Valoria hade skymtat främlingen från ovan. Hon hade snabbt sett att det inte var varken Volbara eller någon av deras barn, då denne saknade vingar. Men individen rörde sig i riktning mot hennes hem och en oro spred sig snabbt i bröstet på henne.
    Med hjälp av vinden gjorde hon en smidig sväng och sjönk mot marken. Smidigt landade hon ett par meter framför främlingen. Nu när hon kunde se honom, insåg hon att hans kroppsspråk inte alls var särskilt fientligt, men det hade inte hindrat någon förut.
    Skarpt mötte hon hans blick.
    “Vad för dig hit?” Valoria hade alltid varit rak på sak, och det här var inget undantag. Hon skulle göra allt för att skydda sin familj, och händelser från förr hade inpräglat ett överbeskyddande beteende.

Remus tog sig smidigt fram genom terrängen. Hans mamma och han själv hade levt hela livet flocklösa, vilket hade inneburit att Remus vandrat i all typ av terräng. Aldrig hemma, aldrig vilse. Den yviga svansen var avslappnad, öronen spetsade och den långa luggen vilade i hans bärnstensfärgade ögon. I skuggan av de mörka molnen på himlen verkade hans blick skimra i en mörkare färg, vilket fick den att se djupare och mer mogen ut. 
     Han hann höra svepet av lätta vingar innan han förvånat stannade upp när en främling från skyn landade framför honom. En tik. En vacker sådan. Hennes aura glittrade av oro vilket bekymrade honom. Genast var det något inom honom som ville ta reda på vad som var fel, han ville lösa det, skydda henne från det som bekymrade henne, men när hon öppnade munnen förstod han att han själv var orsaken till hennes oro. 
     Han mötte hennes skarpa blick med sin lugna, trygga. Betraktade hennes ansikte, varenda drag. De gula markeringarna kring hennes vackra ögon, den smäckra nosryggen. Han önskade att han kunde lugna henne. Remus var tyst en stund, lät tystnaden tala för sig själv och förhoppningsvis mjuka upp hennes skarpa blick. 
     "Jag ber om ursäkt om jag befinner mig på dina ägor, my lady" ursäktade han sig och sänkte huvudet en aning. Luggen föll ner över hans maskulina ansikte och han sänkte blicken till främlingens tassar. "Jag vill dig inget ont, tro mig"

My lady? Hon rynkade på nosen och fnös kort. Hur gammal trodde han att hon var? När Valoria tänkte efter insåg hon att främlingen mycket väl kunde vara hennes egna son, och hon hindrade sig själv från att säga något dumt.
    Fortfarande med en misstänksamhet i blicken såg hon på honom, nu aningen mjukare.
    “Jag har hört det förr.” Svarade hon kort och tog ett självsäkert kliv närmare honom. Huvudet höjdes aningen för att kunna se honom bättre. Han var betydligt större än henne, med olika nyanser av brunt i både päls och man.
    “Men säg att jag tror dig”, hon mötte hans blick. “säg att du inte vill mig något ont, svara då på min fråga om varför du är här.”

Remus gillade hennes plötsliga självsäkerhet som glödde i hennes steg mot honom. Han lyfte blicken till hennes ögon igen. Hon var mindre än honom, men de var de flesta som han stötte på. Hon såg otroligt nätt ut i jämförelse med hans stora, robusta kropp. 
     Jag har hört det förr. Det fick honom att fundera på om hennes förtroende blivit sviket förr. Han led lite av tanken på att någon gett henne ett löfte som sedan krossats. Han lade huvudet på sned och klev fram till henne, lugnt och sansat. Mötte hennes blick med sin lugna. "Tro mig, jag skulle aldrig..." han valde att inte avsluta meningen, ville inte avsluta den då han inte visste i vilken kontext hon tidigare lovats att inte bli skadad. Han skakade på huvudet. 
     Han tog ännu ett steg mot henne, sänkte det stora huvudet för att visa den äldre tiken respekt. Han slöt för en sekund ögonen och sniffade kort i luften. Drog in hennes doft i lungorna. Den var fruktig, likt en beskyddande moder. Sakta lät han sitt inre ljus växa inom honom, ville hjälpa hennes misstänksamhet, ville fylla henne med lugn och en känsla av trygghet. Remus höjde sitt stora huvud över hennes, luggen låg i hans djupa bärnstensfärgade ögon. 
     "Jag är blott en vandrare" Han ryckte kort på axlarna. "Jag kan inte ge dig ett bättre svar än så, förlåt mig" Hans mörka, maskulina röst brummade från djupet av hans bröstkorg. Han kunde inte berätta om hans verkliga uppdrag, då det var allt för komplicerat och inget han ville tynga ner hennes tankar med. En faderlös son på jakt efter de sista pusselbitarna i sitt arv.

