Kvällen började närma sig, men trots det var det fortfarande ljust ute, vilket ibland kan vara skönt. Fåglarna sjunger fortfarande inne bland träden och däggdjuren vandrar runt i skogen på jakt efter föda eller skydd inför natten.

En gyllenefärgad tik kommer gående på skogsstigen, hennes långa eldröda man och lugg hänger nerför halsen och ögonen fladdrar till när en vindputs flyger förbi och avslöjar hennes ögon, milda men nyfikna heterochromia ögon (det högra gult och det vänstra havsblått) gömde sig under luggen. Hon håller huvudet högt, ungefär i en stolt hållning.

Hon går vidare i en lugnt takt, njuter av kvällen och solens strålar. Hon sveper mjukt med svansen och hon hade lämnat flockens revir fast hon höll sig ändå nära revirets gräns, vilket kändes bra för hon behöver tid för sig själv.
Hon stannar upp och drar in några djupa andetag för att andas in alla dofter från skogen, lyssna på alla ljud runtomkring henne.
Harmoni tänkte för sin själv.

Även Kian, nyfiken som vanligt, hade stövat bort från flocken utan att riktigt ha ett mål. Han vandrade bara för att han ville röra på benen, för att han ville se om något spännande och lärorikt hände omkring honom, något nytt som han kunde ta del och lära av. Livet var, enligt den unga hanen, ett äventyr och han hade för avsikt att ta del av varje möjlighet det erbjöd honom. 
Och det var under detta planlösa vandrande som han stötte på en bekant doft, och efter att han följt spåret ett tag kunde han lägga blicken på en gyllene varg som han kände igen från flocken. Ett kort, glatt skall lämnade Kian samtidigt som han tog sats och lät de långa benen föra honom närmare henne i en skuttande galopp.
"Hej!" flämtade han ut när han kom ikapp henne, med ett glatt leende klistrat på läpparna samtidigt som svansen viftade frenetiskt. 
Den gyllenen pälsen som honan bar glänste vackert i kvällssolen, och Kian kände sig aningen hänförd när han såg på henne. Han svalde en gång, fokuserade på nuet, och letade efter hennes namn i minnet.
"Hyacint, va? Du får ursäkta om jag har fel, det är så många namn att hålla reda på." Han skrattade kort, ursäktande.

Hon blundande och kände hur hela kroppen slappnade av och det kändes som hon var ett skogen, det var något med skogen som fick henne lugn och känna harmoni med sig själv. Hon klipper lite med öronen och drog ett nytt andetag igen för att låta sinnena arbeta.

Hon öppnar ögonen igen efter ett stund och ser sig omkring och log smått för sig själv. Kvällssolen får hennes päls att glänsa vackert och hon klipper lite med öronen och börjar gå smått igen men stannar upp när hon ser en står långbent varg komma galopperandes emot henne. Ju närmare han kom henne så blir hans gestalt allt tydligare. När han till slut kommer fram henne flämtar han fram ett glatt hej till henne och hans svans viftar frenetisk.

Hon log ett varmt leende mot honom och böjer huvudet i en respektfull hälsning till honom, hennes långa eldröda lugg faller ner mjukt över hennes olikfärgade ögon. - Hej på dig säger hon med en vänlig röst till honom.

hon rätar på huvudet och möter hans blåa blick med sina olikfärgade ögon. Han är väldigt ståtlig och hans ögon är väldigt vackra och hans tatuering i pannan är unikt tänker hon för sig själv, och hon blir hänförd av honom och hans utstrålning. Hon kommer på sig att stirra på honom och hon slår ner blicken för att inte att han skulle tycka att hon är ohyfsad. Hon rodnade smått och harklade lite och försökte fokusera på samtalet igen.

När han nämner hennes namn så log hon igen mot honom- Nej du gissade helt rätt på första försöket. Hon skrattade till när han säger att det är många namn att hålla reda på  och hon kan inte mer än att hålla med honom. - Ja det håller jag med om att hålla koll på alla namnen är inte så lätt.

