen hade känts som något ur hennes värsta mardröm. Den lilla känslan av trygghet hon haft i Civitas kändes förlorad. Nu var hon bara ännu en bricka i det hela och Varya hatade den känslan. Hon hade ingen kontroll.
     Maksim slöt upp bredvid henne i bädden av olika djurplädar. Varya lät tystnaden fyllas av hans andetag, hans hjärtslag. Hon stängde ögonen och sög åt sig av varje ljud. Utanför var gatorna fortfarande bräddfulla med vargar i eftermiddagssolen. Det hade varit en varm dag, så nu när det började bli svalare skockades massorna. Men deras sorl och rörelser blev bara ett avlägset bakgrundsljud när hon fokusera på sin son.
      “Har jag sagt att jag älskar dig?” Hon log skämtsamt åt honom, men sorgen låg skriven i hennes ögon. Den hade aldrig lämnat sedan själssysterns död. “Jag älskar dig mer än livet självt, min skatt.” Det hade hon alltid gjort. Det var ju trots allt därför hon dött till en början.
     “Jag vet att det här är tungt för dig. Du älskade henne också,” hon kunde inte hindra rösten från att skälva när hon tänkte på henne. Det var ett öppet sår, ett sår hon visste aldrig skulle kunna läka för det var alldeles för djupt.
     “Därför vill jag att du lyssnar på mig nu, och lyssna riktigt noga.” Hon skulle aldrig berätta det här för honom igen. Deras blå blickar sammanlänkade och återigen slogs hon av hur lik han blivit honom. Deras vackra son.
     “Det kanske kommer en dag när jag inte heller kommer hem. Men då, mitt hjärta, är det din uppgift att överleva. Att klara dig,” hon såg på honom med en betydande intensitet, “du får aldrig sluta kämpa. Aldrig ge upp. Det är okej att känna sig vilsen, rädd och förlorad. Men det viktiga är att du fortsätter. Okej?” Blicken kantades av tårar som hon desperat försökte hålla tillbaka.
     “Det finns någon,” började hon långsamt, hans namn var fortfarande surt i hennes tanke men det fanns ingen annan i hela världen hon kunde tänka på, “som är bortom det här. Bortom Civitas och Tenebris. Om du någonsin skulle behöva hjälp, om du inte vet vart du ska ta vägen, sök upp honom. Berätta för honom att du är min son. Hans namn är Erathor.”

När Varya nämnde Aurora syntes ingen sorg över hans anlete. Han fann inga ord till att kommentera hennes död. Maksim visste att det var fel, att han borde känna mer. Inte nog med att han var Varyas syster, så var det trots allt Aurora som räddat honom från lögnarnas järnhänder. Men han hade inte fällt en tår, och knappt ägnat henne någon större omtanke. Det enda han kände, eller snarare inte kände, var en skrämmande tomhet.
    Maksim gillade inte det han hörde när Varya fortsatte att tala. Oron i bröstet slingrade sig i bröstet på honom likt en taggig och giftig rosenbuske. Den växte sig större, starkare tills den snart skulle ha honom i sitt fullständiga grepp. Misstänksamheten kunde synas i de klara, blå ögonen, men framförallt sken rädslan igenom. Det lät som om Varya höll på att ta farväl, och det tänkte han inte acceptera - eller rättare sagt kunde han inte det. Utan henne var han ingenting. Det var svårt att ta in vad hon faktiskt menade. Fastän han ville demonstrera, säga emot henne och protestera så förblev han tyst. Han tog till sig orden, försökte att lägga dem på minnet, men han kunde bara höra varningssignaler som sade åt honom att hålla sig nära sin mor.
    “Erathor?” Upprepade han. “Varför berättar du det här nu?”
    Maksim drog sig undan något från henne för att enklare kunna se uttrycken som skiftade i hennes ansikte, och för att hon lättare skulle se hans.
    “Jag vill lova dig det du ber mig om… men jag kan inte.” Maksims röst ekade tomt i den kalla lyan. “Jag kan inte leva utan dig. Du är allt jag har mamma. Utan dig är jag ingenting.” Han slog undan blicken.Varya var hans mamma, hans bästa vän och den som förstod sig på honom. “Hur ska jag kunna lova att klara mig utan den enda som betyder något för mig?”

