"Igen."

Avstånd. Avstamp. Ducka. En hård tackling i sidan. Damm om deras tassar. Damm i hans nos, och ett hårt stön när han slog i marken.

"Igen!"

Upp. Avstånd. Avstamp. Andra riktningen den här gången. Runt. Ducka. En hård smäll av horn som skallrade mot hans tänder. En dov smärta i käken när han spottade ut blod. Delade blickar. Arno morrade uppmanande, och den här gången var det hans röst som ekade ut ett högt;

"Igen."

Leendet som ryckte i vikaanens läppar var en seger i sig. Hon nickade. De tog avstånd på nytt. Cirkulerade. Avvaktande. Arno blinkade ojämnt med ena ögat när han kände pälsen klibba; av blod eller saliv efter en tidigare attack kunde han inte säga. Hans kropp var mör, men värken i musklerna var välkommen. Bekant. Avstamp. Den här gången var Dimitrij före honom. Hon var snabb, hade alltid varit så länge Arno kunde minnas. Men när hon svängde runt honom den här gången så hängde han med. Hans sida mötte hennes. I samma stund som hon slog ut med vingarmen för att knuffa honom ifrån sig så stampade Arno framåt. Hans tassar pressade mot baksidan av hennes horn. Hennes huvud slog i marken med hjässan före. Hornen grävde djupa spår i jorden. Arno slungades framåt av sitt eget momentum, snett knuffad av vingen innan den gled förbi honom. Han tumlade ett varv. Runt. Upp igen.
     När Arno vände sig om, redo för nästa anfall, så möttes han av en skarp hostning och Dimitrijs liggande form. Han kände dammet mot sin tunga när han lät den hänga ut mellan flåsande andetag. Ord formade sig i hans mun, men de fastnade innan han fick fram dem.
     Arno var uppvuxen i Jägarna. Hans liv hade bestått av träning. Av en strävan av att växa upp. Bli som de vuxna. Som de mål han sett framför sig hela livet. Bli stark. Uthållig. Någon att lita på. Som reste sig, igen och igen.
     Dimitrij svalde sina hostningar och kom upp på tassarna på nytt. Men när Arno såg på henne den här gången så var det med en plötslig insikt han aldrig tidigare reflekterat över. Han såg Dimitrij ruska på sig. Såg henne sträcka på den högra vingarmen. Stretcha ut ryggen efter att ha borstat jorden ur sitt ansikte. Det var bekanta rörelser. Han hade sett dem förut, men… Hade hon alltid gjort det? Han… han var inte säker.
     "En bra träff."
Arno blinkade och mötte Dimitrijs blick. Hennes ögon var lika hårda som alltid, men när Arno såg på henne – verkligen såg henne – så insåg han plötsligt hur trött hon såg ut. Det hade alltid funnits en trötthet bakom Dimitrijs blick. En sömnlöshet och kall acceptans som han inte hade förstått som valp, en som han lärt sig att förstå senare. Men han hade inte tänkt på hur djupa spår den tröttheten hade satt i hennes ansikte. Rynkan i hennes panna, som en gång varit en av koncentration, var numer permanent. Fåror runt hennes nos delade plats med otaliga märken efter år och år av strider. Det var inte första gången Arno hade vunnit en strid mot henne – och han var absolut inte den enda – men han hade alltid bara tänkt att han själv hade blivit bättre. Dimitrijs ögonbryn höjde sig i ett frågande uttryck. Hon andades tungt med öppen mun.
     "Är du okej?" Frågan lämnade honom innan han hunnit tänka över den. Det var ingen konstig fråga. Inte egentligen. Han ställde den ofta när han tränade med sina syskon eller flockfränder. Men när den nu lämnade hans mun så kändes den ovan. Fel, på något vis.
     Han hade inte behövt ställa den till Dimitrij förut. Hade nog aldrig tänkt tanken. Hon hade alltid varit den bättre av dem. Även i strider han vunnit hade han alltid sett henne som den bättre. Hon var läraren. Ledaren. Den som visste allt och som hade lärt honom och alla andra allt de kunde. Allt som idag var hans liv. Som var alla deras liv. Dimitrij blinkade åt hans fråga, och öppnade munnen för att svara.
     Höga skall och snabba språng fick Arno och Dimitrij att vända på huvudet. Ynglingarna dundrade mot dem över träningsfältet, förbi de andra grupperna som tränade och med Loke i hälarna. Dimitrij rullade ner på sidan med Matvei och Dragomir över sig, deras långa nosar nafsande efter hennes tassar och öron. Med modern nere så såg resten av syskonskaran också sin chans att gå till anfall, och mellan lekfulla knuffar och nafsande ropade och skrattade de om något Dimitrij behövde komma med och se. Dimitrij skrattade.
     Med dem yngre vikaanerna över sig så kände Arno sin tidigare insikt sjunka in. Dimitrij hade alltid varit bättre. Hade alltid varit den som visste, den som kunde. Den som alltid funnits där för att skydda dem. Och någonstans under alla de år som gått, och alla år innan, så hade Arno glömt att allt – även Dimitrij – hade ett slut. Det skrämde honom att inse hur gammal hon faktiskt hade blivit. Att inse att hon inte alltid skulle finnas där för att leda dem. Lära dem. Rädda dem.
     En dag skulle han vara en av de äldsta. En av de som visste och kunde, utan att någon visare fanns där som stöd. Utan någon som kunde rädda dem, eller lyfta dem igen när de föll. Han såg Dimitrij resa sig igen, nu omgiven av sprattlande ungvargar med långa ben och ostyriga svansar. Han gav henne ett brett leende, och hoppades att hon inte såg sorgen han plötsligt kände när hon log tillbaka.

[Ensamt inlägg mellan Arno och Dimitrij (och Loke och deras valpar med på ett hörn)]