[Nilo och Even, privat]


"EVEN!"
Nilo struntade i om Even sov eller vilade eller vad han nu gjorde, hon dundrade in i hans boning så guldet skramlade om henne. Hon gick medvetet dit mitt på dagen också för att Even inte skulle kunna smita undan henne.
"Vi behöver prata. NU."
Det var nog inte så svårt att lista ut vad det gällde- "Varya. Som vampyr. Exakt hur tänkte du nu?!?!?" -men ibland var det bra att vara extra tydlig. Nilo var så frustrerad att hon bara stressat gick fram och tillbaka. Nilo hade fått veta nyheten tidigare, men det hade varit andra i närheten så de hade inte kunnat tala om det då, så nu kom allt fram istället som hon hade hunnit fundera på. Hon gav inte Even chans att svara. "Om vi tyckte att hon var farlig och oberäknelig innan, vad är hon då inte nu? Helt vanliga Varya var fullt tillräckligt obehaglig. Både du och Grendel har alltid varit för mesiga med henne, det är vad jag alltid har sagt. Grendel, jag kommer minsann behöva prata med honom också om det här. Jag har knappt kunnat sova tidigare för att det känts som att hon ska komma in till mig om nätterna- nu kanske hon inte längre kan komma in i mitt hem, vilket är bra, jag ska se till så ingen bjuder in henne, men hur som helst, det är inte poängen, poängen är att hon är vampyr och varken jag eller mina- jag mena VÅRA-" Hon gav Even en ilsken menande på Even." valpar kommer vara säkra nu. Någonsin. Och det är inte mitt fel. Men snälla Even, SÄG något då." Man kunde höra Nilo dra efter andan.

Even var inte en djup sovare. Han hade nog aldrig varit det, men kunde inte minnas tillräckligt tydligt för att bekräfta om det gällde enda från hans tidigare liv eller bara efter. Men mitt under dagen, särskilt soliga dagar som denna, så föll han ändå i en form av dvala som kanske kunde kallas sömn. En som gjorde honom ouppmärksam på sin omgivning, och som fick de soliga timmarna att passera i ett hastigt töcken. Det gav honom också chansen att vakna abrupt och stirrigt vingla upp från sin medvetslöshet när Nilo störtade in i rummet, stampande och gormande. Han ryckte bakåt så hastigt från sin plats att han slog bakhuvudet i väggen med en duns, som i sin tur fick honom att vika sig framåt med ett lågt "Ah" och en skarp inandning mellan tänderna. Han knep ihop ögonen innan han fokuserade på Nilo, insåg att det bara var Nilo, och tillät sig att sjunka ihop igen bland fällarna han tidigare bäddat ner sig i. Han lutade sig tillbaka på sidan, och lät huvudet vila upptryckt mot väggen medan han följde Nilos vankande med avsmalnade ögon.
     "Vid alla gudar, Nilo", började han, men Nilo fortsatte att prata över honom som om hon behövde få ur sig alla ord nu innan de försvann i vimlet av tankar. När hon slutligen gav Even en ilsken blick och gav honom en chans att svara så hade han mer eller mindre lyckats samla vad hon sagt och lista ut vad det nog handlade om. I en annan situation hade han kanske förstått det redan när hon stormat in i rummet.
     "Om du ger mig ett ögonblick, och sätter dig ner innan hjärtat hoppar ur munnen på dig." Han knep ihop ögonen igen och vek öronen utåt, innan han ruskade på sig och rätade upp sig där han låg. Hela Nilos uppenbarelse utstrålade stress och adrenalin. Han försökte sortera bort ljudet av hennes rusande puls och ilskna andetag, men gav med en suck upp efter bara ett ögonblick.
     "Jag känner var hon är." Han öppnade ögonen igen och gav Nilo en trött blick. "Hon har inte ens vaknat än, och jag vet exakt var hon är." Han pausade kort för att ge Nilo tid att tänka, och fann sig själv lyssnande till hennes hjärtrytm igen. Han gav ifrån sig en frustrerad grymtning och blottade tänderna i en kort grimas. "Himlars, Nilo. Vid allt helig, kan du snälla ta et par djupa andetag? Din puls är fruktansvärt distraherande vid den här tiden."

