Snön som föll var mjuk; tunna flingor som smälte så fort de kom i kontakt med Nadies tunga. Det var en fin dag. Sikten var bra, trots snöfallet, och luften kändes krispig. Med blicken på horisonten bestämde sig Nadie för att idag var hon på gott humör.
     "Obbe!" hojtade Nadie. "Vågar du käka en STOR mun med snö?!"
     "OM jag gör!", svarade vännen, och hejdade sig inte ens innan han körde ner hela huvudet i en stor snödriva. Ett genuint skratt från magen bubblade ur Nadie. Hon fick ögonkontakt med sin bror, som log mot henne. Det kändes bra att skratta. Ända sedan nyheterna om Loiana nått flocken hade Nadie burit runt en konstant klump i bröstet, men den blev lite lättare vid skratt.
     Oberon kikade mot henne med snö i ansiktet, och det såg ut som att han tänkte utmana henne tillbaka. 
     "Det kommer någon", insåg Nadie, och hennes leende föll bort direkt. Resten av patrullen verkade också räta på sig, nu på vakt.
     Patrullen var på väg mot en av utposterna, mest för att se om något nytt hade hänt och samla information om flockar, men Nadie hoppades att någon sett en gulögd blodsugare med jordnära färger. För varje dag som gick blev hon otåligare, och det kändes som att det var en känsla som delades med fler. Dimitrij släppte iväg dem mer och mer fritt, och hon kunde känna i bröstet hur det närmade sig. Jakt. De hade tränat hela livet, men trots det hade Nadie egentligen aldrig jagat vampyrer - hon hade bara varit jagad.
     Men det skulle ändras.
     "Levande", sa hon lågt när de fortsatte framåt. Det smått kuperade landskapet gjorde att de ännu inte kunde se ägaren av sinnet, men med telepatin höll Nadie koll på främlingen.

[Nadie, Oberon, Nepotonje och Niara spatserar genom Eriinari. Fritt fram!]

Hon hade tröttnat på isolationen i bergen. Länge hade hon spenderat tid bland spel och berg och granit och ännu mera sten. Hon ville se något nytt. Och efter att ha ägnat sig åt egentid så hade hennes kropp blivit både starkare och mer hälsosam. Även om hon fortfarande hade mycket mer jobb framför sig för att bli återställd. Men ändå var hon nu starkare än vad hon någonsin kan minnas att hon varit.

Slätten hade varit ett välkomnat miljöombyte. Dessutom kändes det nästan lite säkrare att vara ute på vidsträckta vidder. Mardrömmar jagar henne fortfarande men hon vägrar sluta försöka springa ifrån dem.
Något mer som har blivit starkare är surrandet i huvudet. Det är mycket mer än surranden. Speciellt om det finns andra vargar i närheten. Därför joggar hon fram med målmedvetna steg. Hon har uppfattat flera olika röster en bit ifrån. Förmodligen är det dumdristigt att vandra rakt mot en grupp men hon har varit ensam så länge att hon gärna kräver lite socialt umgänge. Även om främlingarna bara skulle jaga bort henne.

Den isblå blicken  får fäste på främlingarna längre bort. De är av olika storlekar och färg. Öronen står spetsade på tikens huvud och det känns som en stor ansamling av skilda personligheter i hennes huvud. Tiken stannar på behörigt avstånd. För att kunna ge sig själv försprång om främlingarna inte vill ha henne där.
"Hej". Hon studerar främlingarna. Tiken är fortfarande inte vidare bra på den sociala biten men vill man utvecklas så får man utsätta sig för saker. Hon hoppas på att någon gång kanske kan få minnas i alla fall något av vem hon är och var hon kommer ifrån. Eller kanske även möta på någon hon känt tidigare men inte kan minnas. Någon som känner henne. Och det kommer hon aldrig göra om hon håller sig borta från andra vargar.

Hon lägger märke till benprydnaderna som främlingarna bär. Öronen klipper till på huvudet och hon ser förvånat från den ene till den andre.
"Ni... Jag mötte på fler med sådana benprydnader i bergen för länge sedan". Då känner hon igen den bruna tiken i sällskapet. "Du var där!" Hon försökee komma ihåg namnet... "N... Nad..i!.. Nadie". Men hon känner inte igen de andra. Hur som helst. Även om de inte känner varandra ens det minsta så känns det ändå bra med att se ett ansikte hon känner igen för en gång skull.