Varya knep ihop ögonen. Det gjorde ont i henne att höra honom säga så när hon redan beslutat sig. Det var aldrig lätt att säga farväl. Men det här skulle vara det svåraste av dem alla. Hon älskade honom för mycket för att dra ner honom ännu mer i fördärvet, även om det hade varit det lättaste valet. Sanningen var den att hon ångrade att han ens kommit till henne; för hon hade förstört den äkta chansen till ett lyckligt liv han haft. Men hon kunde inte ångra all tid, all kärlek och värme som strålat dem emellan. Ibland hade hon inte kunde släppa tanken om att det inte var genuin, att den var byggd på lögner och svek, men hur kunde hon säga att den inte fanns när den så uppenbart dominerade hela deras värld? Det fanns så mycket hon skulle gjort annorlunda om hon bara vetat. Men nu fanns det ingen återvändo. Hon behövde vara stark, för hans skull. En sista gång.
     “Nej, nej, snälla, säg inte så…” Hon kunde inte dölja ett litet snyftande. “Varför kan du inte bara lyssna på mig, Maksim?” bad hon med en ton som nästan var desperat. Hon stirrade på honom några långa hjärtslag. En insikt som föll över henne fick henne att le trots tårarna som kantade hennes ögon. Ett avmattat, kort skratt lämnade henne. Du är så lik din far.
     Varya tog ett skälvande andetag och fyllde sina lungor med hans doft. Hans doft hade varit hennes så länge att hon knappt kunde minnas någon annans. De hade varit oskiljbara så länge att det kändes som det alltid varit menat att vara så. Han hade blivit en förlängning av henne själv, och hon förstod att han kände det samma. Ändå var hon tvungen att svika honom. Hon slöt ögonen och förde sin panna mot hans.
     “Utan mig är du allt.” Orden var en blott viskning, endast menad för hans öron. Men orden behöll sin styrka i innebörden. I öronen trummade hans blödande hjärtslag, och hon tänkte för sig själv hur hon aldrig skulle sakna ett hjärta lika mycket igen.

Desperationen i hennes röst och tårarna i hennes ögon fick Maksim att svälja hårt och osäkert. Han tyckte inte om att se henne ledsen och undergiven som hon nu var. Varya hade alltid varit hans styrka, den som stått upp för honom när han själv inte hade modet till det och gjort det som var bäst för honom. Maksim visste att han själv skulle göra allt för sin mammas skull, oavsett hur mycket hon sårade honom. Hon var hans svaghet, den sårbara punkten i hans liv och för henne skulle han korsa alla gränser.
    Maksim ryggade inte undan när deras pannor möttes, utan slöt istället ögonen för att ta in hennes närhet och sällskap.
    “Utan mig är du allt.”
    Det var som om luften för några sekunder försvann ur hans lungor. Var gång han berättat att han inte var någonting utan henne, så hade hon alltid besvarat honom med att säga detsamma. Men nu? Det var inte förrän nu Maksim på riktigt förstod allvaret i hennes ord.
    "Nej," svarade han korthugget. Hjärtslagen ökade och han kunde känna paniken greppa tag om honom. Han fann inga mer ord till att svara, utan kunde bara känna ilskan och sorgen sprida sig inom honom, likt alltid då rädslan kröp fram.
    “Vad tänker du göra?” Kylan i hans röst ökade markant, men även desperationen. “Vad du än tänker, mamma jag ber dig… Gör det inte.”

