[Musik: Hozier - NFWMB]

Hur kunde man skilja en stjärna från miljontals andra? Hur kunde man plocka en ur den djupa natthimlen?
    Vitt ljus och värme. Vinddrag. Explosionen, ett ringande- stillhet. Den låg där. Det vackraste han sett. En fallen stjärna, plockad ur natthimlen, en av miljoner andra. Omöjlig att urskilja, men De hade sett till att han såg den.
   Blair öppnade ögonen. Han möttes av det mjuka ljusskenet av flera små eldar, tända av Draco. Det knäppte när de små pinnarna de fört med sig som bränsle till elden snabbt gick åt, men inferons krafter höll elden vid liv ändå. Det var tyst runt om dem, men trions otålighet gick nästan att ta på. Trion var impulsiva, och bristen på direkt underhållning fick deras tålamod att tryta.
    "Draco", tog Blair till slut till orda när han anade att han inte kunde behålla deras uppmärksamhet mycket längre. "Kan du ställa dig där borta." Han nickade mot Aurinkos altare. "Diva. Brutus." Han nickade i tur och ordning mot Kaitos, och sedan Morikos altare. När han hörde att trions plaskande steg hade upphört såg Blair mot Chaibos altare. Det var tomt, sånär på de små lerfigurerna han hade skaffat sig. Garn hade lämnat dem där, men på Blair uttryckliga order hade han sedan backat undan. Det var inte hans plats på altaret.
   "Ödmjuka inför Er storhet", andades Blair. "Frivilliga." Fyra av fem altare var fyllda. Det återstod bara en sak. Blair slöt ögonen igen, och en uppfriskande vind drog genom templet. Den kom uppifrån, och förde med sig doften av Nordans klara frihet. Även om Blair älskade den doften var det inte den han letade efter - men han blev inte besviken. Den rätta doften fanns där, bland de andra.
    När Blair vände sig om mot trappan var ögonen smala springor, och munnen uppdraget i ett hånleende. Av den osäkre vandraren han ibland spelade fanns inga spår.
    "Nå?" kallade han. "Tänkte du välsigna oss med din närvaro snart?" Med förvarningen i ett fast grepp hade närvaron varit svår att missa. Bakom sig hörde han de andra skifta intresserat, men avsaknaden av plask tydde på att de stod kvar. Det var han glad för. Den sista pusselbiten låg snart på plats. "För det är väl det här du kommit för att bevittna?"

Tänkte du välsigna oss med din närvaro snart? För det är väl det här du kommit för att bevittna?

Debwer frös på stället, plötsligt oförmögen att tänka klart. Upptäckt. Hur? När? Han svor för sig själv, och en plötslig, vibrerande energi fyllde hans inre. När hade han blivit upptäckt? Var det när han följt efter ner i templet? När han tvingats navigera de ekande rummen så tyst han förmådde, långt bakom skuggan av de andra vargarna? Var det ännu tidigare, när han följt fakargens ensamma färd genom Kaiwood? I Lövskogen, där han mött upp med andra? Nordan?
     Det var Blair. Han var säker på det, och misstanken hade bekräftats under resans gång. En lång och, helt ärligt, väldigt tråkig resa som Debwer till största del spenderat spårande och jagande efter den brunes skugga. Han var trött och hungrig efter så många dagar utan riktig vila, och kontinuerligt användande av sina krafter för att hålla sig undan. Osedd. Oupptäckt. Och ändå – ändå – kallade de nu på honom. Fördömt!
     Debwer hade känt igen Blair i Islagunen. Det var en av vargarna som Baugur kunnat identifiera med hjälp av minnena han tagit från Skatan om Måntempelattacken. Till en början hade planen bara varit att följa efter för att se vart Blair tog vägen. Ta reda på vilka fler som varit inblandade, var de befann sig, och återvända till Nordriket. Men så hade fakargen börjat tala med vargarna han mötte. Ord om Gudar och Tempel, som fått Debwer att ana oråd. Men som också väckt nyfikenhet.
     Så han hade fortsatt att följa efter. Även när Blairs grupp blivit fler. Även när de försvunnit ner under marken, in i en byggnad vars storslagenhet inte gick att ana utifrån. Rum och salar så stora att Debwer behövt hålla sig från att dra efter andan när han sakta, så väldigt sakta, tagit sig ner efter de andra. Det påminde honom om hans hem i Hielos slott, samtidigt som det var så otroligt annorlunda. Fyllt av färgade reliefer, blänkande sten och skimrande ljus. Fyllt av vatten som rann ner längs trappsteg och in i ett rum Debwer inte hade kunnat se ännu, för att inte bli upptäckt.
     Men nu var han redan det. Tydligen. Förbannade-!
     Debwer drog ett djupt andetag och stålsatte sig. Han klev fram från bakom väggen, och såg ner längs den sista trappan. Rummet nedanför var fyllt av vatten. Troligt för djupt för att han skulle kunna gå bekvämt genom det. Så Debwer steg ner för trappan, nu fullt synlig, och stannade på de nedre trappstegen innan vattnet skulle hinna bli för högt. Rummet som öppnade upp sig framför honom var stort. Gruppen av vargar han följt hade placerat sig framför stora stenformationer. Någonting med hela situationen, platsen, fick känslan av oråd att växa. Det låg något tungt i luften som Debwer inte vågade försöka sätta ord på. Så i stället stod han tyst, och mötte Blairs blick med så mycket stadighet ett Isblod kunde uppbringa.

