Den silvervita unghanen låg inne i lyans stora sal, det regnade utanför och dugget tog sig ner genom hålen avsedda att ge ljus under mörka dagar och nätter. Fukten fyllde lyan och vattnet rann längsmed väggarna, lyans design var inte alltid lika praktiskt. En dag skulle Nim lära sig att frammana ljus på ett mycket enklare sätt. För han hade insett nu att hans stora kropp hyste fler krafter är Ljudet - en kraft med samma början och samma stora ansvar. Varför krafternas börda lagts på honom kunde han inte riktigt förstå. Nim var en allt annat än negativ person men han hade alltid haft en skev relation till sina krafter, och där han låg nu med en lätt smärta i bröstet kunde han inte låtabli att i sitt innersta väsen förbanna dem. Fast de kanske skulle komma att hjälpa honom något otroligt en dag.
Den väldiga hanen hade vuxit till sig något enormt sedan han skapade flocken, de långa benen som slutade i väldiga tassar var utstäckta framför honom där han låg på mage med ena sidan lutad mot väggen. Han gäspade lätt och fnös så att vattendropparna som luftfuktigheten hade pärlat i hans morrhår föll till marken. Det var en vacker syn och en sådan specefik sak som Nim i vanliga fall skulle beundrat och värdesatt. Men nu var hans sinne långt borta och en beskymrad rynka som aldrig förr kunnat skymtas klöv hans panna.

Något drog i Nim, både hans förstånd och något annat, det ville få bort honom därifrån. Det var inte varningen om ett hot, snarare en lockelse om något nytt. De senaste dagarna hade han inte känt sig lika hemma längre, inte ens då han suttit på klipporna under 'vinterns' sista solfyllda dag och betaktat hur det stora eldklotet skönk ner i Kaines hav - med flockbrodern sittandes brevid sig. Även om Kaine brukade få bort de flesta av Nims negativa tankar - en sådan nära vän kunde man oftast bara drömma om att finna - så hade den där olustkänslan funnits där. Då Nim försökt beskriva den för sig själv så hade han liknat den med Kaines band till vattnet, det var som att det var något långt borta vid Numooris gräns som kallade honom... Hem.
Nim kunde inte förstå vad det var, och aldrig någonsin hade han ens övervägt att lämna sin flock. Men hans sinne virrade iväg allt för ofta, och han började inse att han inte gjorde dem rättvisa som ledare länge. Att överge IsilAnar, hans enda sanna hem och familj, hade plötsligt blivit ett lockande alternativ...


[Aww, Kaine sötnos kom hit och trösta min lilla pojke :/]

Den stora sandfärgade hanen vandra ensam ute i regnet. Han trivs verkligen de fuktiga dagarna. Ett nöjt leende pryder hans läppar när han formar regndropparnas rörelser efter sin egen vilja. Han älskar sin vattenkraft. Det stärker bandet till havet. Men det hjälper honom även att röra sig på land då han kan finna vatten i princip vart som helst. Han tar ett skutt rakt upp i luften och fångar några vattendroppar med den utsträckta tungan. När han landar igen slickar han sig om munnen och fortsätter gå. Öronen klipper till på hans huvud när han söker av området. För han har alltid full koll på omgivningen. Han märker av en välkänd närvaro nere i den närliggande lyan. Kaine har märkt att vattenflödet i alla levande kroppar rör sig på ett särskilt sätt och gör att han lätt kan särskilja dem alla. Det gör det lätt för honom att märka om det är vän eller främling som närmar sig. Men detta vattenflöde är koncentrerat på en och samma plats. Kaine har märkt att det är något som inte står rätt till med den varg som han ser som sin bäste vän. Därför styr han stegen mot lyans öppning. Tänker inte så mycket på om Nim vill vara ensam eller inte. Kaine kryper in i lyan och lägger sig i öppningen så att han har lätt att backa ut men samtidigt kan se Nim från sin nu liggande plats. Den sjögräsgröna luggen ligger ner över ena ögat på honom och han ser på sin vän. Kaine lägger huvudet lätt på sne.
"Något på tok?" Frågar han försiktigt. Nog har han märkt att något inte står rätt till. Men med en fråga ger han Nim valet att självmant berätta om sina tankar. Kaine's stämma har mörknat. Den sträva tonårsstämman har blivit mer jämn. Och när han talar skulle man verkligen kunna höra det vilda bruset från ett vattenfall. Kaine har vuxit. Blivit äldre. Han är ingen liten valp längre. Han har ändrats på så många sätt. Men ändå är han samma Kaine han alltid har varit. Men nu är han inte ensam längre.