De hade lämnat reviret och vandrat. Planlöst till en början men snart hade de valt en riktning och följt den. Trots deras olikheter så fann Kogan en oväntat vän i den mindre flockbrodern. Han var kompetent och hade en stark vilja, men framförallt så hade han lärt sig att ignorera Kogans egenheter.
Orsaken till att de nu var här, tillsammans, låg i det faktum att de behövde medlemmar. Medlemmar som skulle stå bakom dem när allt rasade samman, och inte bakom honom.
Kogan gäspade slött där han satt och blickade ut över fältet av ångande källor. Titt som tätt sprutade den heta vattenångan ut från jordens inre och fick marken att skälva. Han log.
"Jag brukar inte vara en för att beundra platser... men det här området är sannerligen något annat." Han såg över sin skuldra, mot Corson, och bytte snabbt ut sitt leende mot ett självgott flin. 
"Tyst."Stämman var hård och han såg på den yngre flockbrodern med ett höjt, frågande ögonbryn. "En grupp. Sex individer."
"Åh, låt oss gå och förföra dem." Kogan reste sig upp, sänkte de främre armbågarna så att de vilade mot marken och höjde sin bakdel till luften så att de väldiga stjärtfjädrar dansade mjukt i vinden.
Det var sannerligen uppfriskande att komma ut från den mörka, instängda skogen. Han kände sig full med kraft och vitalitet igen. Ett välbehövligt miljöombyte.
Utan ett ord så hade Corson börjat röra sig mot gruppen av individer, och när Kogan insåg att han inte skulle kommentera hans pose så följde han efter på kvicka tassar.

En tid passerade innan de kunde skymta främlingarnas skepnader längre fram. En högrest blå, två bruna i liknande höjd och en liten silverfärgad. Samt den bruna som med sin kroppshållning såg malplacerad ut vid sidan om gruppen.
"Väl mött, väl mött! Herr- och fru-vargar. Visst är det så man säger, väl mött?" Kogan brölade högt och ljudligt över den öppna slätten samtidigt som han svajade överdrivet på sitt bakparti under tiden de närmade sig gruppen.

Tiden sedan den dramatiska återföreningen av familjen, och nyheterna, hade varit väldigt skumpig resa, och många känslor som svallande. Men tillsammans skulle de klara allt.
 Nepotonje skrattade hjärtligt åt Oberon som utan tvekan efter Nadies utmaning stuckit ner hela huvudet i en driva snö. Skrattet ebbade ut och han såg mot sin syster, att se henne skratta var en bra känsla, och han log mot henne då deras blickar möttes. Idag var en bra dag.
 Samtidigt som han tänkte tanken talade Nadie igen, hennes leende som bortblåst från läpparna och det var med en lika bistert sammanbiten min som han såg i riktningen hon talade om, gläntade försiktigt, med en stor spänning i bröstet, på sinnet och sökte av området, medan han försiktigt följde systern, tvekan fanns inte i hans steg. De var klara med att vara jagade, de var jägarna och det var dags att deras handlingar speglade det. Hans sinne låg över systerns som en förtröstan och precis när han kunde skymta främlingen de talat om så dök det upp två nya sinnen i utkanten av hans medvetande. Det ena öppet och lättläst, även om han inte försökte sig på det, och det ändra mer stängt, oåtkomligt om än närvarande. Telepat.
 Han slöt snabbt sinnet igen, lade de mentala trådarna hårt slingrande som skydd om det. Systerns betryggande tankar plötsligt borta inför hans inte blick.
 "Två till på väg, levande, en telepat" Han kastade med blicken åt det hållet och sedan på den bruna tiken som närmade sig dem. Hans röst bara låg nog för sällskapet att höra.

Den första främlingen talade, och det uppstod en tystnad dem emellan när patrullen misstänksamt granskade denne. Historierna om levande som anslöt sig till vampyrer hade inte varit verkliga i hans sinne fören skatan förföljt dem och förmedlat sitt budskap. Främlings misstänksamheten var större än någonsin.
 Han såg på Oberon, sen tillbaka på Nadie, något igenkännande i hennes blick.
 Främlingen fortsatte, efter den spända tystnaden, och hennes ord fick Nepotonje att bli mer misstänksam än lugnad. Hade hon följt efter dem hit? Var hon ännu en spion?

Han hann inte reflektera mer då de andra två främlingarna nådde patrullens synfält. Två mörka individer, den ena som brölade högt över landskapet, långt innan han hunnit nära nog för normal samtals ton. Nepotonje förblev tyst och sneglade mot sina flocksyskon i hopp att någon av dem skulle ta ledningen.

