"Aj!", röt Blair förvånat och halvt flög, halvt skuttade bort från platsen han befunnit sig på. På längre avstånd kunde han nu se hur det började svärma getingar. Det hade inte varit hans mening att störa dem. Han hade bara tagit vägen genom en liten mosse - en av de få Lövskogen hade - och hade av misstag rört upp dem. Han hade fått åtminstone tre stick, ett i nosen och minst två i bålen. Surt vände han och travade iväg. Det hade börjat domna där han blivit stucken. Utan att se sin reflektion visste han även att nosen börjat svälla upp. Blair var tillräckligt fåfäng för att bli grinig över det. 
   Istället för att fortsätta åt de håll han varit på väg åt, vände Blair stegen mot Kaiwood. Han hade inte varit i skogen på länge, inte sedan sitt uppdrag. Fakargen höll avstånd mot TBBs revirgräns. Han var inte dum nog att utmana ödet. Medan han väntade på att svullnaden skulle gå ner lät han benen gå, mest för att ha något att göra.

(Utspelas i oktober trots att det tekniskt sett startades i augusti)

Hon hade levt ensam omgiven av många hela sitt liv, och stördes inte av isolationen nu heller där hon travade fram mellan trädstammarna. På egen hand, som alltid. Hon var snarare mer obekväm i sällskap av andra, mycket på grund av hur sällan hon hamnade i sociala situationer vilket hade gjort henne ovan vid sådant. Hon var dålig på att tolka och läsa av andra, även sådant som för andra var helt självklart. Det enda hon tyckte sig kunna förstå var väl leenden, men till och med de kunde ha massor av andra meningar än glädje - oavsett vad så var det alltid som glädjetecken hon tolkade sådana. Hånflin visste hon inte ens vad de var för något. 

Eftersom hon inte hade kontakt med andra och mycket i livet flög henne över huvudet, hade hon få bekymmer. Hon levde i nuet och följde sina nycker att göra vad som än föll henne in. Nu hade det fallit henne in att lämna reviret, något hon nästan aldrig gjort alls. Trots att skogen skiftade och hon kom längre och längre ifrån det bekanta, travade hon muntert med huvudet högt och en nynnande melodi i munnen. Svansen vaggade lätt. Skogen var yngre här, mer öppen. Det var ny mark för henne. Under tassarna kände hon svala löv och lungorna andades in frisk, fuktig höstluft. Det hade duggat lätt hela förmiddagen, men det hade slutat nu. På lövmattan låg droppar fortfarande och glimmade i det bleka solskenet som trängde ner mellan de gulnande trädkronorna. Hon var så inne i sitt eget att hon inte lade någon uppmärksamhet vid den nya vargdoften som vinden förde med sig, utan fortsatte på samma vis.

Visserligen hade Blair väntat sig att det skulle lukta av andra, men inte fullt så snabbt. När han vädrade ordentligt uppfattade han att det endast var en varghona, men hennes päls var full av andras dofter. En medlem? Åtminstone kunde han konstatera att nosen fortfarande fungerade, trots den domnade delen.
   Blair var egentligen inte sugen på sällskap - inte när han såg ut såhär - men eftersom hon verkade vara på väg mot honom stannade han upp och väntade in henne. Det behövde inte bli ett långt möte, lugnade han sig själv med. Kallprat, utväxla namn och sedan gå. Mellan träden skymtade han något ljust, troligen honan. Med blicken stadigt fäst på främlingen tog Blair några steg närmare.

När hon fick syn på en mörk gestalt mellan trädstammarna slets hon ur sina tankar och stannade förvånat till. Öronen vaknade till liv och vändes framåt, de bärnstensfärgade ögonen blev alerta. Hon lutade nacken åt sidan för att kika fram mellan stammarna och se främlingen bättre. Nu lade hon märke till doften hon tidigare missat - en främmande hane. Attans. Hon sänkte huvudet och höll blicken uppriktad framåt. Försiktigt satte hon sig i rörelse igen, gick med aningen tvekande steg framåt. Nu såg hon honom tydligt - en brun, bevingad hane med gröna ögon. Han var tydligen redan medveten om hennes närvaro för han stod bara och såg mot henne som om han väntade på att hon skulle komma fram. 

