Kvällen började närma sig, men trots det var det fortfarande ljust ute, vilket ibland kan vara skönt. Fåglarna sjunger fortfarande inne bland träden och däggdjuren vandrar runt i skogen på jakt efter föda eller skydd inför natten.

En snövit tik kommer gående på skogsstigen, hennes långa blåa lugg fladdrar till när en vindputs flyger förbi och avslöjar hennes ögon, milda tillbakadragande bärnstensbruna ögon gömde sig under luggen. Hon håller huvudet högt, ungefär i en stolt hållning men inte som en ledare utan mer som en vanlig medlem i flocken. Tre ärr syntes på hennes ansikte, varav två löper över det högra ögat och det tredje strax bredvid ögat. Hon hade även ett ärr över bogen.

Hon går vidare i en lugnt takt, njuter av kvällen och solens strålar. Hon sveper mjukt med svansen och hon hade lämnat valparna i trygga händer hos Eira, vilket kändes bra för hon behöver tid för sig själv.
Hon stannar upp när hon känner doften av en okänd varg i närheten. Hon blir genast en aning misstänksam men styr stegen ditåt.

(Paxat till Pilgrim)

[Jag är inte helt klar med all information om Pilgrim. Så lite kan komma att ändras under rollets gång. :P Så du vet det. :3 Vet egentligen inte om jag borde börja rolla med honom redan. x3 Men ett roll kanske inte skadar. :3]

Den stora grå hanen vandrar med spänstiga steg mellan träden i Lövskogen. Öronen står spetsade på huvudet och han har en avslappnad hållning. Men han är ändå på sin vakt även om det inte syns på honom. Om någon skulle se honom skulle han förmodligen tas som en vandrare som bara lunkar lugnt genom skogen. En menlös varelse som inte verkar vara någon att spilla tid på.

Svansen guppar med i rörelserna. Den är något ljusare än övriga kroppen. Även högra ögat. Och en fläck runt vänster öga. Ögonen är klara och fokuserade. Vinden smeker mjukt pälsen och för med sig skogens alla dofter. Det verkar vara en flock som huserar i den här skogen. Men denna hane har inga planer på att klampa för nära. Han är endast på genomresa. Är dock inte säker på vart han ska ta vägen. Det var länge sedan han blev ensam. Men han känner sig ändå inte ensam.

Öronen klipper till på huvudet när han hör steg närma sig. Han stannar upp och vrider på huvudet. Ljudet av tassar närmar sig. Snart får han syn på en snövit tik med blå lugg som närmare sig. Han nickar lätt till hälsning. Borde han stanna och samtala eller dra vidare?

Hon går vidare, med vaksamma steg och hon vädrar i luften, jo vargdoften blir allt starkare ju närmare hon kommer. Hon sveper lite med svansen och hoppades att inte hennes syner skulle komma och varna henne för något fara, hon blev alltid så trött och hon hoppades att det skulle vara lugnt men man vet aldrig, hennes syner kommer och går som de vill.

Hon går vidare och lyssnade på fåglarnas sånger överallt i skogen, snart får hon syn på en grå varg framför sig, hon stannar upp och betraktar honom vaksamt men ändå inte hotfullt. - Goddag främling säger hon med en neutral röst.

Han studerar främlingen. Men har samtidigt full koll på omgivningen. Hans sinnen är något mer utvecklade än hos andra vargar. Något som tränats upp sedan han var liten. Men även medfött. Öronen darrar till men står mjukt spetsade på huvudet. Den röd/bruna blicken vilar på tiken.

"Goddag, själv". Eller godkväll kanske skulle vara med passande. Men vad spelar det för roll? Här ska han inte vara en besserwisser och rätta någon. Och dagen är ju ändå inte riktigt slut.

Han står kvar. Med en lugn men rest hållning. Inte dominant men samtidigt avslappnad. Blicken vilar på tiken. Som om han inte ser något annat. Men man skulle nog bli förvånad hur mycket det är han faktiskt uppfattar.

Hon granskar den gråa vargen framför henne, hon är på sin vakt men visar ingen hotfullt eller likande. En svag vind fick tag om hennes långa blåa lugg och avslöjar ärren som dolde sig under den. hon ruskar smått på huvudet och ler vänligt mot vargen. - Vem är du främling?

de var ganska nära reviret och hon tänkte inte låta honom gå in på flockens revir - du närmar dig Cierzos revir min vän säger hon med en vänlig men allvarlig röst. Hon sveper lite med svansen och tar några steg närmare honom.

Han studerar lugnt tiken. Men inuti är han misstänksam och på sin vakt.
"Mitt namn är Pilgrim". Svarar han henne
"Vem är ni själv?". Han bollar tillbaka frågan.

Han sveper lugnt med svansen och nickar kort. Han vet var han befinner sig.
"Jag är medveten om det. Men jag har inga planer på att kliva över någon revirgräns".
Han är bara på genomresa. Har inte tänkt stanna länge. Han är alltid på vandring. Det är så
han alltid har levt sitt liv. Det skulle kännas konstigt att stanna på en och samma plats för länge.

Hon stannar när hanen börjar prata igen och hon klipper med öronen och ler lite. "pilgrim" hon smakar på namnet och hon gillar hur det låter. - jag heter Isidar Mithrim, men jag kallas för Mitri. Hon sveper med svansen och följer Pilgrim med blicken. - det är ju skönt att höra att du inte tänker passera revirgränsen. Hon ler vänligt emot honom och tar några steg närmare honom - Är du ny här i Numoori?

hon kunde inte minnas att hon hade sett honom förut, men så har hon ju inte träffat alla vargar som lever i Numoori. Vissa ställen ville hon också helst undvika. - så vart för dig hit till Lövskogen pilgrim?

Isidar Mithrim. Han lägger namnet på minnet. Även om han sällan möter på samma främling mer än en gång så kan det ändå vara bra att lagra informationen ett tag.
Han skakar lätt på huvudet.
"Nej, jag är född i Numoori. Jag är en vandrare och stannar sällan länge på samma plats. Jag tycker om att hålla kroppen i rörelse och vandra har jag gjort hela livet. Även när jag var valp och hade mina föräldrar och syskon vid min sida". Han studerar lugnt tiken.

"Jag är på genomresa. Tänkte vandra till stranden och sedan åt ett annat håll inåt landet igen. Tänkte passa på att spendera lite träningstid i Träsket". Han flinar lite lätt när han säger det där sista. Han ser fram emot träningen i Träsket. Hårdträning. Trots att han tränar varje dag.

Hon studerar honom noga, jo han verkade vara den som gillade att träna men hon hade inget emot att man tränande, det är ju bra att hålla sig i form ifall det skulle hända att man behöver försvara reviret eller skydda närstående. Han slickar sig om nosen och nickar med huvudet - ja det är bra att utforska alla nya ställen i Numoori. Hon ler vänligt emot honom och klipper lite med öronen. - åhh trevligt, har aldrig varit i dom områdena. hon får en nyfiken glimt i sina ögon.

Han nicka lätt. Trots att han har vandrat de flesta områden många gånger redan så är det alltid något nytt han upptäcker varje gång han är där.
Han studerar tiken och ler lätt.
"Det låter som att du borde ge dig ut och utforska alla områden du inte sett ännu". Att vandra är livet. Det är hans liv. Det är så han lever varje dag. Det är så han vill leva. För det är skönt att röra på sig. Att sitta stilla för länge trivs han inte mer riktigt.
Han släpper inte tiken med blicken.