Den lilla insekten steg fram, och Blairs leende var nästan vanvettigt till svar. Pulsen steg för varje sekund, och han kunde inte förneka att han vibrerade av adrenalin. Ändå bredde han ut vingarna, och mjukade sina drag till ett välkomnande leende. 
     "Vad tycker du?" Han vände sig mot de andra. "Vi har finbesök, förstår ni. Ett Isblod, inget mindre." Med de utfällda vingarna gestikulerade han mot altarna, och backade några steg som för att ta in hela scenen. Rörelsen verkade en högst omedveten karaktär, men Blair var iskallt fokuserad på att ta sig närmare trappan. Han var redan ganska nära, men inte nog. Närmare. Han vågade dock inte avancera för snabbt, för att inte skrämma Debwer. Inte än.
     "Det går så många rykten om er", fortsatte han, och vände sig nu tillbaka mot Debwer. "Kidnappare. Kannibaler. Isdemoner. Du är inte riktigt vad jag förväntat mig, Debwer." Det hördes ett skratt bakifrån, trots att det inte var roligt. Blair skrattade inte. Han höll bara den andres blick, som var förvånansvärt stadig. Hm. Blair kunde inte avgöra om det var dårskap eller okunskap. Kanske en blandning. 
     "Men kanske är inte jag heller vad du förväntade dig?" Han vände bort huvudet, vägde kroppen mot altarna som om han tänkte ta ett steg dit, men slappnade sedan av och vägde tillbaka - naturligtvis noga med att den lilla rörelsen förde honom ett halvt steg närmare. Små steg var allt som krävdes. "Jag vet inte vad som sägs om mig. Om det sägs något om mig." Han visste inte om Debwer följt efter honom på grund av märket i pannan, eller på grund av att han hade blivit igenkänd. Det spelade ingen roll. "Jag hoppas att de säger att jag är snygg i al-" Blair kastade sig fram mitt i meningen. Han hade kommit nära nog, och den plötsliga attacken tog Debwer med överraskning. Han snubblade bakåt, men Blair var över honom. Han högg Debwer i halsen, bara för att bli biten på samma plats i sin tur. Det smärtade, mer än ett vanligt bett. Blair röt till, och ryggade instinktivt tillbaka. Sedan var han snabbt på igen, högg men var nu betydligt försiktigare för att inte bli biten. Han fick ett hårt grepp om hanens hals igen, och kände klor rispa mot sin kropp. Sedan knakade det till, och Debwer stelnade till. Garn hade dykt upp bakom, och ett bett var allt som krävdes för att knäcka Debwers ryggrad. Insekten var så lätt. Inte ens när Debwers kropp blev slapp hade Blair något problem med att hålla uppe wapun. Han sände Garn en tacksam blick, trots att han skämdes över att brodern behövt blanda sig i det här. 
     "Du kan gå nu." mumlade han. Jag vill inte att du ska se mig såhär. Han delade en djup blick med sin bror, som sedan vände för att gå uppför trapporna. Blair själv vände sig tillbaka mot altarna. Det gjorde ont där han blivit biten, och han kunde redan känna halsen och ett litet område under örat svullna.
     Utan att bry sig om vad åskådarna tyckte släpade Blair Debwers paralyserade kropp till Windfaris altare. Varsamt placerade han där insekten, mötte för ett ögonblick de vidöppna, flackande ögonen, och backade sedan tillbaka, så han återigen stod framför halvcirkeln. Tystnaden tydde på att han i alla fall hade deras uppmärksamhet. Deras blickar brände.
     "Vi har allt vi behöver", fortsatte han, och hans röst vibrerade. "Det enda som fattas..." En stark vind kom uppifrån. Den blåste ner och fyllde salen. Blair grep tag i den med allt som var han, och sedan bet han ihop.
     Djupa, gapande sår slets upp i fyra halsar på fyra altare, och luften fylldes av ljud. Eldarna flammade upp och någon hostade i protest, men det var för sent. Blair såg på sina fyra offer, och väntade på att dödens mjuka vingar skulle svepas kring dem.

