"Vad gör du?" Fay klev fram från sitt gömställe och blinkade mot den stora hanen hon smugit på. Han var ingen fjäril men den hon hade jagat genom skogen var sedan länge borta. Hon hade letat och letat bland Ötamons knotiga rötter och grönskande skogsgolv, men utan resultat. Utom sig av rädsla hade den förstås flytt. Den skulle nog inte våga sig tillbaka på ett tag och tur var väl det, åtminstone för Garys skull. Fay kunde redan höra broderns lovord över hur snäll hon varit som skyddat honom, och sträckte omedvetet på sig där hon stod.
     "Har du tappat något?" Lite fick hon väl låtsas. Hon kunde ju inte säga att hon smugit på främlingen ett bra tag, alldeles för nyfiken på vad han sysslade med. Att han sökte något hade hon förstått rätt snabbt men vad han sökte förblev ett mysterium. Han verkade i alla fall inte särskilt bra på att leta. Kanske kunde hon hjälpa, hon om någon var ju fenomenal på det!

Med nosen ständigt sänkt mot marken var det lätt att missa dofterna omkring. Försjunken i sitt tomma spårande märkte han inte valpen förrän den plötsligt dök upp bakom honom. Lev ryckte till och lät drog skrämt efter andan. Men hjärtat som hoppat upp i halsgropen på honom föll snabbt tillbaka till sin plats när han såg den yngre, mindre valpen.
       “Chert*,” muttrade han tyst. Buttert mötte han hennes nyfikna blick. Han vände återigen ryggen till för att återuppta det gamla spåret av varg han försökte följa.
       “Min bror,” svarade han oberört. Han tvekade på att den yngre skulle kunna vara till någon nytta alls, snarare tvärtom. “Vit nos, horn. Röd, vit och svart. Maksim heter han.” Lev fortsatte långsamt att följa spåret som han började ana var flera veckor gammalt.
       “Har du sett han?”


* förbannat

St... stjärt? Hade han precis sagt stjärt? Fay höll sig från att fnissa. Även om ordet i sig var ganska kul så verkade det som en lite udda sak att säga bara så där. Hon gav honom ett prövande leende och viftade på svansen när deras blickar möttes. Han log inte tillbaka utan vände sig om. För en kort sekund föll hennes ansikte, lite besviken över bristen på respons. Mamma brukade alltid möta henne med ett brett leende. Hon hann dock inte fundera mycket mer på det, när hanen plötsligt stegade i väg samtidigt som han nämnde något om sin bror, följt av hur han såg ut. Maksim hette han tydligen. Fay fick bråttom efter och krockade nästan med hans hasor när han stannade för att–hon kikade mellan hans tassar–undersöka vad hon gissade var ett spår.
    "Har du sett han?"
    Ivrig att vara till hjälp tog hon den snabbaste vägen fram till fläcken han undersökte. Hon skuttade under hans mage för att mellan frambenen själv huka sig ner för att lukta. Det luktade rätt mycket. Jord, gräs och massor av mixade vargdofter. Ingen hon kände igen dock. "Ja, det kan hända! Jag har nog sett honom."

Lev grymtade missnöjt när hon trängde sig fram under honom. Den här valpen skulle försvåra allting, och det faktumet att hon ensam strövade omkring här indikerade att det fanns fler omkring. Det var lönlöst att försöka hitta något vettigt här. Lev klev över henne och tog några steg längre ner på stigen när hon svarade honom. Den gröna blicken blev nästan stirrig och känslan av hopp fyllde honom på nått.
     “Vart?” beordrade han. Rösten var strängare än han väntat sig och han spände blicken i den lilla valpen. “Visa mig, nu. Hur länge sen? Här i skogen, eller någon annanstans? Du måste berätta allt.” Det var svårt att hålla känslorna i rösten dolda. Hade hon verkligen sett honom? Bara tanken på att någon sett något kändes som en sådan lättnad. “Var han skadad?”

Det blev många frågor på en gång. Fay rynkade på nosen åt hans stränga ton. "Varför skulle han vara skadad?", ifrågasatte hon. Var han så dålig på att leka kurragömma? "Nä, jag såg honom där bortåt någonstans." Hon valde en riktning på måfå. Söderut där hon själv kommit från när hon, mamma och Gary vandrat till Ötamon.
    "Det var ett tag sen så det är lite svårt att minnas exakt men jag kan följa med! Vi kan leta tillsammans! Ser jag stället så minns jag säkert", ljög hon. Tanken på ett äventyr med en nyfunnen vän var spännande och kanske var det därför hon inte såg farorna med sin vita lögn. Han hade tappat bort sin bror? Det gjorde ju Fay hela tiden också när de lekte. Men Gary dök alltid upp, så det skulle väl Maksim också göra.

