---

Kvällen började närma sig, men trots det var det fortfarande ljust ute, vilket ibland kan vara skönt. Fåglarna sjunger fortfarande inne bland träden och däggdjuren vandrar runt i skogen på jakt efter föda eller skydd inför natten.

En korpsvart tik kommer gående på skogsstigen, hennes långa gröna lugg och man fladdrar till när en vindputs flyger förbi och avslöjar hennes ögon, milda smaragdgröna ögon gömde sig under luggen. Hon håller huvudet högt, ungefär i en stolt hållning men inte som en ledare utan mer som en vanlig neutral vandrare, en vacker måntatuering syntes runt hennes högra öga. 

Hon går vidare i en lugnt takt, njuter av kvällen och hon sneglar upp mot himlen och märker att månen kommer fram. Genast börjar tatueringarna att glöda och hon kunde höra månens mjuka viskningar i huvudet. Hon sveper mjukt med svansen och hon tänker smått tillbaka på allt som har hänt,hon hade lämnat flocken för hon ville se mer utav Numoori och kanske finna någon speciell för henne också.

Hon klipper lite med öronen när hon hör ett prassel i närheten och månens viskningar blir en aning högre, som de varnar för något eller någon. Hon vädrar i luften och känner en svag vargdoft, en för henne okänd varg och hon blir på sin vakt.

Den sandfärgade hanen var på väg till en plats han funnit några dagar tidigare, en liten kulle där man kunde betrakta stjärnhimlen i stillhet och bara ta in allt det vackra. Han hade spenderat de senaste nätterna där, filosoferande. På vägen dit hade han dock stött på några mörka ögon som varit ute efter bråk, men Remus hade undvikit slagsmål genom att övertyga dem om att sådant inte var nödvändigt. Hans inre ljus kom väl till pass i sådana situationer, där han med lätthet kunde manipulera deras känslor till att känna lugn och trygghet istället för raseri och testosteron. 
     Nu travade han lätt över det våta gräset, tog sig med lätthet genom buskagen. Han var stor, stark och all ensamtid utan sin mor hade gjort honom gott. Nu dök han upp bland nyponrosorna men stannade förvånat till när han möttes av en främmande tik. Han lade märke till den smaragdfärgade manen, den glödande måntatueringen. Han hade alltid fascinerats av månvargar. Deras relation till Luna. 
     Den stripiga hasselbruna luggen vilade i hans bärnstensfärgade blick, han spetsade öronen och sänkte huvudet i en artig bugning. "God kväll, my lady" hälsade han och höjde sedan huvudet. Trots sin unga ålder så talade och rörde sig Remus som om det bodde en äldre hane inom honom. "Jag menade inte att skrämma dig" ursäktade han sig då hon såg ut att vara på sin vakt.

Hon stod stilla kvar, alla sinnena på högsta vaksamhet och tatueringen glödde allt starkare ju mer månen kom fram. Månens viskningar gjorde henne för sig lugn för om det var en med onda uppsåt så hade hon månen på sin sida och hon var redo att slåss om det skulle behövas, inte för att hon ville, hon försökte undvika att slåss i onödan.

En stor varg, mycket större än hon själv kommer fram ur buskarna framför henne, en sandfärgad muskulös med lång hasselbrun man och lugg över hans ögon hane. Han såg ut att vara i hennes ålder, kanske något år äldre än henne.

Hon blir en aning ställd när han bugar artig på huvudet och hälsar henne. "My Lady" tänker hon. det hade ingen kallat henne förut. Han lät äldre han vad hans utseende visade, men hon var ingen som dömde någon. Hon själv är uppfostrad att visa respekt för andra.

Hon böjer huvudet en respektfull gest mot honom och hennes öron spetsats mot honom - God kväll själv sir säger hon med en vänlig röst. Hon höjer sitt huvudet igen och ser på honom med sina smaragdgröna ögon.

Hon log mot honom - åh det är ingen fara sir, ingen skada skedd. Månens röst hade lugnat henne och hade inte gett henne några varningar så hon antog att det var en varg som inte ville något ont.

hon skymtade hans ögon under den stripiga långa luggen, bärnstensfärgade. Vackra ögon tänkte hon för själv.
- Mitt namn är Cerridwen, får jag fråga vad ditt namn är sir?, frågar hon med en vänlig och respektfull röst.