[Ta ett, som alltid, udda svar ifrån Nepotonje ]

Eriinari kändes närmare än någonsin med den tydliga väg som ledde genom landskapen. Den hade blivit en väldig tillgång för många, men inte för dem, inte för TBB ansåg han. Efter den första utposten Tassemark hade de fått vidare information om nästkommande - Islagunen. Det hade blivit en tydlig riktpunkt i deras sökande.
     Snön föll tyst ifrån en till synes klar himmel men marken var våt och till och med varm på sina ställen. Det var de otaliga värmekällornas förtjänst. Snön fann aldrig sin plats bara högt uppe på höjderna dit värmen inte nådde.
     “[...] men det här området är sannerligen något annat.” Corson stod en bit bakom vännen med blicken vänd ut i fjärran. Han kunde förstå konceptet Kogan försökte presentera men tycktes inte kunna se det själv.
     “Tyst.” Ögonen slöts för att han skulle kunna fokusera. På den svarta bakgrund som representerade hans sinne lyste klara punkter upp. “En grupp. Fem individer.” Unghannen öppnade ögonen igen. Kogans kommentar var slapp förbi obemärkt, som vanligt av Corson. Det hade kommit till hans kännedom att vännens egenheter kunde vara provokativ, men han hade då aldrig stört sig. Istället började han bara röra sig. Då och då slöt han ögonen kort för att kunna lokalisera gruppen.
     Det var omöjligt att gömma sig i ett landskap som Eriinari så de gjorde ingen ansats för det. Gruppen vargar var inte svår att ta miste på när de väl kom i sikte. Varierande i storlek och färg - det enda som de hade gemensamt var de udda lädret på deras framben; olika färger och olika många. Det betydde uppenbarligen något med Corson kunde inte förstå vad. Fascinerande. Den färglösa blicken såg över dem alla snabbt, lade dem till minnet. Dessa här var inga kandidater för värvning, det var uppenbart.
Kogan tog till orda, högt och tydligt.
     “Var hälsad.” Fyllde Corson i tyst åt Kogan som ett förslag till vad man kunde säga och inte som hälsning till främlingarna. “Ser du benlindorna?” fortsatte han i samma lågmälda ton noga med att de andra inte skulle kunna höra. Corson antog att han inte behövde säga mer, att Kogan skulle förstå vad han menade - man kunde tro mycket om Kogan men dum var han inte. Om än dessa vargar inte kunde ge honom vad han ville ha, fann han ett intresse i dem, just på grund av deras tydliga samhörighet. Varför? Vilka var dem? Corson ville ta reda på mer och bestämde sig för att gå närmare.

Plötsligt mullrade marken och Corson tvingades stanna tvärt. Allting skakade, gejsrarna runt omkring erupterade flera gånger i rad och stenar bröt sig lös och hoppade på landskapet som om de vore vid liv. Sinnet blev blankt när han sjönk till marken för att få ett stadigare fäste. Den enda tanken som cirkulerade var den av Moriko, av hur marken vänt och böjt sig i hennes vilja. Var det här hon, igen? Var hon här för att säga dem något? Vad? Trots att han kunde höra omvärldens dundrande, gejsrar som jämrade sig och de andra vargarna så var det enda han kunde tänka på var Moriko.

[!!! Eriinari skakas av event!jordbävning. Mild jordbävning då.]

Niara lät sig inte skrämmas av de stora vargarna som närmade sig. På håll verkade de inte vara från en direkt elegant eller särskilt civiliserad tillvaro med ett oborstat yttre med ärr och tänder. Men Niara visste bättre än att döma efter utseendet. 

Hon bugade sig djupt efter deras hälsning. "Angenämt och väl mött, det var då ett par förträffligt artiga herrar vi stött på." Sa hon med en lätt saltig ton. Den lätta sarkasmen i främlingarnas ton hade inte undgått henne. Hon studerade dem från sida till sida. Kände snabbt av deras sinnen. Den ena hade ett mörker i sig, men den var som attraktiv.. lockande. Den andra.. Ja Niara skulle nog beskrivit hans sinne lite mer som en simpel gråsugga. Men en gråsugga kunde va minst lika obehagligt som det mörkaste sinne, för där visste man inte vad man skulle förvänta sig.

Hon såg mellan dem båda, uppifrån och ner gick hennes blick. 

"Ni verkar vara långt hemifrån." Hennes ögon fastnade vid den ärrade hanens ansikte. "Och gudarna verkar inte ha varit snälla mot er eller. Ni bär med er dofter av stinkmistel.. Eldmossa och.. visst är det giftsippa. Om jag inte skulle missta mig fullständigt skulle jag säga att de fina herrarna är från Kaiwood." Hon såg utmanande på dem och ett leende bredde ut sig i hennes ansikte. "Eller har jag fel?" Frågade hon med sin glada klingande röst.

