Blodet droppade ännu från hans käftar, han hade fällt sin andra jättehjort i livet och just begett sig på en liten efter-middagen tur. Det var ingen trevlig vandring. För varje steg stramade det i benet som han nu började tvivla på om det någonsin skulle läka. Snart hade det gått ett år sedan skadan. Men inte ens den konstanta smärtan kunde få honom att minnas. Han tänkte aldrig på det förflutna nu mera. Bara på det som var i nuet. Kylig höstluft i lungorna, doften av mammut i nosen, smaken av blod på läpparna. Han suckade. Inte lyckligt, lycklig skulle han aldrig någonsin mera bli, men nöjd. För tillfället tillfredsställd. 



[SSSYYYRAAAAHN]

Eftermiddagen hade tagit vid och blodet, giftet rusade i hennes ådror. Hungern rev inom henne och doften var nära. Djupt uppslukad i sina instinkter höll hon sig undan solens sista strålar. Det började även mulna på trotts att vädret varit någorlunda stabilt den senaste tiden. Hon hade jagat senaste vandringen och nu ville hon ha mer. Vargen rörde sig i närheten, tillräckligt nära för att hon skulle kunna känna lukten av hans blod, men tillräckligt långt bort för att han skulle vara omedveten om hennes närvaro. Kroppen vibrerade och det vanligtvis blåskimrande ögat hade antagit sin systers blodröda färg. Ända sedan hon började dricka vargblod igen hade den behållt sin röda färg och hon hade gått in i en djurisk urtidsform. Inte alls likt sig själv på något vis. Hon hade på något sätt lyckats hålla sig ifrån sina vänner, de dödliga. Undermedvetet säkerligen eftersom hon själv inte tänkte klart längre. Solen duckade bakom bergstopparna och som på en startsignal kastade hon sig ut ur sin tillfälliga håla. Med en onaturlig hastighet svepte hon fram över området, graciöst som en vacker dansös. Hon såg ung ut, men ändå färdig dömd att vandra i samma skepnad i en evighet. Som alla vampyrer. Främlingen var nära och hon kastade sig fram, tog upp jakten bakifrån. Hon fick tillslut tvärnita några tiotal meter kvar endast. Främlingen hade märkt henne och solen hindrade det sista, det slutgiltiga. Hon hade inte tänkt köra någon taktik för att charma sitt byte, ack endast jaga och döda gällde i hennes värld numer. Solen lös upp den stora vargen framför henne, men ursinnet höll minnen undan. Såg han? Något i hans blick förändrades, men bara sekunderna sedan föll hans anlete i skugga och i nästa sekund slog käftarna kring hans nacke och hon kastade honom till marken med våldsam kraft. Blodet gav henne eufori, men hanen var stark och slet sig loss. Hans käftar skar in i hennes kött och Amanita skrattade hest när han släppte taget för att våldsamt börja hosta. Giftet brände hans käftar och strupe. Inte tillräckligt för att döda såklart. Något hände, hon kunde höra hans röst precis i samma sekund hon skulle avsluta honom. Amanita, röt han ut. Hon förblev fastfrusen i marken, de blodröda ögonen pulserade och man kunde nästan se hur tankarna rusade fram och tillbaka, som om hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle döda nu eller inte alls. Hon ruskade på huvudet, andades och en grov morrning lämnade hennes strupe. Skulle hon säga något? Hon hade inte talat med en levande på flera flera månvarv. Kanske till och med ett år? Hon förblev tyst i något som kändes en evighet. 
- vah?

Han hostade och fräste en sista gång, det sved i lungorna, och sedan mötte han honans blick igen. Antingen var upphetsad och raggen ännu lite rest, men ögonen var klara och vänliga. Öronen tippade fram och tillbaka. Han hade svårt att tro att det var sant. Allt detta tjafs om att leva i nuet och så stod hon där, framför honom, livs levande! Hans syster. Hans älskade, älskade, älskade syster. Såhär känslosam hade inte Fiero varit sedan han såg sina valpar för första gången. Ett minne han förträngde i samma sekund som det dök upp. Han studerade systen. Vacker som natten. Men något var fel. Varför hade hon anfallit honom. Varför hade hennes blod smakat fränst. Fiero var en snabbtänkt varg men han ville inte komma till den här insikten. Försiktigt sträckte han sig emot den förvirrade honan och sniffade.
"Vad har hänt med ditt öga, systra mi?"
Fick han tveksamt fram och såg in i hennes numera enfärgade ögon.
Man kunde tro att han skulle studsa av lycka, skrika och yla. Och även om det var något som var så olikt fiero så var det vad han ville göra. Men något var fel. Något var.. skevt.