Hon stannade en bit ifrån honom, på säkert avstånd. Nu fanns inga stammar mellan dem och hon kunde se klart och tydligt. Hennes blick föll till marken, öronen riktades åt varsitt håll och huvudet förblev sänkt. Blyg i det ovana sällskapet. 
"H-hej...?" Hennes blick letade sig upp för att hitta hans ansikte innan den for iväg ner igen. Kunde man gå iväg bara sådär utan vidare nu? Kunde man säga hej och sedan bara gå? Hon skruvade på sig och kikade upp mot främlingen igen för att se vad han skulle göra.

Blair blev förvånad när honan stannade. Det var ett mycket större avstånd än han själv skulle valt. Ganska snart tyckte han sig förstå. Bara genom att titta på henne kunde man se att hon var blyg. Blicken ville inte möta hans, och stämman bekräftade bara intrycket.
   ”Är inte du lite långt hemifrån?”, svarade han istället för att återgälda hälsningen. ”The BloodBlooms, inte sant?” Blair hade nog inte varit fullt så rättfram om hon inte hade gett honom ett sådant blygt intryck. Han var fortfarande lite irriterad över bisticken, även om han kände svullnaden gå ner.

"Är inte du lite långt hemifrån?" sa främlingen, och förvånade henne med att inte spegla tillbaka hennes hälsning. Hon hade sagt hej, skulle inte han säga hej tillbaka? Hon var genuint förbluffad eftersom det var vad hon lärt sig om socialt samspel. Hon hade inte erfarenhet nog för att bekräfta det lilla hon fått lära sig om sådant utav Achangra, men hon var ändå ganska säker på detta. Hon insåg att han faktiskt ställt en fråga, men hann inte svara innan han ställde ännu en. 
"The BloodBlooms, inte sant?"
Hon nickade. 
"Dotter av Thzuki... The BloodBlooms före detta ledare." förklarade hon lågt. Hon mindes hans första fråga och tillade;
"Jag... brukar inte gå så här långt."
Hon undrade om hon skulle komma att ångra sitt val att utöka sina vandringsmarker. Han kanske var en fiende till flocken, sådant visste hon inget om. Hon hade noll koll på hur läget såg ut. Om han var fientligt inställd till flocken, och hon just erkänt sig vara från den, försatte det henne i en fientlig social situation? Blicken fastnade nu uppmärksamt i hans för att upptäcka minsta skiftning. Hon hade inte bett om detta när hon gav sig iväg. Det återstod bara att se hur han reagerade på informationen. Hon kom på sig själv med att inte ha presenterat sitt namn, vilket hon mindes tydligen var en viktig del i möten. 
"Mitt namn är Tenána, förresten." sa hon avvaktande, utan att blinka.

Att hon inte brukade gå så långt kom inte som en chock. Honan verkade inte alls van vid att konversera. Om det var endast med främlingar eller överlag kunde Blair inte avgöra. Istället nickade han åt hennes presentation.
   "Blair", svarade han kort och mötte stadigt hennes blick. "Du är inte så van vid andra, eller hur?" Han fortsatte att ställa samma typ av frågor: de som han redan tyckte sig veta svaret på. Blair var inte direkt förtjust i stela situationer, men han var nyfiken på hur långt han kunde gå innan honan reagerade.
   "Eller", kommenterade han. "Du kanske bara pratar med en enda person? En partner? Du är ändå söt, trots brist på... öh..." Rösten ebbade ut, men det var ett menande tonfall.

"Blair." sa främlingen. Tenána lutade omedvetet huvudet en aning på sned. Det var ett ord hon inte förstod och aldrig hört förut. Vad betydde det? Sedan insåg hon att det måste vara hans namn, trots att han inte sagt att det var det. Blair. Vilken underlig typ han var, som pratade så otydligt. 
"Du är inte så van vid andra, eller hur?" Hans direkta fråga var snarare en kommentar. 
"Eh..." hann hon få ur sig.
"Eller", sa han. "Du kanske bara pratar med en enda person? En partner? Du är ändå söt, trots brist på... öh..."
Hon stirrade bara till synes tomt på honom med huvudet fortfarande på sned. Hans ord förvirrade henne. Vad pratade han om? Och brist på vadå? Frågorna yrde upp i hennes huvud och trasslade ihop sig till ett virrvarr. Hon ställde den enda som var självklar i hennes tankar.
"Vad är en partner?"

