En liten, nätt o graciös hona rörde sig mellan de mörka stammarna i Kaiwoods nordligare delar. Den långa randiga svansen svepte mjukt i hennes rörelser och de osedvanliga, skruvade öronen låg bekvämt bakåtlutade. Hon skred fram med hållningen hos en drottning och av den lila blicken att döma hade hon inga andra intentioner än just detta. Kroppen var vältränad, varje rörelse ytterst precis, hon visste vart hon hade tassarna, kände sig själv och sin kropp utan och innan. Utan att sakta ner farten det minsta vädrade hon i luften med sin mörka nos. Ett leende skar hennes runda ansikte mitt i tu och hon vek av från sin kurs som egentligen saknat mål. Eller hade hon kanske bara letat efter ett? Nu var det iallafall funnet.
Det tog inte lång tid innan hennes ljudlösa steg mellan de allt torrare snåren förde henne till en höstfärgad unga tik. Att säga att Jira gillade den här flockmedlemmen skulle kanske vara en överdrift - honan var inte mycket mer speciell än hennes övriga kamrater och flocksyskon i det fornstora TBB. Men där fanns något, ett extra intresse. Kanske skulle det kallas gillande ändå? Hon stannade upp bakom en trädstam, men ödslade inte tid på att betrakta den yngre, kände inget större behov av att sätta sig själv i överläge vid detta möte. Såg redan sig själv som det naturligt, var det kanske runt utav.
"Nej men god eftermiddag unga Tenána."
Hälsade hon vänligt följt av en kort nickning och det mjuka leende som nästintill alltid infann sig på hennes läppar då de två talades vid.


[Privat med Tenána]

Flickan dagdrömde. Hennes lurviga svans låg över de små tassarna. Hon satt ensam mitt ute i skogen på en slumpvis utvald plats i reviret - vilket det ofta hände att hon gjorde - och såg frånvarande ut medan en allt mer levande fantasivärld tog form i hennes huvud. Hon hade redan en massa vänner där, vänner som talade och lekte med henne som om det var på rikigt. Det hände att hon talade med dem när någon råkade vara i närheten, och då tyckte de att hon var underlig. Men hon klandrade dem inte. De kunde ju inte veta.
De såg inte hennes vänner, för det var det bara hon som kunde göra.

Hösten hade kommit. Hon tyckte om den, för färgerna liknade hennes päls. Hon skulle just sära på läpparna för att säga detta till en av vännerna, då ljudet av steg som prasslade fick henne att tyst se ner på marken. Var det en mus under löven?
"Nej men god eftermiddag unga Tenána."
Den glödande blicken vändes upp mot ljudet av en röst. Storögd reste hon sig upp vid åsynen av Achangra, den lila honan.
Svansen rörde sig lätt bakom henne, öronen vändes framåt och hon sken upp.
"God eftermiddag, Achangra." svarade hennes klingande röst.

Hon log förnöjt medan hon klev fram bakom stammarna. Det var nästan sorgligt hur hon alltid fann den yngre honan ensam. Hon hade inga kullsyskon att leka med, ingen mor med tid för henne, inga barnpassare i den för tillfället beklagligt o-organiserade flocken. Det var också mycket lyckligt för Jiras del, hon njöt allt medan hon märkte att hon blev Tenanas närmsta inom flocken, hennes band till den rent utav. En chans man måste vara en dåre för att försumma, låta passera.
"Så vad sysslar du med?"
Frågade hon med en käck min. Svansen svepte lugnt bakom henne, visade en sval glädje - starkare känslor än så hade aldrig kommit till ytan runt Tenana. Jira gav uttrycket av att vara en mycket samlad ung tik. En vind drog genom träftopparna och fick grenarna att rassla mot varandra, hon försökte lystra till trädens viskningar men kunde inte riktigt uppfatta något. Det var stundvis frustrerande att höra deras restlösa röster som ett otydbart mummel i bakgrunden, men än mer frustrerande när de beslutade sig för att vara helt tysta.
Dessa funderingar som pågick inom henne lät sig inte avslöjas för valphonan, och inte störde de heller hennes den uppmärksamhet som var till fullo riktad mot Tenás svar. Öronen var spetsade och hennes blick sken av intresse.

"Så vad sysslar du med?" ville den äldre honan veta.
Tenána log ett leende som inte riktigt nådde ögonen. Men det var inget konstigt, den mesta av hennes lycka var påhittad. Hon hade vant sig vid att skapa sin egen glädje och sedan njuta av den så länge hjärnan orkade hålla den uppe. Den lilafärgade vargen framför henne hade lärt henne en massa och det var hon tacksam för. Hon vände huvudet åt vänster och såg på den snövita tiken som satt där och såg tillbaka på henne med lugna blodröda ögon. Leendet på hennes läppar breddades en aning. "Ursäktar du mig, min vän. Skulle jag kunna få tala ifred med min flocksyster?" frågade hon med lågmäld röst. Hon såg hur den vita honan nickade och log lätt. Sedan försvann hon i ett andetag, suddades ut till en vit fläck som sedan var helt borta. Bakom henne satt tre andra unga vargar, alla med samma ansiktsuttryck - förstående och tillgivet. De försvann också, en efter en. Ibland undrade hon vart de tog vägen så snabbt.

Den lilla honan vände sig tillbaka mot Achangra med tom blick och lade huvudet på sned.
"Jag pratade med mina vänner. De är väldigt vänliga mot mig." sa hon stolt. "Du är också väldigt vänlig." skyndade hon sig att tillägga, ifall honan skulle tro att hon tyckte annorlunda. Hon lyfte och sattte ner tassarna en efter en, stod tappert och såg in i ögonen på honan hon såg upp till.

Jira låter inte sin förvåning röjas, hon nickar bara kort. Leendet lämnar som bekant sällan hennes läppar, det skimrar mot den yngre lika vänligt som alltid. Honans framhaspade avslut framkallar ett skratt minst lika klingande som den yngres stämma.
"Man tackar, det är inte så illa att umgås med dig heller."
Smilar hon fram och blinkar med ena ögat.
Genom nosen drar hon in ett djupt, förnöjt andetag och ser sig om i skogen. Den har börjat få gula och röda slingor i sitt lövverk och den härliga doften av höst har ligger tjock. Jira uppskattar hösten, man slipper sommarsolens skärande strålar, och vinterns bitande kyla. Hösten har de perfekta förhållandena, synd att den sällan vara så länge. Hennes blick, som tillåtits vandra ut i fjärran under en behaglig och vänskaplig tystnad, fokuseras åter på valpen framför henne.
"Du passar verkligen in i en höstskog Tena."
Säger hon och leendet växer sig större.