Hela den lilla kroppen darrade där valpen rörde sig bredvid den betydligt större vargen. Han frös, och tårar rann fortfarande oavbrutet nedför hans kinder. Maksim var i chock. Han kunde inte förstå, ville inte förstå vad det var som höll på att hända eller rättare sagt vad som redan hade hänt. Varför var han så himla vek? Hade han kanske varit lite uppkäftig som Katya, lika vild som Aleksandr eller bara modig som Lev… hade han kanske fortfarande varit hos dem i denna stund. Hans hjärta kramades åt av sorg vid tanken på syskonen och familjen.
   “Varför…” Maksims försök till att vara modig svek honom när hans röst inte ville lyda honom. Snyftande såg han upp mot henne, men bara för några sekunder innan han åter sänkte blicken mot marken. Hon skrämde honom. “Varför tar du mig från min familj?” Hans röst var blott en viskning, så låg att den knappt kunde höras.

De var i Ötamons utkant. Aurora hade hållit deras fart konstant i flera timmar, och mörkret var snart här. Hon hade hållit utkik efter ett bra ställe att stanna när Maksim plötsligt talade.
     "Varför tar du mig ifrån min familj?" Aurora såg ner mot honom med mild blick. Hennes utstrålning var inte samma som när de först träffats - nu var den lugn, vänlig och nästan trevande.
     "Tar dig ifrån den?" Hon lät nästan oförstående. "Åh, min kära, jag tar dig till den." Det syntes att han inte förstod, och med sin allra moderligaste min fortsatte Aurora.
     "Har du inte funderat över din mamma, Maksim? Varför hon inte var med er?" Hon visste inte hur mycket Kolzak hade berättat om Varya, men det spelade egentligen ingen roll. Hon visste redan vilken väg hon skulle ta dem på. "Du vet, Kolzak stal henne. Som jag-" Hon tvekade, fortsatte med en ännu mildare röst. "Som du kan tycka att jag gör med dig också. Fast i hans fall var det blodigare. Han slog henne medvetslös, och förde henne långt, långt bort. Jag antar att han aldrig berättade den lilla historien för er." Lite av den bitterhet och ilska som Aurora kände gentemot Kolzak smög sig in i rösten, men hon jagade snabbt bort den. "Varya trodde ni var döda. Han lät henne tro det, såklart. Åh, vad hon sörjde er. När hon sedan förstod att ni levde-" Aurora suckade dramatiskt. "Jag har aldrig sett någon lida så. Maksim, du måste tro mig när jag säger att hon inte kunde leva utan er. Hon älskar er så mycket att det sliter sönder henne. Åh, vill du inte träffa din mamma?" Aurora ledde in dem till skyddet under ett stort träd. Molnen över dem var mörka och tjocka. Det luktade regn, och hon hade ingen lust att bli blöt under natten. Vid dess rötter la hon sig ner och betraktade valpen. Han skakade. Med stora, varma ögon klappade hon försiktigt på en plats bredvid henne där hennes egen kropp, där hennes kroppsvärme och tjocka päls kunde värma honom.
     "Du påminner mig om en av mina döttrar", sa hon mjukt. "Tistel. Hon är väldigt mild. Snäll. Ni kommer säkert komma överens. Tycker du om blommor? Jag kan be henne visa dig vår trädgård." Temperaturen sjönk runt om dem, förutom närmast Aurora. I samma veva projicerade hon fram en mjuk glöd kring sig själv för att jaga bort halvmörkret.

Redan som liten hade Maksim funderat mycket på modern och hennes frånvaro. Det enda han egentligen visste var hennes namn och utseende, men inte mycket mer än så. Vad hade hon haft för anledning till att lämna dem? Kanske hade hon inte älskat pappa så som han hade älskat henne? Maksim visste inte, och trots att han talat öppet om det med bland annat sin äldre bror hade hans frågor aldrig riktigt kunnat besvaras. Men den bilden som den äldre målade upp, stämde inte överens med den som hans far berättat för honom och hans syskon. Maksim kunde inte tänka sig sin egna far i den situationen som Aurora talade om. Kolzak var en av hans förebilder; och även en av de modigaste och mest ärliga personen Maksim kände till. Skulle han ha kidnappat en annan, slagit henne medvetslös och blodig?
   “Hon älskar er så mycket att det sliter sönder henne. Åh, vill du inte träffa din mamma?”
Maksim snyftade lågt medan han såg på Aurora när hon gick fram till en enorm trädstam och lade sig under dess skyddande del. Han ville inte följa efter henne, men mörkret som hade lagt sig över dem gjorde honom livrädd. Det var ingen nyhet att han var mörkrädd, och trots att han inte ville visa det för henne, så var det uppenbart där han stod med svansen mellan benen.
   Främlingens mjuka röst bröt tystnaden och försiktigt valde han att närma sig. Det var antingen hennes värme, eller mörkrets kyla. Maksim hade inte riktigt förstått vem hon var än, men av det han kunde lista ut stod hon nära hans mamma.
    Med darrande kliv lade han sig nervöst bredvid henne. Det skiljde fortfarande några centimeter emellan dem, men han kunde känna av hennes strålande värme. Maksim vågade inte se upp, var rädd för hennes isande blick.
   “Varför… har hon inte kommit efter oss tidigare?” Han stammade fram orden. Maksim visste inte vad han skulle säga eller hur han skulle uttrycka sig. Var hela hans uppväxt byggd på en lögn? Efter att ha växt upp moderlös hade han helt enkelt vant sig vid den frånvaron, och inte direkt saknat den. Han hade haft sina syskon, sin far och faster, hela Cirkeln hade funnits där för honom. Men faktum var att han aldrig tänkt på att Varya faktiskt kunde sakna dem också. Medan dem hade haft varandra, hade hon varit alldeles ensam…
    "Och varför ljög pappa? Jag trodde att han... att han älskade mamma. Man skadar väl inte den man älskar? Älskar han inte mig heller?" Tårar hade återigen börjat rinna okontrollerat nerför hans kinder och han gjorde ett desperat försök till att kura ihop sig till en boll samtidigt som Aurora berättade om sin egna dotter.
    Han ville inte befinna sig här i mörkrets famn, utan det enda han ville var att komma hem. Men för första gången någonsin, så var han osäker på vart han faktiskt hörde hemma.