"Och gudarna verkar inte ha varit snälla mot er eller heller..."
Minnet av den smärta han hade upplevt den dagen sköt genom honom likt elektricitet och han kände hur något brast inombords. Hon stirrade på ärret och talade om gudarna. Inom loppet av en tiondels sekund skiftade det sedvanliga flinet till blottade tänder och en rynkad nosrygg. Hans andning blev ytlig och kroppen började darra av svaghet.
Hon skulle... 
Hon skulle....
Plötsligt började världen skaka. Kogan såg sin chans, brydde sig inte om något annat än tiken framför honom. De övriga vargarna, som hade en tydlig koppling till varandra genom benlindorna de bar, försvann i hans periferi. Han tog två steg framåt och stannade upp. Stirrade stint på henne. Stirrade hatfullt på henne. 
Brinna.
Kogan greppade efter sina båda krafter och kände med ens hennes kroppsvärme inom räckhåll. Om han bara skruvade upp den en aning... 
Tiken började nästan direkt att åma sig, och kort därpå skrika panikslaget. När hennes kamrater såg förvirrat på henne omfamnade han hennes kropp i eld. Hon brann. Åh så hon brann. 
Hon brann som han hade gjort.
Ett dovt fniss som snabbt urartade i ett skratt av skadeglädje sprang ur hans käft.
"Se en sådan brasa!" ropade han ut med en ostadig stämma. "Vi får hoppas att gudarna vill er väl!"

Den ärrade hanen hade sett så obehagligt på henne och från ingenstans kom den. Värmen.

Värmen växte snabbt till något som bara kunde beskrivas som en smärta likt inget Niara någonsin hade känt tidigare. Att slukas av eld från insidan gick inte att föreställa sig.

Niara skrek högt och gällt och en varm tjock blodröd massa började välla ur henne. Hon brann.

Sedan blev allt svart. Hennes skrik tystnade.

Det hände för mycket på samma stund. Nadie hann bara stirra på den bruna tiken som yttrat hennes namn, innan ytterligare två individer anslöt sig. Den ena hälsade på ett sådant underligt sätt att hennes uppmärksamhet genast flyttades dit. Herr- och fruvargar?
     Niara svarade, och Nadie var glad att hon slapp. Istället lyssnade hon på vännen, samtidigt som ett flin växte sig bredare. Visserligen behövde de för ofta stanna för att Niara skulle inspektera plantor, men ingen kunde säga att hon inte kunde sina växter. Från Kaiwood alltså? Nadie studerade den mindre, något mer samlade, och flyttade sedan blicken till den större. Där fastnade den. Hans ansikte, som tidigare varit leende, var nu krusat i blottade tänder. Nadies leende försvann, och hon rynkade pannan.
     Sedan började marken skaka, och hennes uppmärksamhet slets till sina egna ben när hon kämpade för att hålla sig upprätt. Jordbävning? Nadie hade aldrig upplevt en förut, men hon hade fått det beskrivet av sin pappa.
     Niaras skrik kallade tillbaka uppmärksamheten till henne. Hon låg på marken och vred sig i smärtor. En hemsk känsla grep Nadies mage. Hade hon trillat och slagit sig? Sedan flammade elden upp kring vännen, och Nadies gula slets till hanen. Han skrattade.
     Blodet forsade genom henne. Hon hade tagit emot dåliga nyheter, sett folk dö, men aldrig, aldrig, hade hon fyllts av en sådan förblindande vrede.
     Hon flög framåt innan han ens talat färdigt, och bakom henne följde Oberon efter. Elden som slickade Niara kunde hon inte göra något åt, men hon kunde distrahera främlingen. Hellre Nadie än vännen. 
     Hon var framme innan någon av dem hunnit blinka, och kolliderade in den mörka. Där måttade hon ett våldsamt hugg mot hans flank. Oberon slöt snabbt upp, och högg efter den andras hals med en dov morrning. Han var betydligt mer jämnstor med främlingen än vad Nadie var, och förhoppningsvis skulle det vara nog för att främlingen skulle släppa fokuset på Niara.
     ”DU RÖR HENNE INTE!” röt Nadie. Hon slet tag i telepatin och dök ner i främlingens sinne. Där slet hon i tankar, minnen, känslor - allt hon kunde komma åt. Hon var bara ute efter att orsaka skada. Niaras skrik hade tystnat, och det fyllde henne med en isande skräck som lyckades ge henne lite klarsynthet. Utan att upphöra sin attack vände hon sig halvt mot den andre hanen och blottade tänderna. Budskapet var tydligt: om han rörde sig så var han en medbrottsling.