Hon letar efter hans namn i sitt huvud och möter hans blick leende. - Du är Kian eller hur? Jag har sett dig snabbt men vi har aldrig talats vid, så det är trevligt att vi äntligen får prata och lära känna varandra.

Fortfarande flämtande lyssnade han på det hon sade, och ett njöt leende gled över hans läppar när hon meddelade att han hade kommit ihåg rätt namn. Han kanske var gjort för det här flocklivet, trots allt! Att minnas namnen på alla... Det var inte dåligt gjort! Han var stolt över det hela.
Ett djupt andetag drog, men istället för att svara henne nickade han bara ivrigt när hon frågade om hans namn. Kian stämde bra, men han kände att han hellre återhämtade sig lite innan han började tala. Hans röst skulle bara vara ansträngd och flämtade just nu, så bättre vara tyst tills han hade den under kontroll. 
Och några sekunder senare öppnade han munnen, glad över att ha någon att tala med.
"Jag håller med dig. Det här med att leva i en flock, det handlar om att lära känna varandra och ta hand om varandra, som jag har förstått det."
Han var inte snål med att visa att flocklivet var nytt för honom.
"Så det var på tiden att vi tog ett samtal. Vilken tur att jag hann ifatt dig! Är du också en av väktarna? Det är min uppgift i alla fall, som Black har gett mig. Att patrullera revirgränserna och komma med nyheter ifall det finns några såna. Kanske inte det bästa för mig, egentligen. Med tanke på att jag knappt vet vad flocklivet går ut på, känns som en massa ansvar." Han skrattade kort åt sig själv och sina fumliga ord. "Men det är kul att ha något att göra, en uppgift här i livet!"

Hon kunde inte sluta le, han är en frisk fläkt och hon uppskattade att han tog sin tid att vilja prata med henne, Hon hade själv haft tankarna men hon hade inte riktigt vågat att ta steget, och när hon väl hade fattat mod att börja söka sig till kontakt med de andra i flocken så hade något annat kommit emellan.

Hon spetsar öronen igen när han ställer en fråga medan han pratar. Hon nickar ivrigt, känner sig stolt att få vara en av väktarna och patrullera runt. - ja jag en av väktarna. hennes ögon lyser upp när han berättar att han också är en väktare. - Jag hoppas att vi får patrullera tillsammans i framtiden.

hon menade det, ibland kunde det vara ensam att patrullera självt så att ha en extra var ju aldrig dumt och 4 ögon ser ju bättre än två eller vad mor brukade säga till henne.

hon skrattade till och sträcker sedan fram huvudet mot honom och ger honom en vänskapligt puff med nosen mot hans hals. - Oroa dig inte Kian, du kommer klara av ditt jobb galant. Hon sträcker på huvudet och pausar någon minut innan hon fortsätter och ler varmt mot honom - Det är alltid svårt i början när man är ny i en flock. Mycket att hålla reda på och en stor familj som tar hand om varandra men man vänjer sig till slut.

hon sveper mjukt med svansen och betraktar honom med sina olikfärgade ögon.

(OMG! I'm so sorry! hade helt glömt bort detta rollet:'(
haft mycket just nu med operation och nära anhöriga som gått bort mm :( så rollusten försvann, men nu börjar den komma tillbaka igen och jag hoppas att du vill fortsätta rollet, annars kanske de kan mötas på nytt? )

Kian log varmt mot henne. Hon verkade vara väldigt snäll, och han uppskattade det. Livet var så mycket enklare ifall man hade en positiv attityd, åtminstone trodde han det. Och hon verkade ha det, precis som han själv. Kian var övertygad om att Hyacint var en varg vars sällskap han skulle stormtrivas i.
"Jag hoppas att du har rätt."
Han himlade kort med ögonen när han tänkte på sin uppgift, på det ansvar som hade givits honom.
"Det känns som att det är mycket att hålla reda på, ett väldigt stort ansvar... Men det är som du säger, vi stöttar ju varandra i flocken, eller hur? Och jag antar att jag kommer lära mig. Hittills har det då gått bra, tycker jag."
Han tystnade några ögonblick, funderade över hela situationen. Han var verkligen tacksam över att han fått gå med i Isil Anar, att Black hade sett en potential i honom och låtit honom bli en del av flocken. Det betydde mycket för Kian.
"Jag är bara rädd att jag kommer göra något fel..."
Med en smått orolig blick tittade han på Hyacint. Det var tydligt att han sökte hennes stöd, eller åtminstone ett eller två tröstande ord.

