[Ensamroll, inga svar tack.]


Det hade mötts på denna plats för inte så länge sedan. En ung och reslig vrenhane som fortfarande försökte lära allt om livet. Och hon, en blandning mellan månen och berget, lika ung och lika naiv. Och direkt han hade lagt ögonen på henne hade Tannin vetat att det var något annorlunda med denna hona. Något som han inte hade sett hos andra vargar tidigare.
Hon var den vackraste av alla varelser som vandrade över jorden. Den mörka pälsen, och de slingrande mönstren längs hennes framben som lös om stjärnklara nätter. Hennes skratt var utom denna värld, likt den ljuvaste av musik för hans öron. Och enbart hennes närhet fick honom att tappa all kontakt med resten av världen. Hon fängslade honom på ett sätt Tannin inte trott var möjligt.
Det hade tagit en stund, den gången då de först möttes, innan han vågade fråga efter hennes namn. Hon hade skrattat åt hans fumlighet så han först trott att han aldrig skulle ha en chans att ens bli hennes vän. Men slutligen hade han tagit mod till sig. Med ett mjukt leende hade hon svarat honom.
"Fey."
Och det var där deras kärlekshistoria hade tagit vid.

Och nu låg de där, mitt i skogen av flammande färger. De hade talat länge, länge. Och nu hade natten nått sin mörkaste punkt. Hon hade somnat för ett tag sedan, men Tannin låg vaken. Han kunde inte sova, inte ännu. Han ville inte att denna stund skulle ta slut.
Hennes måntatueringar glimmade vackert i natten. Tannin var hänförd, han kunde knappt förstå det. Det var otroligt hur någon som hon kunde vilja vara med någon som han.
Men han var lycklig, så hemskt lycklig.
Han slöt ögonen och från djupet av sitt hjärta tackade han Gudarna för att de hade sänt honom denna underbara skapelse. Utan henne hade han varit vilsen, det var han övertygad om. Utan henne hade han varit förlorad. Hon gav honom en mening i livet. Han behövde henne.
Detta fick aldrig ta slut.