Som han hade hoppats tog någon annan till orda Niara. Han imponerades ännu en gång över hennes kunskap med växter, och kunde inte låta bli att flina litet mot främlingarna. Man kunde göra mycket, men att slå Niara när det kom till hennes kunskap, det tvivlade han på att någon kunde göra.
 Sen hände allt samtidigt, Marken skakade, och även om det verkade vara ett ganska milt skalv så hade han varit ofröberedd på det och det skapade något av ett kaos bland samlingen, och mitt i allt kunde han plötsligt höra Niaras skrik. Det var som inget han hört förut, och skräcken grep om hans hjärta då han såg henne åma sig i smärtor på marken. Vad hände? Plötsligt stod hon i lågor, och hon såg på den befjädrade hanen som hälsat. Hans blick var intensiv, galen och han skrattade förtjust åt Den brinnande vännen. Innan Nepotonje han göra något var både Niara och Oberon iväg. Båda på vargen som skrattade innan han avslöja sin mening. I ett desperat försök att hjälpa sträckte han sig efter båda sina krafter. alla tre främlingarna, tiken som en säkerhets åtgärd, omfamnades plötsligt av en illusion av att de vari ett totalt mörker, utan himel och jord. Samtidigt som han sträckte ut sitt sinne tilll den skrattande hanen. Han kunde redan känna Nadies närvaro, och vågade inte tränga sig på och störa henne, istället försökte han nå den mindre vargens sinne i en liknande attack. Det var tydligt att de kommit tillsammans, och nu hade de startat ett krig.

Den dåraktiga ilskan som blossade upp hos flockbrodern var faktiskt oväntad. Silvervargens gälla klagosång fick honom att se åt hennes håll. Den nätta kroppen exploderade i lågor, långa tungor som omfamnade henne där hon vred sig i smärta. Corson kastade ett blixtsnabbt ögonkast på Kogan och skakade på huvudet. Dåre.
     Från ingenstans kastade sig den brunpälsade honan sig fram emot dem, högg och rev efter Kogan. I hennes följe kom den stora blå och den fjärde kompanjonen, inte lika hastiga som sin kamrat. Corson hade åtminstone sin storlek till fördel. I snabba steg undvek han den stores käftar och rörde sig i en stor halvbåge bort från den store. En stickande huvudvärk smög sig fram hotfullt, och omedelbart slöt han sitt sinne. Känslan försvann, men likaså hans kontakt med omvärlden, och Kogan. I samma sekund blev allting svart. Ögonblickets förvirring skrämde honom. Utan sin telepati och utan sin syn var han värdelöst blind. Han fick göra ett val han inte ville. Corson öppnade sin telepati igen, gjorde den mottaglig för främlingarna men defensivt uppehälle. De vita ögonen slöts och han tillät sig lokalisera främlingarna med hjälp av sin inre sinnesbild. 
      Sinnet letade omedelbart rätt på Kogans. Ljuspunkten som representerade hans sinne flackade, som om det var på väg att slockna, som att han skulle förlora medvetandet. Det sade Corson tillräckligt för honom att förstå att det var en telepats inverkan, och att det var hennes.
     Så kvickt unghannen bara kunde ändrade han kurs, vände ryggen åt den blåa och kastade sig mot tiken med tre snabba språng. Tänderna var blottade och käften vidöppen när Corson högg blind efter hennes nackskinn, försökte slita i henne för att lossa hennes grepp om Kogans sinne och förhindra henne från att skada honom i hans sårbarhet. Att slåss var inget alternativ, det fanns ingen chans för dem. Tidigare hade han inte tvekat på att Kogan förstod det också, men nu var han inte så säker. Snälla, bara spring, din fårskalle, tänkte han. Det skulle vara deras enda, väldigt lilla chans.

De två främmande hanarna som dykt upp hade fått gruppen att rikta sin uppmärksamhet på dem istället. Mishi drar öronen bakåt och känner sig genast illa till mods. Hon har inget att göra här är tydligt. Hon är den minst intressanta individen här. Men igenkänningen som gruppen representerade hade fått ett visst hopp att tändas inom henne. Att de känner till monstren är något som får henne att känna en liten samhörighet. Om än i smulformat.

Osäkerheten hade nu fått henne att backa ett steg. Istället tyst iaktta vad som händer.

Plötsligt sätter den mörka fjäderklädda hanen en av gruppen i brand. Mishi greps av skräck när hon såg hans röda blick och hörde hans skratt. Röda ögon. Alltid röda ögon! "Monster!" Hennes första impuls var att gå fram och hjälpa den lilla silverfärgade tiken som brinner. Hur vet hon inte men hon ville hjälpa. Men gruppen reagerade blixtsnabbt och Mishi fryser i steget. Sen blev allt svart.
Och i mörkret ser hon röda ögon. Hon är omringad av dem. Hon vrider sig runt men det tycks inte finnas någon väg ut. Raggen står på ända och öronen ligger klistrade mot nacken. Det börjar spraka i pälsen. Hon trodde hon hade fått slippa de röda ögonen. Tiden hon spenderat i bergen har gjort henne starkare. Men tydligen inte tillräckligt. Hennes kropp må se starkare ut. Men hennes psyke är ännu vekt.