Draco hade bevittnat spektaklet med ett illmarigt flin. Han hade i ärlighetens namn ingen aning vad som väntade, men han gillade vad han såg. Själv stod han vid Aurinkos altare, mer perfekt kunde det inte bli. Han var praktiskt taget en son till guden, ädelblodig Infero med allt vad det innebar. Ett självklart val. Huvudet hölls högt när han såg insektsdjuret avlida. Tanken att han stod på tur förekom honom inte överhuvudtaget, men han var lite förvånad. Trots allt hade Blair inte nämnt något om detta. Rök bolmade ur Dracos näsborrar.
"Blair, nog med teater nu. Du är skyldig Draco den allsmäk-"
Vind blåste ner och fyllde salen. Det kändes nästan som om Draco skulle lyfta från marken, och han tyckte nästan se droppar från den brusande vattenytan sväva. När hans strupe slets upp insåg han det inte förrän varmt blod pulserade över hans hals och bröstkorg. Det bubblade i hans strupe och han spottade upp det när han försökte andas. Vad? 
"Va? Nej-"
Draco vacklade. Som i en sista dödskramp fattade hans päls lågor. "Jag är..! Draco den allsmäktige...! Du kan inte-"
Orden kom inte fram som han velat. Det var ett gutturalt spottande, väsande och i ett desperat sista försök att försvara sig själv sprutade Draco en kaskad av eldsflamor ur munnen. Flammorna dog i takt med att Draco dränerades på liv och i nästa ögonblick kollapsade han. Livlös vid Aurinkos altare. Rök pyrde om hans kvarlevor tills hans lik helt svalnat.

Brutus hade aldrig varit vidare smart (det var ju därför han så gärna tjänat Draco, han kunde ju mycket ord och sånt), så det förvånade väl ingen att han dog. Allra minst han själv.

Kidnappare. Kannibaler. Isdemoner. Du är inte riktigt vad jag förväntade mig.
Debwer bet ihop för att inte snäsa något tillbaka. Han önskade att han kunnat sätta Blair på plats och trycka tillbaks förolämpningarna i hans hals. Så djupt det bara gick och längre. Hur vågade han säga så om Nordriket? Han hade ingen aning om vad Nordriket gjort. Vad de gjorde, för resten av Numoori! Men han kunde inte göra något. Han var allt för medveten om att de var fler än honom, och hur liten han själv var i jämförelse. Så han förblev tyst.
     Han var fortfarande tagen av platsens aura. Det var någonting med templet, med det här rummet, som han inte förstod. Något stort, och inte bara i skala. Inte bara i vad han själv kunde se, när han försökte att se eller lyssna efter fler vargar i närheten. Något-
     Debwer hade sett Blair komma närmre, men inte reagerat på hur nära han var förrän fakargen avbröt sig själv och attackerade. Debwer ryggade bakåt, snabbt och enkelt. Och missbedömde underlaget. Vattnet som rann över trappan var kanske inget problem för de flesta vargar, men för någon av Debwers ringa storlek var den lätta strömmen mer än nog för att få honom att halka på den blöta stentrappan. Ett ögonblicks snedsteg var allt det tog.
     Blairs tänder begravde sig i Debwers nackskinn. På ren instinkt vred sig Debwer i hans grepp, och hade på bara ett ögonblick satt sina egna tänder i Blairs hals. Fakargen släppte med ett smärtsamt vrål. Debwer föll till marken. Eller snarare, ner i vattnet. En våg från Blairs rörelser svepte över honom, och Debwer försvann under ytan. Han hade landat i sidled, och hann inte räta på sig i det virvlande vattnet förrän Blair var över honom igen. Ett nytt bett, den här gången så högt upp över nacken att Debwer inte kunde vrida sig för att bita tillbaka. Istället rev han efter Blair med sina små tassar, i ett febrilt försök att komma loss från den dubbelt så stora fiendens grepp.
     Tänder runt hans rygg. Ett högt krasande. Vit, bländande smärta. Debwer blev lealös i Blairs grepp, när han plötsligt inte längre kunde röra sig. Kunde inte tänka klart. Allt som fanns var smärtan som strålade från hans mitt, och ut genom hela kroppen. En akut, bedövande smärta som övertog alla andra intryck. Debwer kände sig landa på något hårt, men känslan var avlägsen på ett sätt som skrämde honom från vettet. Han stirrade vilt omkring sig, och fångade Blairs blick innan fakargen backade undan igen.
     Vrede, var det sista Debwer kände. En brinnande, outhärdlig vrede som tycktes fylla tomrummet som skapats när han inte längre kände sin kropp. Smärta och ett vansinnigt hat. Han kunde inte tala, kunde inte vända sig för att se på den varg som han förstod hade blivit hans död, men hans tankar fylldes enbart av förbannelser och en önskan att se Blair på andra sidan, om så bara för att kunna spotta i hans ansikte.