Vad annat kunde hon göra än att le sitt sorgsna, ensamma leende? Varya såg på honom med en blick som tycktes åldras flera år. Det var den känslan hon bar med sig inombords också. Hon var trött och bruten, på gränsen till att tyna bort, så fort vinden greppade tag om henne skulle hon smulas sönder och lyfta med den som damm. Lika åderlåten som en vittrande blomma. Det var väl inte så konstigt när hennes livskraft tagits från henne. Det sista av hennes kärlek försökte hon nu ge till honom, även om han inte verkade vilja se det. Men kunde hon klandra honom? Han var hennes son.
     “Shh,” hyschade hon mjukt. Ett nästan olustigt lugn infann sig i hennes ansikte. Det var en fridfullhet som bara ett definitivt beslut kunde ge. Det fanns inget som kunde ändra på vad som skulle hända. Sorgen hade tjocknat i halsen men ändå kände hon sig konstigt nog tillfreds. Hon hade accepterat sitt öde. Hans ilska bet inte på henne, och inte heller rädslan som hon visste befann sig där under.
     “Jag ska inte göra nånting,” ljög hon utan att egentligen försöka låta trovärdig. Ändå var det nödvändigt. Hon visste inte vad som skulle hända med Maksim om de på något vis trodde han var delaktig. Det var inte längre Aurora som hade makten över Tistels krafter. “Måste du bråka med mig ikväll?” Under tunga ögonlock såg hon på honom med en lång blick. Desperationen lös stark i hans himmelsblå ögon. Det var nästan som att hon kunde se hans tankar skrivna i dem; “lämna mig inte”. Jo, jag måste.
      “Jag har en present till dig,” sade hon efter en tung stund av tystnad. “Men jag har gömt den på ett säkert ställe utanför Civitas.” Hon såg forskande på honom. Följde ilskan och rädslans former i hans vackra anlete. “Om du följer vägen norrut finns det en stor, svart ek till öster. Vet du vilken jag menar?” Utan att vänta på svar fortsatte hon och lät blicken vandra mot boningens utgång. “Jag har grävt ner den där. Jag skulle föreslå att du går dit så fort som möjligt, så ingen annan hittar den.” Ett litet, halvhjärtat leende drog i hennes mungipa och hon blinkade några tårar ur ögonen innan hon såg på honom igen. Det han inte visste var att den legat begraven där i många månvarv, avsedd att aldrig bli hittad igen.
      “Men först kan du väl ligga här med mig ett tag?” Solens ljus, om än falnade, strålade ännu utanför. Deras tid var inte ute än.

Maksim skakade motvilligt och långsamt på huvudet. Innerst inne ville han inte bråka med henne, det ville han aldrig. Men det var hans egna sätt att försöka skydda sig själv från att bli sårad, likt en försvarsmekanism. Det var synd nog att Varya kände honom alltför väl och kände till hans beteende. En annan hade kanske backat undan av den isande kylan i både röst och blick, men inte hon. Han fick helt enkelt erkänna sig själv besegrad, och det hårda uttrycket i hans ansikte mjuknade.
    “Jag har en present till dig.”
     Aningen förvånat rynkade Maksim på pannan. Samtalsämnet ändrades snabbare än han räknat med, och han kunde inte låta bli att undra varför hon valde att ta upp det. Nyfikenheten väcktes inom honom, men den var inte tillräckligt stark att ta överhanden av rädslan och ilskan. Kanske skulle han gå och se efter vad det var hon gömt, kanske inte. Det var bara tiden som kunde avgöra det.
    “Okej,” svarade han lågt och slog undan blicken för att fästa den vid hennes tassar. Maksim tryckte sig aningen närmare henne än vad han brukade precis likt han gjort när han först  kommit till henne. Han drog in hennes doft, lyssnade på hennes svaga andetag. Maksim skulle göra allt för att få stanna här i hennes famn för evigt.
    “Jag älskar dig.” Snälla, lämna mig inte.

Varya lade sitt huvud över hans nacke och tryckte honom närmare. Hon slöt ögonen och lät sig tröstas av hans hjärtslag. Tårarna som kom var ljudlösa och stilla, och hon lät dem falla. Hon sörjde Aurora, men också för Maksim. Idag var det även hennes begravning på ett sätt, även om han inte förstod det. Men på samma sätt som hon sörjde det som varit, så kände hon frihet inför framtiden. Civitas hade aldrig varit menat för henne, liksom Tenebris, eller ens rollen som mamma. Ensamheten, endast där kunde hon känna sig helt bekväm.
     “Jag älskar dig.” Det tog henne några ögonblick att hitta sin röst.
     “Jag vet,” svarade hon så mjukt hennes hesa röst förmådde. “Och jag älskar dig med. Mer än vad du förstår.” Om det var hennes sista ord till honom så skulle det aldrig finnas någon ånger i hennes hjärta.

[Avslutat]