Lev rynkade pannan i irritation. Förstås kunde han inte förvänta sig att valpen förstod allvaret i situationen, men det var störande ändå. Med ett frustrerat grymtande läte steg han över henne och började i rask takt gå emot det hållet hon pekat ut.
     “Skynda dig,” manade han ansträngt och kastade en hård blick över axeln. Nosen tog höjd när han försökte fånga dofterna som fördes förbi med en bris. De var innehållslösa och intetsägande, så han sänkte den mot marken igen. Desperationen och hoppet blandades och spelade ut i ett nästintill maniskt sniffande med varje steg han tog.
     “Hur länge sedan var det här?” frågade han sammanbitet. “En dag? Två? En vecka?” Det var svårt för honom att välja vad som var mest enerverande; faktumet att han behövde ta hjälp av en valp, eller att hennes opålitliga intyg var det enda han hade att gå på.
     “Du måste vara mer specifik.” Orden var så bitska att han nästan lät hotfull.

Fay försökte hålla jämna skutt med hans vida steg men började känna sig milt irriterad över hans otrevliga ton. Hon hjälpte ju honom? Varför var han så sur? Det var inte hennes fel att han var dålig på att leta. Eller så... låg det något mer bakom sökandet som han inte hade berättat.
    "En vecka? Nää, någon dag sen bara. Kom nu!", manade hon och skuttade i förväg. Hon försökte byta samtalsämne i hopp om att få honom på bättre humör men han var fåordig. Leka ville han inte heller men så småningom fick hon åtminstone veta att hans namn var Lev.
    "Du säger inte så mycket", kommenterade hon. "Men det gör inget. Vet du, jag har också en bror. Han heter Gary. Jag tappar också bort honom ibland men hittar honom alltid."  
    Fay såg till att prata om det enda och det andra medan de rörde sig genom skogen, allt eftersom de närmade sig det angränsade Relictus. Levs maniska spårande lämnade henne en bit framför och hon stannade för att vänta in honom. Den hårda blick han mötte henne med fick henne att omedvetet huka sig. Hon gillade den inte. Att han sedan hade mage nog att för hundrade gången fråga om hon var helt, helt säker på att hon sett hans bror, gjorde henne bara mer sur.
    "Ja, jag sa ju!", argumenterade hon. "Här såg jag honom. Vit och röd med svart nos och horn." Så! Var han nöjd nu? Vilken himla taskmört. Fay visste vad hon pratade om. Varför var han tvungen att ifrågasätta allt?
    "Kom, han gick den här vägen."

Lev ångrade sig snabbt att han låtit valpen leda honom. Hennes pladdrande kändes evigt och han försökte komma undan med att prata men det var svårt. Fay var duktig på att hålla igång, kanske värre än någon annan valp han träffat tidigare. Det frenetiska spårandet ledde inte till något nytt och han blev bara allt mer skeptisk, tills…
     “Vit,” rättade han skarpt. När Fay fortsätte framåt stod han stelt kvar och blängde på henne. “Vit nos, inte svart.” Blicken smalnade av misstroget. Kanske var han dum som förväntat sig att en liten valp skulle kunna leda honom till Maksim, att det skulle vara så enkelt, men samtidigt så skulle han aldrig kunna neka hoppet. Den lilla chansen att det skulle vara sant var värt all möda trots allt. Men han började tveka på om Fay verkligen visste något.
     “Fay,” började han lågmält och allvarsamt, “min bror har blivit…” han visste inte vad som hänt med Maksim och han vågade inte riktigt tänka på det, “han har varit borta länge. Jag måste hitta honom.” Han suckade tyst och såg för ett ögonblick mer uppgiven ut än bister.
     “Om du inte sett honom,” han hejdade sig innan han hann låta för sur igen och bestämde sig för att prova ett mjukare tillvägagångssätt, “så är det okej, men, säg det. Vi slösar tid. Maksim har varit ensam länge.” Det var ansträngande för honom att låta så pass tålmodig, men hans tidigare avfärdande sätt hade hon bara skakat av sig. Det lät kanske inte helt genuint, men för en valp kanske det skulle gå vägen iallafall.