Må Chaibos ta allt ifrån dig. Må du springa för alltid, och veta att du kommer jagas tills du inte kan springa mer. Må alla du älskat jagas för det här, för vad du gjort och kommer göra. Må dina tänder ruttna i din mun, och dina ögon aldrig mer se dagens ljus. Vid alla Gudar och allt Heligt, må alla dina vänner och allt du står för ruttna som orden på din tunga. Må du böna och be in i det sista när du dör en värdelös död. Må döden ta di-

En stark vind fyllde salen med ett dån, men Debwer kände den inte. Han kände rörelsen, snarare än smärtan, när hans hals skars upp av en osynlig egg. Det sista han kände var värme, när hans blod rann ut över altarets kalla sten.
 
[F]

Och döden kom. En efter en slocknade deras livslågor, och snart var eldarna som brann bara en glöd. De skulle dö snart, de också. Blair andades ut, ett andetag han inte insåg att han hållit, och vägde i steget.
    "Jag tänker inte låtsas som att det inte är själviskt av mig att komma hit och be er om hjälp. Jag vet vad jag har gjort mot Månguden och hans folk." Någon dag skulle han göra rätt för sig, eller i alla fall försöka, hur det nu skulle gå till. Han visste att han inte kunde visa sig i Ötamon mer, än mindre Måntemplets ruiner. "För det förtjänar jag att straffas, och det kommer säkert att komma. Om inte av Gudar så av dödliga. Jag vill bara att ni ska veta-" Blair pausade. Hur skulle han kunna förklara utan att skylla ifrån sig? Hur kunde han be dem att inte titta på honom med skeva ögon utan att låtsas som att han inte bar synder på axlarna? "Jag trodde att jag gjorde det för Er. Allt för Er. Det må ha varit fel, men jag kan uppenbarligen inte avgöra vad som är verkligt eller inte." Han skrattade till, ett kort och glädjelöst skratt. Det ekade kusligt i den tomma salen, där blodet fortfarande droppade från trappsteg ner i vattnet.
    "Nåväl." Ordet blev en viskning, men när han fortsatte var det med stadigare röst. Saklig. "Jag hoppas att ni kan finna något sorts värde i dessa offer. De är till Er, och jag önskar bara en minut av er tid." Han hade bett förut, och funnit sig i att de inte alltid lyssnade. Det var okej, även om han var desperat nu.
    "Snälla, hjälp min bror Molok. Han är- jag vet inte var han är, eller om han är skadad, men snälla. Hjälp honom. För honom på rätt väg igen. Jag vet att han kanske har syndat, att han förtjänar vad han än utsätts för, men- snälla, ta mina offer och hjälp honom." Blair andades ut. Han visste inte vad mer han borde säga. De var allsmäktiga och allvetande - det kunde inte tjäna något till att han stod där och gissade sig till Moloks situation.
    Men han hade mer på hjärtat, även om han inte ville erkänna det. Det kändes fel, själviskt, att riskera flytta fokus från brodern. I slutändan var Blair så trött på att låtsas som att han inte var självisk, som att han inte längtade efter svar med hela sin kropp.
    "Jag skulle verkligen behöva er hjälp." Av den vibrerande rösten fanns inte mycket kvar. Han lät sprucken, och kände sig ärligt talat det. Ångan hade gått ur honom, sipprat ner i det blodblandade vattnet. "Det känns som att jag är fördömd, men olyckan träffar bara de runt om mig. Jag- jag förstår varför jag blir straffad, men- snälla, skona mina nära och kära." Han svalde. "Jag skulle bara... behöva er hjälp. Komma på rätt spår igen. Jag har varit skev så länge, kanske hela livet, att jag inte vet vad det är." Återigen kom ett glädjelöst skratt. "Uppenbarligen, eftersom jag står här i blod."
    "Men jag är verkligen villig att lyssna. Att ändras. Är min syn på världen för skev? Ge mig nya ögon att se med. Är det mitt skinn som inte passar? Ge mig ett nytt att klä mig i. Bara- låt mig inte virra längre. Jag skadar mig själv och andra." Han slog ut med vingarna i en hjälplös gest. "Jag erbjuder mig själv, allt jag har. Mina ögon. Mina krafter. Mina-", fakargen slogs av en rädsla som gick djupare än medvetandet, men fortsatte ändå, "mina vingar. Ta dem. Bara- Snälla. Vägled mig. Hjälp mig att inte fördöma allt jag berör." Blair andades ut. Lyssnade på tystnaden innan han andades ett sista:
    "Snälla, mina Gudar...-"