Det var svårt att avgöra vem som hade uttryckslösast ansikte, Blair eller honan. Lika förvirrande som hon tycktes finna honom, fann han henne. Vad i Chaibos namn? Hade hon levt under en sten hela livet? Vem visste inte vad en partner var? Stackars liten. Blair stirrade på henne, och försökte avgöra om han borde skratta eller göra ett allvarligt försök att förstå henne. Skrattet började bubbla i magen, och han släppte ut det i form av ett lågt skrockande.
   "Vad en partner är?" Fakargen andades in genom nosen. "En partner är någon som du tycker väldigt, väldigt mycket om på ett speciellt sätt. Någon som du kanske i framtiden skulle vilja skaffa valpar med." Blair kände sig rätt nöjd med sin förklaring, men anade att det troligen inte skulle vara nog.

"En partner är någon som du tycker väldigt, väldigt mycket om på ett speciellt sätt. Någon som du kanske i framtiden skulle vilja skaffa valpar med." löd förklaringen hon fick. Tenána rätade på huvudet, nickade svagt och lät blicken vandra iväg medan hon lät informationen sjunka in och lägga sig i hennes minne. Jaså. 
"Nej, någon sådan har jag inte." konstaterade hon. Tonen var neutral eftersom hon inte tyckte att hon saknade något. Hennes blick drog tillbaka till honom och en fundersam rynka bildades mellan hennes ögon. Hans definition av ordet var specifikt. Talade han av erfarenhet? Ett leende skymtade fram.
"Har du själv någon som du tycker väldigt väldigt mycket om på ett speciellt sätt och som du kanske i framtiden skulle vilja skaffa valpar med?"

Som om det inte redan var uppenbart, meddelande Tenána att hon inte hade en partner. Blair kvävde några sarkastiska kommentarer, och lyssnade istället på hennes följande ord när hon undrade om han hade någon partner. Hah! Blair fnös. Tanken på valpar var så främmande att han inte kunde göra något annat.
   "Nej, det har jag inte", svarade han. "Åtminstone inte längre." Blair hade inte känt sig älskad på väldigt länge, och han var mycket säker att det inte skulle komma inom det närmaste heller.
   "Hur kan du vara så ovan vid sällskap om du kommer från en flock? Det är helt ologiskt. Är du ny?" Samtidigt tvivlade Blair på det. Dotter av TBBs förra ledare, hade hon sagt. Kanske var Tenána bara väldigt, väldigt socialt inkompetent.

Det som en taktfull varg skulle uppfattat som tungt i hanens svar flög henne över huvudet obemärkt. 
"Okej." Hon såg obekymrat på honom. Det var det.
Hon hade inte samma tendens att läsa mellan raderna och lyssna på vad som inte sades högt som andra. 
Hanen verkade granska hennes varelse.
"Hur kan du vara så ovan vid sällskap om du kommer från en flock? Det är helt ologiskt. Är du ny?"
Ett skratt undslapp henne. Ett rent, nästan barnsligt skratt, ofärgat av hån eller andra nyanser.
"Jag är inte ovan vid sällskap." Hon skakade på huvudet med ögonen ljusa av förnöjsamhet. "Tvärt om är jag aldrig helt ensam."
Hon hade alltid haft gott om sällskap, hennes vänner bodde i ögonvrårna och sov i bakhuvudet. Hon kunde se några av dem vandra runt bland stammarna i denna stund. Hennes blick lämnade Blair för att följa deras gestalter. En vän med ljusbrun päls stannade till snett bakom fakargen. Hon log mot den och fick en vänlig nickning tillbaka. Den vännen hade hon känt länge, den dök upp först när hon var valp. Det kändes bra att inte behöva vara ensam.

För första gången i mötet, kände Blair sig olustig. Något med det barnsliga skrattet som stod i kontrast till den äldre kroppen fick honom att rynka pannan. Aldrig ensam? Tenánas blick gled åt sidan. Hon log, och Blair behövde knappt snegla för att veta att det inte var någon där. Fantastiskt, tänkte han sarkastiskt. Låtsasvänner! Visserligen var Blair inte helt ny till konceptet med hjärnspöken, men han tyckte inte om det. Tenána påminde honom om Rialea, och det var ingen positiv liknelse.
   "Aldrig ensam, huh?" muttrade han. "Det låter ju trevligt." Fakargen kunde inte bestämma sig för om han skulle låta konversationen fortgå, eller om han skulle lämna henne. Trots att han inte var rädd för Tenána, så uppskattade han inte hennes låtsasvänner. Efter en sekunds överläggning bestämde han sig för det första alternativet.
   "Brukar du prata med dina... vänner ofta?" frågade han med spelat intresse, och iakttog henne med samma intensiva blick.