Remus uppskattade hennes artiga uppträdande. Efter incidenten med den rasande tiken i gropen hade Remus börjat tvivla på att det fanns uppfostrade vargar häromkring. Han log mjukt mot henne, betraktade hennes måntatuering och hennes smaragdgröna blick. Hon påminde lite om hans egen mor, fast dennes blick var mjukare. Inte lika sträng som hans mammas. 
     Han satte sig lugnt tillrätta och svepte den yviga svansen om sig. Blicken vandrade kort upp mot månen och stjärnorna innan den återigen vilade på tiken. "Mitt namn är Remus" presenterade han sig. "Det är ett nöje att träffa dig Cerridwen" brummade han mörka stämma och under luggen glittrade blicken av vänlighet. 
     "Månen är otroligt vacker inatt, inte sant?" Han såg upp mot stjärnhimlen. "Jag har hittat den perfekta utkiksplatsen för att studera stjärnorna. Jag var precis på väg dit, vore det opassande om jag frågade om du vill följa med? Jag har självklart förståelse för om du har viktigare saker för dig" log han mjukt, ingen press.

Hon smakade på hans namn, Remus. Det är ovanligt namn men det passande honom. Hon klipper med öronen när han pratade igen och hon log - Det är ett nöje att träffa dig också Remus. Hon hade inte stött på några vargar ända sen hon hade lämnat IA. Hon kände att hon behövde se sig omkring i Numoori, läara känna andra vargar, kanske finna sin stora kärlek. Hon hade haft en barndomsförälskelse men om han levde fortfarande eller vad han gjorde hade hon ingen aning om och kanske hade han funnit och skapat sitt egna liv.

Hon skymtade hans vänliga ögon och hon kände sig lugn i hans sällskap, varför visste inte hon inte, men han gav ett slags lugn som gjorde att hon kunde lita på honom. - Ja månen är väldigt vacker inatt säger hon leende. Samtidigt hörde hon månen mjuka viskningar igen och hon suckade djupt, som hon välkomnade en gamla vän igen. Månen hade varit tyst en stund efter hon träffade Remus.

Hon blir smickrad när han frågade om hon ville följa med honom till en plats för att studera stjärnorna. Hon tar några steg mot honom, men ändå så det fanns ett respektfull avstånd mellan dem. Var det något hon hade lärt sig genom åren, så var det att inte alla gillade att man kom för nära deras personliga sfär. - Det låter underbart, jag följer gärna med dig. säger hon med en ivrighet som är svårt att dölja i rösten.

Remus log vid hennes iver. Det var skönt att för omväxlingens skull träffa någon som verkade positiv. Han svepte till med den yviga svansen och föll in i en lätt trav. "Följ mig" 
    Han tog sig lätt fram genom terrängen till den lilla kullen som låg mitt på ett fält. Gräset var frodigt och några fjärilar flög skrämt upp när Remus stora tassar fick marken att vibrera. Gräset var högt men vek sig för hans sandfärgade kropp. Han travade upp för den lilla branten. Ovanför dem bredde stjärnhimlen ut sig och månen hängde ovan trädtopparna. Hanen vräkte sig på rygg i gräset och stjärnorna tindrade i hans blick. 
     "Ibland när jag ligger såhär så känns det som om tusentals par ögon blickar ner på mig. Jag tvivlar på om man någonsin kan känna sig ensam så länge man har stjärnhimlen" Hans röst var låg, som om han inte ville störa natten. "Tror du att själar från det förgångna tittar ner på oss därifrån? Eller är det bara ensamma eldklot, som vissa hävdar?"

Hon log mot honom och började gå efter honom, hon gick så snabbt hon kunde bakom honom för att inte hon skulle tappa bort honom i det höga gräset. Hon travade det sista uppför en brant backe och såg när han lade sig på rygg under den stjärntäckande himlen med månen som hängde över trädtopparna. 
Hon mötte hans blick och hon såg hur stjärnorna tindrade i hans ögon. Hon tar några steg mot honom och lägger sig på rygg bredvid honom, nära men ändå på ett respektfullt avstånd. 