(Ingen fara, vi fortsätter :'D )

Hans varma leende gjorde henne varm inombords och hon fick uppfattningen att han var väldig snäll och som sagt en frisk fläkt som spred glädje hos andra. Hon fnissade till och möter hans blick - jag hoppas det med, men jag tror på dig Kian. Har du frågor så är du alltid att fråga, även om jag inte kan kanske svara på allt.

Hennes blick följer hans rörelser och hon log inombords, jo han har rätt med det han säger, att det är mycket att hålla reda och ett stort ansvar och visst kan det vara svårt i början men samtidigt vet man att det alltid finns någon i flocken i närheten om man behöver hjälp med något.

Hon nickar i samtycke till det han säger - ja jag håller med dig, men vi alla har kunskaper som vi kan dela med varandra hur vi skall lösa problemen tillsammans.

Hon hörde Kian prata igen och hon betraktar honom med sina olikfärgade ögon, hon log ett tillitsfullt leende mot honom, sträcker fram sin huvud och ger honom en mjuk puff på hans hals med sin nos. - Tro på dig själv Kian. Jag och resten av flocken tror på dig och på varandra.
Hon lyfter sin högra framtass och lägger den mjukt på hans huvud mellan hans öron. - Alla begår misstag, men det är från våra misstag vi lär oss och blir klokare och starkare. Vår ledare såg ju något i dig så med tiden kommer du finna din stryka.

hon stryker honom lätt över huvudet med tassen. - Det blir upp och nergångar, men låt inte det negativa ta över, lär dig från dem och bli starkare med det du lär dig genom åren.

Hon tar bort tassen från hans huvud och sätter ner den på marken igen och tittar försiktigt nästan blygt/skyggt på honom. Hon väntar på hans reaktion.

Med en mild förvåning såg Kian på henne då hon vidrörde honom utan någon vidare förvarning. Men sedan bredde ett brett leende ut sig över det avlånga ansiktet, och det var nästan så att han ville skratta till. Hennes vänliga sätt, och orden som värmde så gott... Det var som om det inte fanns något ont inom henne. 
Precis som han själv.
"Du talar med en stor vishet," sade han med en ärlig förundran i rösten. Det imponerade på honom, de vargar som kunde välja sina ord så väl. 
"Jag önskar att jag också vore sådär klok... Det är jag inte. Inte ännu i alla fall. Men jag kommer nog att bli det, bara jag får lite erfarenhet med tiden." Han tystnade en kort stund. "Det är nog också därför jag ville gå med i flocken. För att lära mig saker. Jag behöver det här."
Kian kände en bestämd beslutsamhet då han talade om sitt medlemskap i flocken. Han hade varit en aning tveksam till om detta var ett liv för honom, men nu hade han bestämt att han skulle delta i detta, och därmed skulle han även slutföra det hela. Han skulle se och lära så mycket han kunde av flocken och de individer den bestod av. Och vem visste? Kanske detta skulle bli hans permanenta hem. Såsom det kändes just nu skulle han då absolut inte ha någonting emot det.

Hon klipper lite med öronen och smålog för sig själv. Klok vet hon inte om hon är, hon talar bara från sin egna erfarenhet men det finns många vargar som är visare och klokare med än hon. Men hon tyckte om att hjälpa och finnas till andra som behövde någon att prata med och ha någon som kunde lyssna och kunde ge lite råd om man kunde.