Röda ögon ser på henne. I mörkret är hon alltid jagad av röda ögon. Hennes sinne sluts. Elektriciteten sprakar omkring henne. Låt inte de röda ögonen komma för nära. "Försvinn..." Orden är bara en viskning. De röda ögonen ser på henne. Hon förminskas i deras blickar. Hon fokuserar på de röda ögonen som hon gjort en gång tidigare. "FÖRSVINN DITT MONSTER!" Hon släpper lös elektriciteten och den blixtrar upp i mörkret. Likt spindelben söker den efter sitt byte.

Nadies bubblande skratt fick honom att le brett. Glädjen lät genuin och det var skönt att höra henne skratta och se leendet nå ögonen. Han visste att hon smärtade. Loianas öde hade skakat många och Oberon kände ett starkt behov av att finnas där, så som de funnits för honom.
    Med en egen utmaning redo på tungan flinade helveteshunden mot vännen, ansiktet till stor del täckt av snö. Deras blickar möttes men Nadie avbröt honom innan han hunnit öppna munnen. Leendet föll, det tidigare öppna uttrycket nu återhållsamt och granskande.
    "Det kommer någon."
    Patrullen fortsatte röra på sig, i samlad trupp och med spetsade öron och alert blick. Oberon skakade snön ur ansiktet. Han kände inte igen den bruna tiken som gick dem till mötes även om hon verkade veta vem Nadie var. Det var en underlig situation. En situation som blev än underligare när ytterligare vargar anslöt sig. Oberon behöll sitt uttryck, en djup rynka mellan ögonbrynen när han flyttade uppmärksamheten till de två hanarna. Båda var mörka, den ena en bra bit större och iklädd en bjärt fjäderskrud. Han skrålade en bisarr hälsning – sättet han förde sig på lika udda som sitt ordval – och Oberon tvingade sig själv att inte grimasera.
    Han var inte sugen på att beblanda sig med vad än de där var för typer och det var med maskad lättnad han vilade blicken på duon när Niara hälsade dem. Hon knäppte den större på nosen med sina ord och Oberon drog på munnen. Han delade en road blick med Nadie och fick kämpa för att inte le brett. Allt gick snabbt därefter. Snabbt utför.
    Niara stod i lågor, hennes skri blandat med den främmande hanens skratt. Aldrig hade ilskan slagit honom så hårt i ansiktet förut. Oberon såg rött. Han skrek ut order till Nepotonje – att stanna vid Niaras sida – samtidigt som han följde Nadie. Hon högg efter hanen. Igen och igen. När hennes fokus skiftade till den andre gjorde de ett smidigt byte. Oberon tog över. Han kastade sig över den större, till synes paralyserade hanen vilket Oberon bara kunde gissa var telepaternas inverkan. En ursinnig morrning steg ur honom när han högg efter vargens ansikte.
    "Ditt FÖRBANNADE—" Med tassar och klor djupt begravda i vardera sida om halsen slet Oberon ner honom under sig. Temperaturen steg och runt dem blev nyfallen snö till vatten. Eldens lågor sprang över marken under dem med ett våldsamt sprakande när Oberon tryckte en flammande tass mot hanens ansikte, tår och klor vitt spretade.
    "—FÖRVRIDNA AS!" Ögonen var vansinniga och tänderna blottade i en ful grimas när han tryckte ner ansiktet i lågorna. Han skulle straffas. Om Aurinko inte behagade straffa de slödder som missbrukade eldens kraft skulle minsann Oberon göra det.

[Mobil-inlägg är pain in the ass. Blev less i slutet men ni fattar grejen. Obbe är arg och vill möblera om Kogans ansikte.]

Så snart den bruna tiken var över honom föll han in i ett transartat tillstånd. Hans sinne var som en öppen bok för dom som bar förmågan och med hennes hastiga attacker mot det grävde hon sig obehindrat allt djupare ner i hans medvetandet. Rev och slet i allt som kom i hennes väg.
Kogan kände ingen smärta. Han kände faktiskt inte mycket alls, det enda han visste där och då var att han inte hade något försvar mot det som skedde. Han var fruktansvärt hjälplös. Så, kanske kände han något ändå? 
Jo. Rädsla.