"Hon visste inte", svarade Aurora med låg röst. "Sorgen över att förlora er drev henne nästan till vansinne. Hade hon vetat att ni levde hade hon aldrig släppt er ifrån sig." Hon var nöjd över att han lagt sig bredvid henne, men visade honom inte det.
     "Man skadar väl inte den man älskar?" Ibland är det inte så simpelt. Tanken var vemodig, och hon yttrade den inte högt. 
     "Nä", svarade hon istället. "Det gör man inte. Jag vet inte varför han ljög för er. Jag vet bara att hans lögn sårar henne dag som natt. Vi har letat efter er oavbrutet sedan sanningen kom fram." Hon förstärkte ljuset runt om dem, så de befann sig i navet av en liten ljuskupol.
     "Jag heter Aurora", sa hon i den lilla tystnad som föll mellan dem. "Som norrskenet. Jag är Varyas syster. Adopterad." Hon la till det sista ordet med en kraftansträngning för att inte minska sin trovärdighet hos valpen, även om det var beskt som galla i munnen. "Hon var ensam innan vår pappa hittade henne och mig. När Kolzak tog er ifrån henne... Hon är så ensam och ledsen, Maksim. Hon behöver dig."

Maksim kunde inte förstå att hans mor hade letat efter honom och hans syskon. Det var inte den bilden han själv hade målat upp framför sig, och det var helt enkelt för svårt att tro på, för bra för att vara sant. Hur hade det sett ut om dem vuxit upp som en hel lycklig familj? Om Varya växt upp med dem, och fått träffa dem andra… Alla de frågor som Maksim hade begravt djupt under ytan kom åter tillbaka, och han var förtvivlad och osäker. Ljuset Aurora skapade fick honom åtminstone att känna sig någorlunda trygg i situationen han befann sig i. Självfallet var han fortfarande livrädd och ledsen; han ville ju fortfarande hem till sina bröder och systrar… men Auroras ord om modern… Det var något som träffade honom djupt därinne.
    “Jag vill inte göra mamma ledsen…” Han snyftade och kikade försiktigt upp på sin nya moster. Kanske var Maksim för godhjärtad för sitt egna bästa. “Men om jag följer med… då blir pappa ledsen… och min familj. Min storebror Lev… Han behöver mig.”
    Tanken på Lev fick honom att okontrollerat börja darra, likt ett anfall och oavsiktligt hade han tryckt sig närmare Aurora.

Maksims snyftningar fick det att värka i Auroras hjärta. Hon ville bara föra honom till Varya och se allt ordna sig.
     "Jag vet att du inte vill det", sa hon, "men hon behöver dig. Mer än någon annan. De andra har övergett henne... Men det skulle väl aldrig du göra, Maksim? Du är allt hon har." Hon log mjukt när han tryckte sig närmare, och gjorde sitt bästa för att hålla kylan borta från dem. Själv stördes hon inte av kylan, men kände frustrationen när kraftens begränsningar blev tydliga. "Tänk på henne. Tänk på din mamma." Diskret svepte hon svansen kring honom för att skydda honom mot vinden som började dra. "Sov nu, min kära. Jag ska hålla oss säkra." Hon skulle hålla kvar ljuset kring dem tills han somnat.

Det sista Maksim ville var att skada någon; och genom att överge sin mor… gjorde han indirekt det. Han ville vara modig och följa med Aurora till platsen där hans mor sades befinna sig, och om han gav det en chans… kunde han kanske övertala henne att följa med hem. De kunde bli en enda lycklig familj, allesammans.
    "Jag tänker på dem alla", viskade han lågt. Tänker dem på mig? Trots att Maksim inte ville låta mörkret sluka honom, lät han sig själv slappna av så mycket att han till slut lyckade att somna trots alla tankar och funderingar.

[Avslutat]