Kaines ord väckte Nim ur sina dagdrömmar och han höjde på huvudet, de rundade vargöronen klippte ovan hans huvud. Då han fick syn på sin vän kunde han inte låtabli att le, och svansen dunkade bakom honom. Men bara för några sekunder - sedan drog svaret på det ställda frågan tillbaka honom till sin förvirrade verklighet. Han suckade och nickade kort.
"Jo..."
Svarade han kort följt av ett harklande.
"Kaine, jag dras iväg härifrån. Det är inte bara mitt valpiga sinne för äventyr, något annat kallar mig bort från er."
Sa han sedan med dyster stämma.
"Det likt hur havet drar i dig, bara att jag lockas mot bergens toppar vid Numooris norraste gräns. Jag vill vandra i norrskenet och följa regnbågarna, jag vill höra hur ekot studsar i en evighet mellan de kala bergsväggarna."
Nim suckade åter.
"Jag vill bege mig, min kropp och mitt sinne kräver att få bege sig - och mitt förnuft säger mig att även fast jag borde stanna med IsilAnar så kommer jag inte kunna sköta mitt jobb förens jag fått detta gjort."

Han tystnade och såg på Kaine med bedjan i de silvertonade ögonen, det var skönt att ha någon att tömma sig hos - någon som man kunde förlita med alla problem. I Kaines havsfärgade ögon fann han alltid tröst, det låg ett lugn och en trygghet i hans anlete. Trotts att han kände sig otroligt bitter så lekte ett leende i hans mungipor, för Nim var inte deprimerad - bara tillfälligt tungsint. Det var för mycket ansvar på 16-åringens axlar. Att leda en flock var ett heltidsjobb med mycket övertid och speciellt med Nims sedan födseln beskymrade sinne. Men han hade aldrig sett på flocken som en börda, knapp ens som en flock, dem var en familj som han älskade över allt annat. Men dem såg på honom som en ledare och det var en sådan han tvingades vara.
"Kaine, likt min Beta och närmsta frände ge mig råd - vad skall jag göra?"
Han såg upp på Havsvargen och beskymmersrynkan var djup mellan ögonen. Han vill inte lämna flocken och bege sig ut på en färd vars destination han inte visste om. Men att stanna där han var drev honom långsamt till vansinne, eller skulle han klara det? Kaine härdade ut, han kunde till och med säga att han trives - kanske detta bara var en prövning, kanske Nim bara behövde bli lika stark...

Han lyssnar tålmodigt och trofast på det Nim väller ur sig. Låter vännen och ledaren tala ut. Lätta sitt hjärta och förhoppningsvis lätta lite på den börda som tynger honom. Kaine's egna tankar börjar vandra. Han har alltid kunnat se något liknande sitt eget liv i Nim. Även om de är så olika på många sätt. Det tog många år innan Kaine ens kunde tänka tanken på att lämna havet bakom sig och vandra inåt landet. Ändå håller han sig nära kusten. Vet inte om han är stark nog att vandra högra upp. Men det är något han definitivt vill göra. Men allt har sin tid. Och han har vandrat till många nya platser med Locura vid sin sida. Kaine's hjärta har sedan han blev medlem av IsilAnar varit kluvet åt två håll. Ena delen vill alltid vara med den Locura. Den andra skulle aldrig kunna svika flocken. Kaine har fått det att fungera ändå. Även om det tär mycket på honom. Han skulle förmodligen aldrig kunna välja sida. Han skulle aldrig kunna svika någon av dem. Men han stannar hos IsilAnar. För med flocken känner han sig hemma. Han är inte ensam längre. Han har så många individer omkring sig som han bryr sig om. Och Locura klarar sig på egen tass. Faktiskt vet Kaine att Locura helst inte vill ha med honom att göra alls. Och det gör ont. Men han kan inte släppa henne ändå. Även om det förmodligen vore för det bättre. Men lojaliteten ligger alltid hos Nim och flocken.