Hon stod stilla, frustade nästan av adrenalin och hon slickade sig omkring de blottade käftarna. Hon morrade förvirrat, han var gammal, han såg gammal ut. Inte gammal som i gubbe, utan äldre än henne själv. Kände hon denne? Hon började andas normalt och lugna ner sig, sekund för sekund. Varför var han inte rädd? Vilken varg som helst av denna storlek och styrka hade ryggat av fasa efter vad hon precis gjort mot denne. Men inte han, varför? Raggen reste sig ståtligt över hennes rygg, den vackra kroppen fasade för vad för insikt hon strax skulle komma till. Hon tog två snabba steg baklänges, nästan så fort att man inte kunde uppfatta det med blotta ögat. Han hade varit för nära. Den mörkblå skimrande pälsen fick åter lyster när de blodröda ögat sakta men säkert ändrade färg till sin naturligt turkosblå ton. Tassarna glödde åter igen, mindes den tid hon en gång burit den blå elden som sitt element. Hon saknade den, med minnet kom även allt det andra, allt det hon stängt ute så länge. Syster, bror. Fiero Sangre. Känslorna sköljde som en våg över henne på en och samma gång, hon var här, tillbaka igen. Hon tog ett häftigt andetag innan tårarna började rinna ner för hennes kinder i tystnad. 
- Fiero, ni lever?.

Han blinkade till och honan var plötsligt lägre ifrån honom. Hon var så snabb och så olik sig, men ändå densamma. Ändå så mycket densamma, nästan precis så som han mindes henne då hon var liten och han var liten. Och visst var hon yngre än honom? Visst verkade det så? Tanken stängdes ute ur medvetandet, förträngdes, insikten hölls med ett bestämt nej borta.
Mer och mer tvivel fyllde hans blick, men så gled det röda ur hennes öga och han var säker. Det var hon. Sekunden senare föll honan i gråt, och hon såg så liten ut, så fruktansvärt liten ut, där hon stod.
Han suckade, lättat. Lyckligt? Det där ljudet som aldrig mer skulle lämna honom, han som nyss trott sig aldrig mer bli lycklig.
"Jag lever"
Fick han fram. Med en enda mjuk rörelse slöt han avståndet som var mellan dem och omfamnade henne.
"Jag lever"
Upprepade han o nu började tårar rinna även från hans ögon.
Blod var tjockare än vatten. Och nu hade han förlorat allt blod han trodde fanns kvar. Alla tre mödrarna. Halvsyskonen. Bonussyskonen. Flocken. Den bästa vännen. Kärleken. Valparna. Allt det han kallat sitt blod. O så stod hon här, den som han alltid varit en med. Hans tvillingsyster både i kropp och själ. Andetagen var darriga då han flämtade mellan tårarna. Han visste inte vad mer han kunde säga. Allt han ville var att stå just där han stod vid sin syster, sin älskade älskade älskade syster.

Hennes inre skrek av smärta, av alla liv hon skadat. Hon hatade sig själv, tänk om hon inte funnit sig själv? Tänk om hon dödat honom och lämnat hans kropp där, vandrandes iväg utan att bry sig och någon gång i framtiden vaknat till liv för att inse vad hon gjort? Det smärtade i bröstet och hon flämtade till bland tårarna, endast en reflex. Hon behövde inte andas, hon mindes att hon inte behövde spela. Han skulle ändå inte springa livrädd ifrån henne. Han var här. Hon ryckte till då han tog sig fram till henne, hennes tvilling, hennes allt. Hon var rädd att hon skulle ta hans sköra liv ifrån honom så som någon tagit det ifrån henne. Hon var så rädd, vad hade hänt? Hade inte Maldavo sagt att Devils varit efter Fiero? Hon förstod ingenting, de hade alltid fått sin vilja igenom tidigare. Hon hade alltid trott att Fiero redan gått i graven.