Hon lyfter sin högra framtass igen och lägger den på hans huvud mellan hans öron igen och stryker honom mjukt över huvudet igen. - Klok vet jag inte om jag är, jag talar från egna erfarenheter, men klokhet och vishet kommer med åren och allt man lär sig och upplever.



ett mjukt varmt leende syntes på hennes läppar och hon möter hans blick med sin - Stressa inte fram något, ta allting i din takt och med tiden kommer du få erfarenhet och uppleva saker.

Hon tar ner tassen igen och sveper lätt med svansen. - Alla i flocken har upplevt mycket och olika, vi är alla erfarna och kloka på våra egna sätt. Men vi delar med oss av dessa inom flocken.

Hon sträcker på halsen och nafsar honom uppmuntrade på hans hals. - Det är alltid bra att lära sig saker och lära sig utav andra. Var aldrig rädd för att fråga! Hon flyttar lite på sig och buffar lekfullt på hans hals istället och flinar. - Men det är inte bara lärdom man behöver, men behöver också lite pauser från allt också.

Kian såg lite smått förvånat på henne när hon placerade sin tass ovan hans ögon, och sedan bredde ett brett leende ut sig över hans ansikte. Det kändes på något sätt trevligt med beröringen, plus att han såg det som ett tecken på att hon verkligen tyckte om honom. Och det kändes bra, att vara omtyckt. Han ville vara omtyckt av sina flockmedlemmar.
Hon lyfter bort tassen och han ser häpet på henne. Hon sade att hon inte var vis, men hon fortsatte att tala med så erfarna ord.
"Men se nu, du fortsätter ju!" utbrast han med en ivern som verkligen passade honom samtidigt som han uppspelt klippte med de stora öronen. 
"Du talar ju på samma sätt. Sådär klokt... Det skulle jag aldrig kunna göra. Jag vet inte alls lika mycket om livet som du verkar göra." 
Kian satte sig ned, som för att dämpa sitt uppspelta sätt. Svanstippen trummade lätt mot marken, dels för att han kände sig glad över hennes sällskap men också för att han var djupt imponerad över hur vältalig hon var.

Hon ser först förvånat på honom och sedan kom det fnissande från hennes mun. Hon tyckte själv att hon inte pratade annorlunda än någon annan och vis tyckte hon inte att hon var men hon kanske uppfattades det som det. Hon fnissade varmt igen och möter hans blick och ler mot honom - förlåt jag menade att inte reta dig eller något sånt. jag uppfattar inte att jag pratar annorlunda än någon annan. Men nu när jag tänker efter så har du en poäng Kian.

Hon böjer på huvudet i en bugning mot honom, - jag ber om ursäkt om jag uppfattades som konstig eller om jag sa något som var konstigt.
hon lyfter på huvudet igen och ler mjukt mot honom. Hon kanske borde göra något för att liva upp stämning? Hon sträcker fram huvudet igen och drog honom lätt i ena örat och morrar ett lekfullt morr mot honom, hon hoppar undan och ställer sig i lekpositionen och flinar busig.

Han ruskade på huvudet mot henne, samtidigt som han gav henne ett brett leende. 
"Nej, det är absolut ingen fara! Det gör ingenting, jag gillar det på ett sätt. Det är spännande att lyssna på, jag tycker jag lär mig så mycket!" 
Svansen viftade bakom honom samtidigt som han glatt tittade på Hyacint. Fortfarande fanns en del av dagens ljus kvar och hennes päls fick en gyllene ton när det reflekterades mot hennes kropp. Nästan som om hon sken.


"Det börjar bli sent..." Konstaterade Kian med en fundersam röst. Snart skulle nattens mörker vara över dem. "Ska vi börja röra oss tillbaka mot flocken?"
Fortfarande bar han ett brett leende i ansiktet. Han hade ingenting emot natten eller mörkret, men det hade varit en lång dag och han var trött. Han kände att han ville ha en god natts sömn, och det kändes som att den bästa platsen att få det på var i sällskap av flocken.

[Ledsen för segt svar. Du får skriva ett inlägg till om du vill, men annars avslutat. Känns som att det är så gammalt och dammigt så (: ]