Fakargen muttrade någonting som hon inte lade någon notis om. Den brunpälsade vännen vände om och försvann i vinden, spreds som flagor av aska. De brukade göra så ibland. Hon hade länge önskat att hon kunde göra sådant som de kunde. 
"Brukar du prata med dina... vänner ofta?" 
Hon vände tillbaka blicken mot honom. 
"När jag var valp." svarade hon. Nu för tiden brukade de hålla sig i utkanterna, bara en trygg försäkran men utan att störa. 
Fnissigheten var som bortblåst, hennes ögon var allvarliga. Hon stirrade på hanen. 
"Du verkar väldigt ensam."

"Du verkar väldigt ensam." Blair tittade inte på henne. Konstaterandet hade tagit hårdare på honom än vad han ville att hon skulle veta. Blair hoppades på att hennes bristfälliga sociala kunskaper skulle rädda honom. Med något hårdare blick såg han tillbaka på henne.
   "För att jag inte har röster i huvudet?" frågade han istället. "Det är inte normalt, du vet. Rösterna, alltså. Du kanske borde umgås mer med andra?"

När hanen såg på henne fanns en ny hårdhet i hans blick, och hans röst blev vassare. Hon verkade ha trampat på en öm punkt. Så mycket kunde hon förstå. Vänliga interaktioner visste hon inte mycket om, men hårdhet och vassa toner var familjärt.

"För att jag inte har röster i huvudet?" Hade han sagt. "Det är inte normalt, du vet. Rösterna, alltså. Du kanske borde umgås mer med andra?"

Orden ekade i hennes huvud, ringde i hennes öron. Hon slog ner blicken och kände kinderna hetta. Tystnad lade sig över deras lilla möte. Tickade förbi. Växte. Tystnaden växte precis som tungan växte i munnen, hon hittade inga ord. Det var hans tur att ha trampat på en öm punkt. Inte normalt. Inte normal. Det hade hon hört förr. Inte normal. En abnormalitet.

”Jag…” Hennes röst var för låg, som en viskning. Förbannat också. Det var inte såhär Achangra hade tränat henne! Hon skulle vara en tapper och stolt krigarmaskin utan känslor, inte en skamsen plutt som dessutom nu kunde känna tårar bränna i ögonen, hotandes att börja falla. Vad var det för fel på henne? Varför kunde hon inte leva upp till någons förväntningar? Inte mors, inte tränarens, inte främlingars. Hon var för empatisk, för ful, sedan för svag, och för konstig. Och alla sidor höll med om den sista saken: inte normal. Dessa var de röster hon hört från de riktiga, levande, när hon väl haft kontakt med dem. De enda som accepterade henne var hennes röster.

”Det var inte meningen att obehaga dig.” sa hon lågt, utan att se på honom, och började backa undan. Stannade, tvekade. Var det artigast att gå eller att stanna? Hon fastnade i beslutet, i att besvärat skruva på sig och blinka bort tårar. Förbannat, förbannat.

Blairs blick mjuknade. Han visste att han hade varit orättvis mot Tenána, och det var nästan att han skämdes när han såg hur hennes ögon blev blanka. Nästan. Han hade fortfarande ingen skam i kroppen.
   "Du...", började han men tystnade när hon backade och blinkade bort tårar ur ögonen. Blair visste inte alls hur han skulle reagera. Han kunde inte minnas senaste gången någon gråtit inför honom, än mindre att han känt sig tvungen att erbjuda sitt stöd. Förlåt kändes som ett bra ord att säga, men det fastnade i halsen på honom. Förlåt innebar ånger, och det var sällan han faktiskt ångrade något.
   "Alla jag tycker om är superkonstiga", sa han. "och du är inte den första med röster i huvudet. Jag blev bara lite... förvånad över att du pratade med dem så öppet." Blair fick hindra sig själv från att le ett stelt leende. Han var obekväm i situationen, inte längre på grund av Tenána utan av sig själv och sin oförmåga att rädda situationen.

[normal people scare me jag cringar]