Ett ovant, skratt av glädje, lättnad och sorg lämnade henne. Han var så gammal. Det kändes som om det bara var något år sedan de vandrat skilda vägar som tonåringar. Han hade lämnat henne. Där. Ensam. Hon klandrade honom inte egentligen. Bättre det än att de båda hade varit levande döda. Så mycket bättre. Hon ville veta allt om honom. 
- Hur kom du undan Devils? Förrådde du dem inte?
Frågan kom upp av sig självt, nog hade hon haft koll på honom fram tills att hon inte trott att det var värt att kolla upp längre. Hon hade trotts allt trott att hans öde hade varit räknat för länge sedan. Att han levde var helt fantastiskt, det var mer än vad man kunde säga om henne själv. Hur skulle hon berätta? Det fanns inget bra sätt att göra det på. Det fick helt enkelt bli på ett komiskt vis. 
- Vad skönt att någon av oss gör det. 

Han andades ut med ett litet hack, var det sorg, lättnat eller kanske rent utav ett fördolt skratt? Han visste knappt själv om han skulle vara ärlig. Han visste så lite nu för tiden. Visst hade han haft storhetsvansinne i sin ungdom, men ändå på något vis förväntat sig att än större dagar låg framför honom. Att allt skulle bli klart för honom i framtiden. Men just nu var inget mer förvirrande än tidigare. Han såg in i sin systers ögon med tillbakahållen sorg.
"Så du har hållit koll på mig va?"
Sade han med ett försök till ett skratt.
"Hur vet du det här?"
Hennes nästa mening fick det att isa genom hans kropp. Han såg på henne, hennes unga anlete, henne lilla spröda kropp. Ungdommens glans som det ändå låg något matt över. Så det var sant. Han hade aldrig stött på nattens barn förut, blott vargar som varit rester efter dem. Han bet sig lätt i läppen.
"Så det är så"
Sade han lugnt. Svalde. Försökte smälta det.
Han kunde inte riktigt smälta det. Det gick inte att ta in. Han blev rädd och ledsen men som den hane han var omvandlades dessa känslor snabbt till något som var lättare att agera på. Ilska.
"Vem gjorde det här emot dig?"

Hjärtat skars i tusen bitar när hon såg på sin bror. Ett halvt liv hade gått, han var sig själv men ändå så förändrad, ärrad av livet och formad där efter. Hon dömd att för alltid vara densamma, aldrig utvecklas. Han var vuxen och hon visste ingenting om honom, så många år som passerat och hon hade missat allt. På grund av rädslan att visa sig? Visa vilket monster hon är. Hon hade skyddat honom från något som bara skjutits upp. Varför? Herregud. Vad hade hon gjort?.

Med gråten i halsen klämde hon fram ett varmt leende mot honom. Ja nog hade hon haft lite koll på honom, men det måste varit en evighet sen han förrådde Devils? Hon höll inte koll på tiden längre, men det kändes som om tiden sedan hon sist såg Malvado var allt för länge sedan. Malvado. Värme spred sig inom henne när hon tänkte på honom, vad skulle han tro om henne nu? Nu när hon lämnat allt vad principer heter bakom sig? Det kanske var lättare att inte känna alls? Bara stänga av igen? Kanske.
- Malvado, var, är en av mina närmsta.
Sa hon stillsamt. Hon kunde inte säga vänner, för nog var han något mer än så. Riktigt vad fanns inte ord att lägga på. Det bara var så helt enkelt. Det var en speciell varg. Komiskt nog hade hans flockkamrat Tramptass varit, är? En av hennes mest hatade fiender. Vad mycket bättre det hade varit att möta honom en natt som denna. De djuriska instinkterna tog vid då Fiero åter talade. En lågmält kvävande morrning lämnade henne, hon kämpade emot suget efter att sätta sina tänder i hans nacke åter igen.
- För mig okänt. Min skapare lämnade mig att dö till gryningen. Att jag "överlevde" var blott "tur".

Malvado alltså. Ett högst otippat svar. Fiero visste inte vilken relation han hade till hanen. De hade haft ett band en gång i tiden, inte som flockbröder - på den tiden hade de knappt brytt sig om varandra - men som svikare. Som älskare av det förbjudna. När Fiero svikit Devils för Malvados dotter hade han ändå fått hanens acceptans. De hade gjort en tyst överenskommelse om att ja, vi skall icke skada varandra för vi har ett band nu som nästan är av blod. Efter det han gjort emot Aisu kunde han inte tro att Mall var särskilt glad på honom längre. Han bet ihop vid tanken, tandraderna hårt pressade emot varandra medan käkmusklerna arbetade. 
Ögonen tårades igen då hon talade. Fan.
"Jag är ändå glad att du klarade dig, systra mi"
Svarade han med tjock röst. Visst var inget som förr och det skulle det aldrig någonsin bli. Visst önskade han ett annat öde åt sin högst älskade familjemedlem, men han var glad att hon fanns här. Att de hade mötts igen. Något han aldrig ens kunnat drömma om.
"Får jag fråga, vad hände med far?"
Sade han sedan. Så mycket gammalt att ta upp. Men egentligen, var det inte oväsentligt? Han hade beslutat sig att leva i stunden så varför dra upp det förflutna när han var mitt i ett sådant fantastiskt ögonblick.
"Det är allt en tur att vi fann varandra just ikväll.."
Sa han sedan snabbt, för att visa att frågan varit överflödig. Att hon bara behövde svara om hon ville.