"Ibland måste man lyssna på de röster som talar inom en. Om du dras mot bergen så är det dit du ska bege dig". Säger han lugnt. Själv har Kaine blivit allt bättre på att stänga den dominanta rösten ute ur hans huvud. Den röst som tillhör havet.
"IsilAnar finns kvar när du känner att det är dags att återvända". Han ler mot Nim. Ett varmt och vänligt leende som förmodligen är typiskt Kaine.
"Om du känner att det är vad du måste göra så ska du göra det. Om du stannar här och försöker kväva det som drar i dig så kommer det bara föra negativt med sig". Kaine är inte dömande. Han försöker inte få Nim att bestämma vad han ska göra. Kaine kan bara komma med kommentarer och råd och tankar. Och om han drogs åt något håll hade han själv varit tvungen att vandra dit för att ta reda på vad det är som drar i honom. Kaine försöker inte heller låta som allvetande vuxen. För han har väldigt ofta svårt att se sig själv som vuxen. Ingen blir förmodligen helt vuxen.
Den havsblå blicken har inte släppt Nim.
"Jag stöttar dig i allt du tar dig för. Även om vi är allt för långt ifrån varandra för att jag ska kunna stå vid din sida". Kaine menar vartenda ord han säger. Han avskyr osanning och de som inte vågar säga vad de tycker och känner orkar han helt enkelt inte med. Kaine har aldrig haft svårt att berätta vad han tycker och känner. Därför har han alltid varit öppen mot Locura. Han det även mot Nim. Men han har bara aldrig kunnat berätta för Nim om Locura. För det värker hjärtat på Kaine över att han aldrig kan få bekräftelse av den han älskar så högt. Den sårbarheten har Kaine svårt att sätta sig in i själv. Det gör honom förvirrad och osäker. Något han aldrig har varit förut. Locura får honom att känna allt samtidigt. Men han har aldrig varit rädd för henne. Aldrig kunnat se henne som ett monster.
Kaine blinkar en gång och ser fortfarande på Nim. Han väntar på om Nim vill säga något mer.

Nim lyssnade på sin väns ord med en suck av lättnad, det var alltid skönt med andras visa ord - och aldrig att han skulle tveka på att Kaine var vis. Hans försäkran om att det kanske inte nebart förde negativt med sig att lämna flocken tryggade Nim i sina känslor, och det var som om detta också kvävde ropen från bergen lite. Han andades ut tungt och drog sedan åter in luft i lungorna, kunde för första gången på dagar känna det friska i luften.
"Tack."
Sa han och log. Han sträckte på sig, rullade med skuldrorna och gäspade lätt. Att ständigt vara försjunken i tankar var uttröttnade, att vara nedstämd var helt enkelt inget för denne unghane. Rynkan i pannan var tillfälligt bortblåst, men även om Nim mådde så mycket bättre i denna stund så var problemen på intet sätt lösta. Han var fortfarande tvungen att göra valet, men det kändes av någon anledning inte lika påträngade just nu. Han höjde blicken och såg mot hålen i lyans tak.

"Du vet, Om jag väljer att ge mig av då är det du som måste ta över."
Sa han efter en stunds vänskaplig tystnad, han log och mötte Kaines blick.
"Min tillit till Er är större än bergen jag drömmer om att besöka och jag tvivlar inte på Er för en sekund. Att förlita IsilAnar i era tassar skulle nog vara det klokaste jag kunde göra, oavsett vilket."
Fortsatte han sedan, släppte inte Kaines blick för en sekund.
"Jag vill att du är förberedd på detta då dagen kommer, så att du kan stå stark framför vår övriga familj den dag då jag ger ledarplatsen till er."
Nims ögon gnistrade av vänskaplig kärlek till hanen framför honom, och han menade vartenda ord så innerligt. Han vred undan blicken för en sekund, såg ner på det fuktiga jordgolvet, det var kallt mot hans buk.
"Det som kommer vara jobbigast med min framliggande färd kommer vara att jag tvingas vandra utan en vän som dig vid min sida att stödja mig på; aldrig trodde jag att jag skulle finna en sådan kär vän i dig - även om jag tyckt om dig sen den dag vi sprang in i varandra på stranden."