Trädens snirkliga rötter gjorde marken till en hinderbana. Fay skuttade från den ena roten till den andra, noga med att inte röra marken med tassarna. Hon märkte aldrig att Lev stannade. Inte förrän hans röst gjorde sig hörd.
    "Vit nos. Inte svart."
    Vit vadå? Hon tittade konfunderat bakom sig, där stränga ögon mötte hennes. Åh. Rävspäck också! "Ja, vit nos", bekräftade hon. "Det var ju det jag sa?" Kanske skulle han nöja sig med det. Fay hoppades det och försökte hålla fasaden uppe trots att skulden nu började gräva en grop i hennes mage. Värre blev den när Lev fortsatte prata. Maksim var... borta? Borta borta. Inte bara borta som i att de lekte och han gömt sig. Utan borta. Hon bet sig nervöst i läppen. Hon kände sig dum. Och arg. Varför hade Lev inte sagt något? Hon hade ju bara velat ha en kompis... hon hade inte vetat att hans bror var försvunnen. Inte så här.
    Hon stirrade framför sig. Relictus träd skymtade blygsamt mellan Ötamons tjocka trädstammar. Bortom dem låg Civitas. Fay hade hoppats på att få visa Lev staden. Kanske hade de kunnat äta det där torrköttet som hon gillade så mycket. Med en ytlig suck vända hon sig om.
    "Maksim... han är borta?" Med stora, blanka ögon plirade hon upp mot den äldre, rösten inte högre än en viskning. I den stunden kände hon sig ofantligt liten. Hon uppmärksammade inte tårarna som rann ner för hennes kinder. Bara att allt kändes väldigt, väldigt jobbigt. Lev hatade henne säkert. Och hon... hon hatade honom!
    "Varför sa du inte?! Jag trodde du ville leka. Jag visste inte att... att–" Fay visste inte vad hon skulle säga. Inte med alla känslor som stormade inom den lilla kroppen. "Himla tjockskalle!", riktade hon mot honom och snörvlade. Dumma Lev!

Lev stirrade stumt på henne. Känslorna som färgade hennes unga ansikte var avslöjande nog. Hoppet hon lyckats röra upp i honom dog omedelbart. Den bittra ilskan han burit med sig upp till denna punkt försvann. Istället kände han sig bara tung och trött. Skärpan i hans blick försvann en aning och han mötte hennes tårfyllda blick med kraftlöshet. Han suckade uppgivet.
     Fays plötsliga svängning i humör förvirrade honom. Lev såg sammanbitet på henne. Hennes vredesmod och gråt gjorde honom bara ännu mer obekväm över situationen. Och nu när hans misstankar visat sig vara sanningar så hade han ingen anledning att följa henne. Han behövde hitta tillbaka och meddela sina syskon om hur han slösat bort sin tid. Ändå förmådde han sig inte att skylla på Fay. Inte när hon såg på honom med hennes stora, glansiga ögon. Hon hade inte vetat bättre.
     Lev vände om utan att säga något och började en rask marsch tillbaka. Men han hann inte mer än några långa steg innan han saktade av och stannade.
     “Chert,” muttrade han för sig själv. Öronen låg missnöjt vinklade när han såg sig om efter henne. “Hittar du tillbaka?” Fay verkade van vid skogen och även om han helst av allt bara lämnat henne där så kunde han inte förmå sig. Inte utan att fråga iallafall. Det var ju trots allt härikring som Maksim försvunnit. Vem visste om förövaren fanns kvar? Fay hade ju också en bror, och han visste allt för väl hur det kändes att förlora ett syskon.

Fay satte sig demonstrativt ner och vilade blicken i marken. Hon ville inte se på Lev. Inte heller riskera att möta hans blick. En del av henne skämdes. Det var faktiskt lite pinsamt att hon blivit så upprörd och börjat gråta. En annan del var arg, arg över att han fått henne att känna sig så dum och liten. Hon var ingen barnrumpa. Hon kunde vara precis lika vuxen som honom.
   När Lev med målmedvetna steg började marschera bort från platsen vågade hon sig på att snegla efter honom. Dumma, tjockskalliga Lev. Han... han såg ut som en padda i ansiktet! Och grodfötter hade han också. Det var dock inget hon vågade säga högt, och när han saktade in trodde hon sig först ha blivit påkommen. Snabbt såg hon ner i marken igen.
    "Hittar du tillbaka?"
    Fay torkade argt tårarna mot ena skuldran och snörvlade. "Ja", var allt hon sade.

[Avslutat]