- Klarade och klarade mig.. Ett liv som detta är knappt värt att levas.
Sa hon med kall röst. Det var sant, det fanns inget att kämpa för, inget att sträva emot. Hon bara var och hon hatade det, mer än något annat. All ärolyster, kämpar glöd hon hade inom sig var till intet helt oanvändbart. Hon var så lik sin mor på den fronten. Den känslosamma också. Må Ascar varit ond, men hon hade älskat sin familj och flock över allt annat, andra liv var för henne oväsentliga. 
- Som pånytt född finns ingen kontroll.
Hon var inte ledsen egentligen, fadern hade aldrig varit någon riktig fadersfigur, endast använt henne som ett redskap, men det smärtade henne att tala om det för Fiero. Då han så länge gått ovetandes. Om allt. Hon hade dödat hela flocken kommande natt, hon hade varit såååå hungrig. Hon rös i hela kroppen. Det var en hemsk känsla att inte äga kontroll över sina egna handlingar. 
- Utan dig hade jag inte funnit min väg tillbaka. Jag har lyckats undvika alla jag bryr mig om undermedvetet. Det kunde inte varit mer passande. Tack.

"Åh älskade syster"
Utstötte han. Det var så hemskt att höra henne yttra dem orden. Hon var så vacker och så stark, o ändå kändes hennes liv lika meningslöst som hans kändes. Tänk att detta var livet de var dömda till. Han hade haft som mål att söka upp sina barn, vad mer han skulle göra visste han inte. Men att förlora sin syster kunde han inte tänka sig. Han ville aldrig lämna hennes sida igen. Visst ville han vinna tillbaka sin kärlek. Visst ville han dyka upp med alla öknens rosor och förklara sitt misstag och önska återgå till den idylliska familjebild han en gång levt i. Men på något vis insåg en del av honom att det aldrig skulle hända. Att Amanita var den enda familj han i realitet hade kvar.
"Det är jag som ska tacka, jag hade inget hopp fram tills nu"
Svarade han henne och tryckte sin panna emot henne. Vad som hänt hans far kunde han inte bry sig mindre om, han hade aldrig gillat hanen. De hade varit för lika varandra för att gå ihop, om än han var sin mors avbild i utseendet.
"Du har funnits i mina tankar i många svåra stunder, men att få se dig igen skänker en styrka jag aldrig trodde jag mer skulle få känna."
Han suckade.
"Du kan inte ens ana allt som har hänt, precis som jag inte kan gissa vad livet ha skänkt dig för utmaningar."

Nita log, helhjärtat och öppet emot honom. Malvado hade en gång sagt något i stil med att för att vara död hade han aldrig mött någon mer levande. Kanske stämde det, hon hade gjort många försök till att tränga undan sin natur, att minnas känslor och vad de ger henne för glädje och det blev snarare lättare med tiden, inte svårare som hon i början upplevt det. Allt var omvänt och hon kunde ärligt se och känna så mycket mer nu än då, Fiero hade gett henne gåvan att känna sorg utan att tappa kontroll. 
- Det finns inget av värde att nämna om mitt såkallade liv. Jag har mött många oförstående själar, vilselett, mördat, talat med och allt där emellan. 
Sa hon lågt där de stod panna mot panna. Hon blundade och bara andades in hans doft, hur hade hon kunnat missa den? Hon var faktiskt glad att hon inte hade kommit ihåg den. Det hade trotts allt lett dem till ett möte, annars hade han varit glatt ovetandes om hennes existens. 
- Berätta, jag vill veta allt om ditt liv. Lever du det till fullo?

