Oron låg likt en blöt filt över henne, tyngde hennes steg och skymde sikten. Oron för båda hennes bröder skulle ta död på henne en dag, det var hon säker på. Samtidigt kunde Duva verkligen alltid få henne på bättre humör, och hon försökte hålla sig bort från katastroftankarna för sin kärleks skull. Men att efter Moloks försvinnande frivilligt skiljas från Blair hade känts fel i hela hennes kropp. Och Blair var helt klart den av bröderna som hade sämst track record, alla tycktes vilja skada honom eller å förföljdes han bara av en kronisk otur. Dessutom var han den broder hon tyckte bäst om, även om hon på senare tid kommit att älska Molok med. Hon skulle inte stå ut med att förlora Blair med, men det var också just därför hon gått med på att leta på olika håll. För om dem inte inte Molok, oskadd, fort, så visste hon inte om Blair skulle klara sig. Hon såg hans dåliga samvete, hans ångest. Han hade haft nog med sorg i sitt liv, mer kunde han inte förväntas hantera och hon var stundvis uppriktigt rädd för att han inte skulle kunna göra det heller.
Duvas röst avbröt den negativa spiral som tankebanorna slagit in på och hon såg upp på sin vandringskamrat.
"Förlåt, vad sa du? Jag var.. förlorad i tankar."
Erkände hon med öronen lite skamset bakåtvinklade.

[Duva]

Bambra lyssnade inte, det var uppenbart, och Duva avbröt sig innan meningen var slut. Hon tog inte åt sig av det; Bambra hade mer än rätt att vara lite disträ just nu, med tanke på allt som hade hänt. Om hennes egna bröder hade råkat ut för samma sak hon förmodligen varit ännu värre. Duva slog ifrån sig tanken på bröderna, som var döda och därmed inte kunde råka ut för något alls, och såg på Bambra. Det gjorde henne ledsen att se Bambra så orolig, men det fanns egentligen inget Duva kunde göra för att lätta på oron. De visste alla lika mycket — det vill säga inget alls. 
    "Det är okej", sa hon mjukt. "Det var ändå inget viktigt." Hon flyttade sig lite närmare fakargen så att deras skuldror snuddade vid varandra. Det var klart att Duva också var orolig, mest för Bambras skull, men de behövde hålla modet uppe. 
    "Vi kommer hitta honom. Det låter naivt, jag vet, men jag är säker på det." Hon vägrade tro det värsta redan nu. Det berodde antagligen på att hon inte hade en lika nära relation till Molok som de andra. För dem var det lättare att måla upp skräckscenarion. Hon tänkte på gudarna i templet för länge sedan, på hur de hade bett tillsammans. Om det hade någon verkan kunde det behövas nu. 
    "Vi kan be om du vill", fortsatte hon. "Tillsammans." Det skulle kanske kunna få Bambra att må lite bättre. Det var svårt att acceptera att man var praktiskt taget maktlös; det hjälpte att få göra någonting, även om det var någonting till synes onödigt.

Hon gav sin kärlek en tveksam men tacksam blick. Det var naivt, men det var skönt att höra. Hon behövde verkligen lite naivitet just nu. Men Duvas följande ord fick henne att stelna till något. Be.
Bambra bad hela tiden, tyst för sig själv, det var en vana hon inte kunde sluta med och det var en ritual som gjorde henne trygg. Det var fint att Duva såg det, ville hjälpa, men hon hade inte bett högtidligt med andra sedan händelserna vid måntemplet. Något hade ändå gått förlorat inom henne där, då Duraneir visat sig och krossat hennes världsbild. Dessutom kändes det smutsigt, rent oheligt, att be här. Här på samma plats där gudarna övergett henne och hennes bror. Här på samma plats som hon för bara några månvarv sedan förargat en gud hon tills dess intalat sig var falsk.
Tankarna lämnade en bitter eftersmak och hon smackade, minen nästan äcklad.
"Jag..."
Fick hon fram men tystnade sedan åter. Vad skulle hon ens säga, det var inte som att hon kunde förklara vad som verkligen var fel. Då skulle Duva kanske aldrig se på henne igen. Det var en förlust hon inte var villig att riskera, och absolut inte nu. Men lögnerna, eller framförallt att inte kunna söka verkligt stöd, tärde på henne. Hon var van vid att ljuga men att bära sådana tyngder helt ensam, när en av de få hon litade på var alldeles intill, det var påfrestande.
Samtidigt behövde hon hålla skenet uppe. Vissa saker kunde bortförklaras av Moloks försvinnande, och Duva om någon hade bevisat sig vara benägen att tro på dem genomskinligaste av lögner, men det var dumt att utmana ödet.
"Tack"
Fick hon fram med ett leende. Hon stannade upp och slöt det sista avståndet mellan sig och isvargen. Lutade mjukt sin panna emot hennes.
"Vill du börja?"
Det skulle underlätta att slippa inleda.