Det var först när en obeskrivlig värk spred sig över hans ärrade anlete som världen omkring återvände. Den första synen han möttes av var den blå som stod över honom med en hettande tass hårt pressad mot hans ansikte. Elden dansade ivrig omkring dem och slickade allt i sin omgivning. Kogan vrålade. Vrålade ohämmat i en blandning av ilska och förvåning åt den blå med hans fruktansvärda, mångögda ansikte.
"Det där uttrycket, åh, det passar utmärkt i nunan på ett monster som dig." Rösten skakade och smaken av järn gjorde sig påtaglig i hans käft, ändå gick det att urskilja den drypande tonen av avsmak som hans ord burit. Det var när hans styrka plötsligt tyckts återvända och smärtan inte längre var lika påtaglig som han, i en hastig rörelser först vred sig och sitt ansikte åt sidan för att se hur den blå föll ur balans när det längre gick att lägga sin tyngd mot ansiktet. Kogan högg och greppade tag om frambenet. Genom att höja och vinkla på det  lyckades han fälla monstervargen till marken. En duns och en ny rörelse, följt av ljudet av ben som bröts. När skadan var tillfogad drog han kvickt av den långa lindan som med oväntad smidighet gled av benet på den blå, hade den inte gjort det hade han låtit den vara för dom tunga huggen som föll mot honom under tiden var något han inte önskade hamna under ännu en gång. Han backade undan och såg sig om efter Corson med en stirrig blick. Den mindre hanen hade precis lyckats pressa ner tiken till marken när deras blickar möttes och utan att yttra ett ord satte dom av med all den fart de förmådde.

[PPar vilt. Bara att säga till om det är något som behövs ändras på. Kogan och Corson lämnar platsen om inget annat sker. Kogan är rejält skadad men tack vara adrenalinet så lyckas han göra grejer.]

Sakta började hon komma tillbaka till ett medvetande. Det var en varm och trygg känsla som spred sig hos henne, som om någon ömt höll om henne. Tröstade.

Var inte rädd. Allt kommer bli att bra. Du är trygg här med mig. Jag är med dig till slutet.

Vem var rösten? Den var så bekant, något hon alltid hade hört men inte kunde placera. Det var en röst hon alltid hade haft med sig, men aldrig säkert vetat vem det är. Hon trodde hon visste.

Tunga rossliga andetag kunde höras från den lealösa kroppen. Niaras ögon slogs plötsligt upp, hon försökte tala, men varje andetag blev plågsamt. Hon försökte se omkring, hon tyckte sig se siluetten av någon, men hon var inte säker på vem eller vilka. Niara försökte prata, men började istället bara att hosta mer blod. Hon kunde inte tala. Hennes klara röst hade tystnat, och hon förstod att snart skulle allt vara slut. Hon slöt ögonen igen medan en tår rann ner för hennes kind. Hon ville inte att det skulle ta slut nu, inte så här.

Niara vände sig istället inåt till hennes sinne, och försökte nå dem som stod omkring henne. Hon kände av dem.

[Hennes röst hörs i de andra, och det går att först känna av hennes rädsla, men det leder snart fram till ett lugn.]

"Jag förstår nu att det här är slutet. Ni måste lova att hälsa Hector. Han måste fortsätta tro på att godheten kan segra en dag. Låt inte det här förgöra honom. Han har så mycket kvar att göra.

Dimitrij.. ni måste hälsa henne.. att jag älska-"

[Hennes ord avbryts och snart ser de ett varmt ljus inom sig som stiger och växer som snart dalar ut till ingenting.]

Smärtan var borta. Nu var allt bra igen. Niara såg nu siluetten av den vackraste skapelsen som alltid hade varit med henne, från början till slutet. Niara hade aldrig känt sig ensam, och hon visste nu säkert vem det var. Hon var inte längre rädd.

"Tack för allt." klingade hennes röst en sista gång innan hon gick in till ljuset med ängeln vid hennes sida.


[Niara är död]