Valoria nickade långsamt. En annorlunda känsla hade spridit sig inom henne. Hon kände sig lugnare, mer sansad än hon brukade vara. Det var inte ofta hon kände på det här viset när inte Volbara var vid hennes sida, och med ett fundersamt uttryck såg hon på ungvargen.
    “Vad gör du med mig?”, frågade hon misstänksamt men med lägre röst än innan. Hennes kroppshållning hade förändrats, från närmare fientlig till mer avslappnad. Det var främmande, och hon gillade det inte.
    Valoria sträckte sig efter sin egna kraft, och lät kraftfältet stänga av vadän främlingen höll på med. Hon kortade ned de sista avståndet mellan dem så de nu stod endast någon meter ifrån varandra. När känslan av trygghet och lugn försvann insåg hon vad ungvargen gjort.
    “Jag förstår vad du försöker göra”, hennes röst var lägre nu. “och det är en fin gest”, det ryckte enkelt i hennes mungipor och hon skakade huvudet. Valoria behövde inte hans omtanke. “men slösa inte din energi på mig. Spar den.” 

Remus lät sin kraft svalna då han kände hennes kraftfält likt en lavett gentemot hans egna krafter. Han tänkte inte försöka ta sig igenom det. Hon var äldre, mer erfaren. Han hade bara velat hjälpa. 
     Så plötsligt stod hon endast en meter ifrån honom. Den fruktiga doften fyllde hans sinnen och han mötte lugnt hennes blick. Hon bekräftade hans försök till att ta hennes oro ifrån henne. Han besvarade hennes lätta leende med en nick. 
     "Jag ber om ursäkt om jag på något sätt förolämpade dig" brummade hans mörka röst ursäktande. Hans blick föll igen över hennes vackra ansikte, betraktade varje millimeter. "Varför så misstänksam? Vem har orsakat dig ont?" undrade han. Remus var ung, absolut, men han hade ett sätt att röra sig och tala som mer liknande en äldre hane. Kanske var det den isolerade uppväxten med sin mor som fått honom att mogna.

“Det spelar ingen roll”, Valoria skakade på huvudet och suckade djupt. Det var en för komplicerad fråga att svara på, och hon ville varken slösa sin egen eller hans tid på att gå igenom hennes förflutna. Dessutom hade en nyfikenhet växt inom henne, och hon ville lägga fokuset på honom istället. Valoria ville veta mer. Främlingen rörde sig på ett sätt som fick honom att verka så mycket äldre, likadant med sättet han talade på, och något måste ha format honom på det viset.
    “Vad heter du?”, frågade hon. Trots att hon var nyfiken, hördes det inte i hennes röst när hon talade. “och vad gör du här alldeles ensam?"

Remus lyssnade till hennes svar och betraktade henne när hon skakade på huvudet och suckade djupt. Allt han ville var att dra henne intill sig, värma henne med sin kropp och försäkra henne om att han inte skulle låta någon skada henne igen. Han misstänkte ju att det låg mer bakom hennes svar, samtidigt förstod han ju att hon inte ville dela med sig av sina hemligheter med honom, på samma sätt som han inte berättat för henne om sitt sanna uppdrag. Han frågade därför inte mer utan uppskattade att hon ställde en fråga. 
     "Vad oartigt av mig" ursäktade han sig när han insåg att han inte hade presenterat sig. "Mitt namn är Remus" svarade han och ett vänligt leende vilade i hans ena mungipa. 
     "Är det så konstigt att jag är här alldeles ensam?" han höjde frågande ena ögonbrynet. "Är du själv inte skyldig till samma brott?" log han, en svag glimt av charm. 
     "Jag har lämnat något bakom mig, nu är jag här, imorgon är jag kanske någon annanstans" Han ryckte kort på axlarna och såg sig omkring. "Det är vackert här. Är detta ditt hem?"

Remus. Hans namn var likt en av hennes söners, och hon skakade på huvudet. När hon tänkte efter hade hon varit i hans ålder när hon själv gett sig av, om inte mycket yngre. 
    “Kanske inte”, svarade hon kort. Hans charm gjorde henne aningen obekväm, men det syntes inte i hennes kalla ansikte. Remus var ung, och hon hade mycket väl kunnat vara hans mor.
    “Det är mitt hem sedan en tid tillbaka”, nickade hon instämmande. “jag bor här med min familj.” I bakgrunden kunde hon höra barnens röster och för en kort sekund såg hon bakåt, innan hon åter såg på ungvargen.
    “Jag ska bege mig tillbaka nu”, hon nickade i en hälsning. “hoppas du finner det du vandrar efter.”

En familj, undra hur det kändes? Remus familj hade alltid bara bestått av en enda varelse - Lysandra. Han spetsade öronen när han hörde röster av yngre, log smått. Han kunde slå vad om att hon var en otrolig mor. 
     "Din familj kan skratta sig lyckliga över att ha en sådan mor som du" log han vänligt när hon talade om att hon behövde lämna honom. "Jag önskar dig och din familj allt gott" En lätt bugning av respekt innan Remus begav sig av genom terrängen med den stripiga luggen hängandes i den bärnstensfärgade blicken. 

[Avslutat]