Han skrattade lätt, lite generad för de smikrande ord som han gav ifrån sig - men han kände att detta var något som måsta sägas.
"Vad vi måste ta itu med innan min eventuella avfärd är denna lya, regnet som rinner längs väggarna må vara vackert men vid kraftigare skyfall kan det åsamka problem. Dessutom blir den fuktiga jorden kall, och ett hem är till för att värma - båd kroppsligt och själsligt. Dagsljuset är vi dock beroende av, annars kommer vår då varma lya försättas i mörker, och inte tror jag att det blir mycket bättre. Mitt försläg är något att reflektera ljuset i, så att vi kan täcka för hålen ovanifrån, men ändå spegla ner ljuset snett - jag tvivlar inte en sekund på att ni förstår mig."
Nim lät blicken vandra längsmed väggarna och taket, för att sedan återgå mot vännens ansikte, han blinkade med ena ögat emot hanen.
"Men innan vi tar itu med dessa påtryckande syslor föreslår jag en liten vandring, det var dagar sedan vi senast gick ner till klipporna - och jag har hört från en kär vän att havet skall vara extra veckert under skyfall - stålgrått eller ej."

Han log och fnittrade med sin tonårsstämma, reste på sin stora kropp och ruskade smutts och fukt ur pälsen. Med en mjuk puff mot Kaines nosrygg signalerade han åt vännen att leda dem ut, bort från lyan, ruinerna och skogen, mot havet och numooris södra klippor.


[Antar att vi bara fortsätter rollet, eftersom det inte finns olika forum för områdena längre.. Nim har lite mer att säga till kära lilla Kaine. (Älskar deras vänskap, den är så mysig att rolla)]

Han ler lika varmt och ärligt som alltid åt Nim's tack. Han blir dock lite förvånad över det som Nim säger sedan. Att det är Kaine som får ta över platsen som ledare under Nims frånvaro. Kaine har svårt att se IsilAnar utan Nim i spetsen. Men han känner även att det är en ära att höra ledarens ord. Den tillit som kommer ur dem.
"Jag gör allt för IsilAnars och dig, Nim". Säger han. Och även de orden är sanna. Anser Nim att Kaine är passande som ledare så tänker Kaine inte säga emot utan istället göra sitt allra bästa. Som alltid.

"Du är stark Nim. Jag är alltid med dig i tanken. Jag hade följt med dig om jag kunde. Men anser du att jag gör bäst nytta genom att leda IsilAnar så är det en stor ära. Och jag kommer aldrig svika din tro på mig". Kaine ser in i Nim's ögon. Han är inget annat än ärlig.
"När den dagen kommer. Må din resa bli lyckosam". Lägger han till. Han önskar sin vän all lycka. Vad denne än tar sig till.

Sedan ser Kaine upp mot hålet i lyans tak. Han nickar förstående och medhållande när Nim talar. Han håller med. Nog kan Kaine se till att fukten försvinner från lyan. Men bara om han själv är i närheten hela tiden. Och en blöt lya är inte uppskattat. Inte av de flesta landvargar i alla fall. Kaine å andra sidan har inget emot det. Men han vet att inte alla älskar fukt och väta lika mycket som han.
"Jag förstår". Säger han och ser på Nim igen.

Kaine ler. För det Nim yttrar här näst är något som Kaine uppskattar väldigt mycket. Att vandra ner till klipporna och samtala med sin vän. Det finns två vargar som står närmast hans hjärta. Locura och Nim. Nim är hans bästa vän. Kaine har under större delen av sitt liv aldrig haft ens en enda vän. Det är nästan så man känner sig lite bortskämd nu när han mött så många vargar som betyder något för honom. Men han tar ingen för givet.
En puff på nosryggen och han ler åter mot Nim. Kaine reser sig upp så gått det går i ingången till lyan(Vet inte hur stort det är) och backar sedan ut. Han ser till så att Nim är med honom innan han börjar i lugn takt vandra ner mot klipporna. Regnet blöter åter ner hans kropp. Kaine klarar av att hålla tillbaka sin havsform i regn. För fenorna och gälarna är bara i vägen på land.