Fakargens ansiktsuttryck förändrades när Duva föreslog att de skulle be. Det var en annorlunda och oväntad reaktion — de hade inte pratat om gudarna sedan de var i templet, men då hade Bambra verkat mycket engagerad. Duva drog sig för att fråga varför Bambra tvekade nu. Som om hon sagt något fel. Som om något inte riktigt stämde. Det kunde vara oron för Molok, naturligtvis, och Bambra var långt ifrån skyldig att berätta allt hon tänkte på, men ändå. Någonting skavde, om än aldrig så lite. 
    "Vi måste inte, såklart", tillade hon i tystnaden som uppstått. "Jag tänkte bara …" Hon famlade efter ord men avbröt sig när Bambra fortsatte. Tack. Hjärtat växte i bröstet när Duva såg på henne. Hon älskade henne så mycket. Ville inget hellre än att finnas där för henne, och att kunna berätta det också. Att hon alltid kunde lita på henne. Deras pannor möttes så naturligt, som om de var gjorda för att vila mot varandra. 
    "Ärade gudar …", började hon. Behövde hon specificera sig mer? Nej, bestämde hon, bönen gällde väl alla gudar som kunde tänkas vilja hjälpa till. "... vi ber till er för hjälp att hitta Molok. Låt oss hitta honom och låt honom vara oskadd när vi gör det. Låt allt det här ordna sig. Snälla." Duva tystnade, log svagt mot sin älskade. Hon var inte speciellt erfaren när det gällde att be, gjorde det inte så ofta, men hon försökte.

Duvas värme och mjuka päls sände henne ändå tröst och trycket mot hennes panna dövade en begynnande huvudvärk. Ärade gudar inleddes bönen och Bambra visualiserar dem alla, varenda ett av porträtten i Arkonas nedre kammare samtidigt som hon frenetiskt försökte undertrycka minnesbilderna av två lysande figurer på en bädd av månblommor.
Det var en sak att ha haft fel, det var ganska uppenbart att så var fallet, men att erkänna det, leva efter det. Det tog fortfarande emot.
"Windfari, låt dina mjuka vindar leda honom tillbaka till oss. Moriko, vaka över hans färd och skydda honom från skada. Kaito, låt ditt svala vatten mildra all smärta och stilla vår oro."
Tog hon vid då Duva verkade ha avslutat.
"Aurinko, du har hedrat min bror med ditt element och han är dig evigt trogen. Snälla stärk och förläng hans livsgnista, låt den inte slockna."
Hon darrade lätt på rösten då hon fortsatte.
"Och Chaibos, må din eviga visdom säga att Moloks tid inte är kommen. Bespara honom och låt mig ha honom vid min sida ett tag till" förevigt "och jag kommer tacka och hedra dig var dag."
Hon svalde. Det fanns inget hon fruktade så mycket som döden. Chaibos oundvikliga käftar var något hon skulle respektera men också skämmas av så länge som levde, och hon skulle göra allt för att undkomma dem - in i det sista.

Hennes bön lät simpel och dum jämfört med Bambras, men det gjorde ingenting. Hon visste att Bambra inte tog illa upp av det. Duva öppnade ögonen — Bambra var så vacker, alla hennes ansiktsdrag förstorades upp på det här korta avståndet. 
    "Är du okej?" frågade hon lågt en liten stund efter att Bambra avslutat bönen. Ögonen sökte fakargens mörka, ville inget hellre än att få finnas där och stötta. Bambra hade trots allt hjälpt henne att hitta ny mening efter att hon förlorat sin familj, på ett sätt som zombiejagandet inte kunde. För det var hon evigt tacksam. 
    "Vi kan ta en paus om du vill. Andas lite." Trots allt hjälpte det ingen ifall de traskade på tills de — i synnerhet Bambra — inte orkade mer. Hon hoppades att Bambra inte skulle köra med den överdrivet stoiska stilen och låta bli att säga till när hon behövde vila, bara för att hon så gärna ville hitta sin bror. De behövde ta hand om sig själva och varandra kanske ännu mer än vanligt just nu.

Först ville hon avfärda honans kommentar, tvinga sig att fortsätta, men att över huvud taget tänka på Chaibos hade gjort henne djupt själsligt utmattad. En gnista av irritation fanns i hennes mörka blick då hon mötte kärlekens gyllenbruna, men hon tvingade den åt sidan. Log ett svagt, darrande och totalt genomskinligt leende.
"Mmm"
Uttalade hon lågt och med mjuka kroppsrörelser ledde hon Duva med sig bort från stigen de vandrat på och in under ett av trädens stora rötter. Trött dunsade hon ner på marken, oförsiktigare än vanligt.
"Jag tror jag behöver en kram.."
Rösten var uppgiven, för första gången någonsin önskade hon att Duva varit större - likt Garn - så hon hade kunnat fånga upp hela henne i sin famn likt hur Blair och den fula björnen sov ibland. Hon var så otroligt trött, ångesten hindrade henne från att sova ordentligt och hon kände sig kontakt på vakt. Speciellt i den här skogen.

[Vill du skriva ett avslutande inlägg? <3]

Duva följde med henne utan ett ord. Det var jobbigt att se hur oron tärde på Bambra, och det var ännu jobbigare att inte kunna göra något åt det. Hon hade aldrig varit speciellt bra på att hantera maktlöshet — kanske var det därför hon blivit zombiejägare till att börja med. Det var en konkret sak som gav henne känslan av att, på någon nivå, hämnas familjens död. Det var åtminstone oändligt bättre än att bara vandra runt och inte göra något alls. 
    När Bambra sjönk ner på marken lade sig Duva alldeles intill henne, så att nosen vilade i Bambras päls och hennes kroppsvärme, som ofta var ganska hög på grund av den tjocka pälsen, strålade ut och in i fakargen intill. Hon sträckte ut ena frambenet och lade det mjukt över Bambras sida, utan att säga något, men det behövdes inte heller. Ibland räckte det att bara finnas nära. 

[Avslutat <3]