Den mindre hanen högg mot henne. Nadie hann inte backa undan, och han slet ner henne på marken. Hon högg genast upp igen och pressade honom ifrån sig. De rullade runt, vilt huggandes. Någon blödde, men Nadie visste inte vem. Adrenalinet och vreden tog hand om all eventuell smärta.
     Hanen var på topp, och hon förberedde sig för att kasta av honom, när tyngden plötsligt lättade. 
     De flydde. Ynkryggarna flydde.
     Om det inte vore för att Nadie hade hört Oberons ben krasa så hade hon inte låtit den fjäderklädda smita. Sedan fylldes hon av Niaras röst. Hon talade mjukt, stilla, men det fick bara Nadies ögon att tåras. Hon förstod vart det skulle leda, och grät redan innan Niaras sinne slocknade. Stora snyftningar skakade henne, och hon pressade pannan mot den sönderbrända kroppen. Nej, nej nej.
     Det tog bara några sekunder innan sorgen blev till vrede, så som den ofta blev för henne numera. Hon kastade en blick mot de flyende vargarna. Hon kunde hinna ikapp, utan problem. Slita sönder deras hälsenor så de inte kunde springa längre, bränna dem som de bränt Niara, slita Oberons benskydd ur deras grepp. Det tillhörde inte dem, och nu brände vetskapen om att de hade stulit så mycket från dem djupt.
     "Era-" Hon fann inga ord för att beskriva hatet. Det fanns inga ord vidriga nog för de hanarna. Endast ett plågat stön från Oberon kallade tillbaka henne till verkligheten. Han hade blivit skadad, och hon behövde hålla dem om ryggen. Men en dag... En dag skulle de fly förgäves. Nu lät hon de löpa.
     "O-Oberon", hulkade Nadie, i ett försöka att göra sig förstådd trots gråten. "Akta ditt ben. Stöd dig på mig tills vi kan spjäla det." Det var åtminstone vad hon försökte få fram, även om verkligheten var mycket hackigare. Det hjälpte att vara praktisk, men när Nadie kom till nästa punkt på listan kunde hon inte yttra det med ord. Det stockade sig i halsen.
     Vi måste bränna henne också, sände hon ut med telepati.
     De skulle komma hem med aska i ansiktet: alla Jägares värsta skräck.

Han hörde inget över elden och sina egna vrål. Inte heller registrerade Oberon den smärta som sköt genom benet när det vek sig under kroppen och han slog i marken. Adrenalinet bedövade honom men kunde inget göra åt vreden som fick blodet att koka.
    Han såg vargarna löpa. Instinkten att jaga ikapp dem var så djupt rotad att han försökte resa sig upp. Men det högra frambenet vägrade lyda och vreds utåt i en protest som fick honom att stappla. Han föll på nytt, vrålades i frustration – en osammanhängande blandning av svordomar, order och löften om att slita huvudet av duon om han någonsin såg dem igen. Nadie kunde springa ikapp dem. Förblinda en och bryta lemmarna på den andra. Slita tungorna ur dem.
    Mitt bland sina egna rusande tankar drog Niara tillbaka honom till nuet. Hennes röst var öm och lugn i hans huvud, en trygg punkt bland kaoset som fick honom att glömma ilskan. Den rann av honom som regn mot vaxartade blad. Lämnade kroppen isande kall vid insikten om vad som väntade. Oberon slöt ögonen. Han kände sig otillräcklig och alldeles för liten för sin egen kropp där han låg med döende lågor runt sig. Okapabel till att göra något. Över tunga andetag som han så desperat försökte stilla, lyssnade han till hennes avsked. Hur hon tackade dem trots att de svikit henne.
    "Tack för allt."
    Den bedövande tystnaden som följde var skrämmande. De var en färre nu. Oberon såg på den främmande tiken som bevittnat det hela – skrikit något osammanhängande – om han inte hade uppfattat fel. Han ville inte ha henne där.
     "Gå", beordrade han. "Bara gå. Försvinn! Vi behöver ta hand om våra egna."
     Han såg mot det som en gång varit Niara. Svärtad och sönderbränd. Borta. Någonstans tyckte han sig höra Nadie prata, men kunde inte fokusera på vad hon sade. Adrenalinet började sakta gå ur kroppen och smärtan han tidigare ignorerat gick nu i vågor genom det redan svullna benet. Men det kändes oviktigt. Ett brutet ben var inget mot sorgen de delade.
     Vi måste bränna henne också.
     Nadies ord fick Oberon att svälja hårt. Det tog en stund innan han fann sin egen stämma och nickade svagt. "Vi måste bränna henne", bekräftade han och mötte vännens tårfyllda blick. Med ens kände han stämman svaja. Hur allting brast. "Förbannat, Nadie", klagade han, för hur skulle han klara av att vara stark när hon såg så där på honom. Han orkade inte se henne så förstörd. Följande ord blev bara krampaktiga hulkningar.
     "Vi måste bränna henne. Nu. Vi måste... Vi måste bränna henne."
    Nadie sjönk ner intill honom – följt av Nepotonje som lämnat Niaras sida – och tillsammans grät de med nosarna begravda i varandras pälsar. Det kändes som en feberdröm. Alltihop. Men förlusten var verklig och Oberon insåg att den aldrig skulle bli lättare.
    Han saknade henne redan.

[Avslutat]