Hans hjärta blev tungt i bröstet och tycktes sjunka som en sten i det djupaste av hav. En darrning gick igenom kropp.
"Åh, som jag önskar det."
Utstötte han med sorg i rösten. Han tog ett steg tillbaka coh såg på sin syster med glansiga ögon.
"Det har hänt så mycket, det känns overkligt... Att vi varit ifrån varandra så länge."
Han försökte le men glädjen nådde inte de brandgula ögonen.
"Jag gick med i Devils med mamma, men hon stupade i strid inte långt senare. Kyoko blev min mor, och rabiesligan mina systrar. Men så fann jag mitt livs kärlek och lämnade flocken för henne. Vi och min närmsta förtrogna, hennes bror Iwaku, startade en flock tillsammans. Ämnad att kriga för de som erbjöd mest, och samtidigt hållas till en enhet trygg nog för våra valpar." Rösten var nära att brista när han nämnde dem. Hans barn. Aldrig hade han upplevt en känsla som den då han först såg de små knytena. Hörde deras små ljud och kände deras mjuka kroppar mot nosen.
"Men.. Jag hamnade i strid men en devils och jag vet inte ens om hon överlevde. Så jag berättade för Aisu om mitt förflutna i Devils och mina handlingar - i hopp om att hon skulle förstå faran tillåta mig lämna flocken och leda mina jägare bort från våra barn. Istället kastade hon ut mig. Tvingade mig att lämna min flock och familj."
Öronen var nu luftade mot nacken och blicken flackade. Han hatade att visa sig svag men han kunde inget annat än det just nu. Han som varit så hård, så iskall. Det här var inte alls hanen Amanita kände som ung, men Aisu hade förändrat honom. Man blev helt enkelt inte bara den samma efter att ha träffat - och förlorat - henne. Inget skulle någonsin bli sig likt igen.
Han försökte sig på ett skratt igen.
"Tänk vad livet kan erbjuda för sorger." Sade han och andades ut hackigt. "Jag stötte ihop med Devils igen i vintras och de skadade mitt ben så nu kan jag knappt springa. Hittar de mig så står jag nog inte en chans."
Ett hopplöst uttryck låg över hans anlete. Vad mer kunde han säga. De hade båda levt ett hårt liv på så skilda sätt. Det var båda dömda att vandra detta land som levande döda tills dess att slutet kom.

Amanita var stilla, såg på sin bror med tårfyllda ögon. Varför uppskattade inte de levande livet? Hon blev nästan arg, men hon kunde inte vara arg på honom. Han förstod inte vilken gåva han hade, inte för ens den tagits ifrån honom. Hon hade blivit bedragen på sitt liv alldeles för tidigt. Hon hade velat ha valpar, en familj, Devils. Det skulle varit hennes liv och han hade kastat bort exakt det. Allt. Alla delar. Hon kunde inte vara besviken egentligen, det är av misstagen man lär och nog såg han ångerfull ut. Men precis som Malvado gjorde han inget åt saken. Hanar.. De var knappt kapabla till att tänka själva ibland. 

- Är det henne du vill vara med? 
Sa hon sammanbitet. Tårarna hade torkat i den mörkblå nästan svarta pälsen. Hon höjde huvudet och sträckte på den slanka men kraftfulla kroppen. Hon var vacker som en tavla, till och med innan hon blev vampyr. Det fanns inte ett hårstrå på hennes kropp som låg fel. Topparna som glödde i ett svagt blått sken skvallrade om hennes tidigare eldkrafter. Den blå elden. Det saknade hon nästan mest. Kontakten, känslan av kontroll över ett kraftfullt element. Som vampyr hade hon lärt sig kontrollera sitt temperament bättre, men kanske var det också för att eldens bångstyrighet inte längre fanns med henne. 

- Vad ska du göra åt saken? Är det inte värt att kämpa för? Gå tillbaka. 
Sa hon sedan, vägrade inse att det inte fanns något kvar att kämpa för. Om han bevisade tillräckligt för denna Aisu, att han gick att lita på, ja kanske skulle hon förlåta honom? Varför inte? De hade bara ett liv att leva, det var värt att leva det med sin själsfrände. Hon önskade hon hade vetat vem hennes skulle varit. Någon att bli gammal och gråhårig med. Hon ville ha något äkta, livet ut. De må vara något som inte många får men hon hade kämpat för det livet ut. Kanske fanns det någon, bland nattensbarn man kunde leva med? Tveksamt. Den ända hon fann roande var Tavar och de är trotts allt släkt redan. Varför bry sig? Hon förtjänade ingen som den mördare hon är. Men Fiero var levande och kunde kämpa. Varför gjorde han inte det?