Hon tittar upp på den vackra himlen, det var något magiskt med stjärnorna och månen. Hon kände en kittlande känsla inom sig.
Hon ligger tyst en stund och lyssnar när han pratar, men sedan ställer han en fråga och hon funderar ett tag innan hon svarar - det tror jag säkert, men himlen är full av mysterier och den har sin vackra mystik både som dag och natt. Jag tror inte vi är ensamma, utan våra förfäder finns bland oss, bara att vi inte ser dem. 
Hon visste inte om det hon sa lät konstigt, men det är vad hon trodde på.

Han lyssnade tyst till hennes ord medan hans blick befann sig bland de tusentals stjärnor som prydde himlen. "Jag tror också att de befinner sig någonstans däruppe, vakandes" höll han med. Hans röst var låg, endast ämnad för henne. 
     "Jag minns hur jag som valp talade till stjärnorna" Han log svagt vid minnet. "Jag önskade så hårt att stjärnorna skulle berätta för mig vem min far var, vart han var, om han fanns i livet, vad som helst" hans röst fick en mer sorgsen ton. "Ibland talade jag till dem som om han var däruppe, som om han såg mig"
     Stjärnorna glittrade i hans djupa blick. Han sträckte ut sig ordentligt på rygg. En nattfjäril fladdrade förbi i den svala luften. 
     "Jag ville att han skulle få ta del av allt jag var med om, trots att han inte fanns där. Kanske var det bara en valps naiva dröm, huh?"
     Han rullade över på sidan och hamnade rätt nära henne. Han makade sig lite ifrån henne, ville inte göra henne obekväm genom att ligga för nära. Ville ge henne sitt space. "Har du kontakt med dina föräldrar? Lever dem?"

Hon ligger tyst bredvid honom och lyssnar när han pratar. Det han berättade om stjärnorna och hur han pratade med dem so valp fick det att tänka på hennes egna liv och hur hon kan kommunicera med månen. Hon själv pratade med månen när hon var liten och eftersom hon skildes ifrån sina familj så förstod hon vad han menade.
Liksom ha kände hon inte till vem hennes far var, hennes mor ville inte nämna hans namn, sen hennes syskon vet hon inte om de är vid livet. Och hennes adoptivföräldrar är döda det också. Hennes gamla ledare innan de och gamla flocken gick samman med IA var som föräldrar för henne. Därav kallar hon dem för sina adoptivföräldrar.

Den vackra tatueringen i hennes ansikte glödde stark och det var nästan i samma ljus som stjärnorna och månens ljus.  - Jag tycker inte det var en valps naiva dröm, jag tycker det var en fin dröm. säger hon ärligt. - jag själv var likadan som valp, jag pratade ofta med stjärnorna men mest med månen när den visade sig, och den svarade mig, jag kunde och kan fortfarande höra månens röst. Därav mån tatueringen i mitt ansikte. Jag tror att din far skulle vara stolt över dig om han såg hur du har vuxit och blivit.

Hon kände honom komma nära henne när han rullade över på sidan, men sedan flyttade på sig för att ge henne space. Hon rullade över tillbaka på sidan själv och möter hans blick. - Min mor är död, och mina syskon vet jag inte om de är ens vid livet,  mina adoptivföräldrar är döda också. Utan dem skulle jag inte varit vid livet nu. Hon flyttade sig nära honom. - jag vet inte vem min far var, min mor ville prata om vem han var och jag frågade aldrig mer om honom. och månen gav mig aldrig svar på frågan vem min far var heller. Hon ser ner i marken och rösten blev lågmäld. - Det förflutna ligger bakom oss, nuet är nuet och vi skapar våran egna framtid.

Jag tror att din far skulle vara stolt över dig om han såg hur du har vuxit och blivit. 
     Orden värmde, trots att Remus fann det något märkligt av henne att så generöst försöka göra honom lite muntrare. Hon hade ju precis mött honom? Visst hade han begått misstag han inte var stolt över, men ja, kanske hade hon rätt i att hans far skulle vara stolt över honom om han såg honom nu. Kanske inte. Remus hade ingen aning om hur hans far skulle reagera om han någonsin fann honom. 
     Han betraktade måntatueringen i hennes ansikte. Hans mor och han själv hade ju levt ensamma hela livet, men visst hade de stött på en månvarg eller två. Remus hade alltid tyckt de var fulla av mystik och vishet. Kanske var det mystiken i Cerridwens kropp som lockade honom?
     Tyst lyssnade han till hennes historia. Remus hade alltid varit en bra lyssnare. En respektfull varg lyssnar alltid till sista andetaget, hade hans mor lärt honom. Särskilt om en tik talade. När hon talade om sina adoptivföräldrar verkade hon flytta sig närmare. Remus låg stilla kvar. Han skulle aldrig vilja närma sig på ett sätt som kunde tolkas framfusigt eller opassande. 
     "Så vi båda är faderslösa, hm?" Hans röst var mörk, raspig. "Jag är ledsen för att du inte har kontakt med dina syskon. Det måste vara en tomhet. Själv har jag inga syskon, det var alltid bara jag och min mor" berättade han. "Kanske kan vi försöka hitta dina syskon? Jag ska i alla fall hålla utkik. De måste ju vara lika vackra som du, huh?" Charmen i rösten var mjuk, oskyldig men ärlig. Hans bärnstensfärgade blick var mjuk och han satte sig långsamt upp. De stora öronen klippte till och luggen föll ner i hans ögon. 
     ... Vi skapar vår egen framtid. Remus log svagt. Hon var klok, det attraherade honom. "Jag gillar hur du tänker, milady" sa han lågt, ett svagt leende vilade i hans mörka mungipa. "Så vad finns i din framtid? Vad har du för mål Cerridwen?"

Hon lyssnade på när han pratade, vad hon hade fått lära sig under sin uppväxt var att respektera andra och man skulle inte avbryta när någon annan pratade.  Hon möter hans blick och nickade som svar när han nämner att de båda är faderslösa.
- jag har försökt hitta mina syskon men Numoori är ju så stort så antingen har vi gått om varandra eller så har de utvandrat eller så är de... hon tystnar och blir tyst. Hon vågade inte säga något mer, är hon den enda som lever nu? Hon hoppades dock att några av hennes syskon är vid livet. - Men ja du har rätt, det känns tomt inom mig att inte veta vart sina syskon är och om jag är den enda kvar vid livet. Det sista mumlade hon lågt lite för sig själv. Han nämnde att han är det enda barnet och hon undrade hur det var att inte ha någon far eller syskon.

Men hon vågade inte fråga för respekt av honom, hon ville inte snoka i hans förflutna om han själv inte ville prata om det.

Hon log mot honom när han erbjöd sig att titta efter hennes syskon. - Tack det var snällt av dig och ja jag ger inte upp hoppet att finna dem. Ödet kanske för oss samman när vi minst anar det.

En rodnar sprider sig över hennes ansikte när han kallar henne vacker med ett charmigt leende - vacker huh? Om jag är vacker så är du väldigt snygg själv milord säger hon charmigt tillbaka - Det tror jag dom är, jag vet inte hur de ser ut nu, men när vi var små så var de väldigt söta säger hon mjukt och ärligt.


Hon skrattade till "Milady?" tänker hon för sig själv. det har hon inte blivit kallat men det lät väldigt charmigt och i ärlighetens namn så gillade hon att bli kallad det. - Jag säger bara vad jag känner säger hon mjukt till honom. Hon flyttar sig en aning närmare honom men fortfarande så det är space mellan dem.

När han frågade vad som finns i hennes framtid och hennes mål så funderar hon bara en kort sekund - Det är att finna vad som har hänt mina syskon... hon pausar och ett mjukt litet blygt charmigt leende syns på hennes läppar. - Sen vill jag hitta min själsfrände (den rätte), dela resten av mitt liv med honom och bilda familj.
Hennes smaragdgröna ögon möter hans bärnsten ögon och ler blygt charmigt - och du själv? vad är dina mål och din framtid?