Nilo himlade med ögonen.
"Är du hunrgig säger du?! Ja men varför sa du inte det, det är bara att ta för dig, ser jag ut som att jag bryr mig just nu. Ta vad du vill!!" Men hon stannade upp och tog ett par djupa andetag till slut som Even bad henne göra, och hon tog sig tid till att lyssna på vad han faktiskt hade sagt.
"Du menar alltså att du kan känna av henne, hela tiden, vart hon än är?" Even nickade trött och Nilo kände sig genast lugnare och drog efter andan.

Nilo var märkbart mer samlad nu när hon talade igen. Man kunde fortfarande höra på henne att hon var stressad, men kontrollerad. "Jag vill bara försäkra mig om att vi spelar efter samma regler här.. Jag ska vara ärlig. Jag litar inte på Varya. Och har aldrig gjort det. Så jag hoppas att du kan respektera min oro. Och jag vet att det kanske inte betyder så mycket för dig men jag har valpar nu som jag älskar oerhört.. Mer än något annat. Och jag tänker inte låta Varya förstöra något varken för dem, mig eller dig."

Nilo såg sig om i rummet, hon orkade inte se på Even hela tiden. Hon gick fram till en brinnande eld och studerade den medan hon talade.
"Valparna älskar dig. Du borde komma ihåg det. För du är den enda far de kommer att ha. Och som odödlig misstänker jag att du har glömt styrkan som finns i familjeband. Gör dem rätt och du har de starkaste allierade du någonsin kommer att kunna få i din situation. Gör dem fel-" Hon såg mot Even med bestämda och tårblanka ögon. Och började gå mot honom medan hon talade. "- och du kommer att ha skapat dina största fiender. Och som mor förstår jag nu att jag skulle göra vad som helst för dem. Och det är därför jag är så rädd för Varya. För jag är rädd för att du och Grendel skapar ett monster genom era känslor för henne. Och genom hennes känslor för er." Hon stannade framför Even. "Snälla, säg att jag har fel."

Nilos ilska gick nästan att ta på, men till slut gjorde hon ett försök att lugna sig. Even nickade bekräftande, men gjorde ingen ansats att inflika något utförligare svar, och Nilo fortsatte. Hon var orolig. Rädd. Han kunde förstå den känslan… på sätt och vis. Hon hade allt att förlora. Even hade redan förlorat allt, men för så länge sedan att det inte längre spelade någon större roll. Det var svårt att över huvud taget dra sig till minnes, som något ur en dröm.
     Så talade hon om valparna. Om familjeband, och deras kärlek till honom som deras fader. Om hennes kärlek till dem. Even var kanske inte den mest empatiska, men han visste att hennes ord var sanna. Han höll hennes tårfyllda blick en stund, innan han slöt ögonen och drog ett djupare andetag. Tystnaden som hängt i rummet bröts av hans mjuka rörelser när han långsamt reste sig upp.
     "Jag var far en gång." Orden som lämnade honom var märkbart låga. Han mötte Nilos blick igen. "På riktigt. Mina egna, levande valpar. Men det var länge sedan. Jag minns inte den känslan. Inte riktigt." Hon hade rätt i det. Kanske mer än vad hon anade. "Jag har haft många barn efter, men av en annan sort. Ett annat band. Det kräver… en annan relation." Han behövde inte förklara mer. Han var säker på att Nilo förstod, eller i alla fall kunde gissa.
     "Och Varya." Namnet lämnade honom med en trött suck. "Hon har nog alltid varit ett monster. Men nu har hon gränser. Era dagar kommer vara trygga. Ditt hem är tryggt. Och min kontroll över henne blir större. Var hon är. Vad hon gör." Han tog ett steg närmre Nilo. Vidrörde nästan hennes nos med sin och höll hennes blick med et stadigt lugn. Rödfläckat guld mot hennes gröna.
     "Jag kan-" Han avbröt sig själv, och såg mot rummets öppning med ett lägre, tankfullt ljud. "Jag kan inte följa med dig ut. Inte nu. Men du kan ta med dem hit, om du vill." Tröttheten återvände i hans blick, tillsammans med ett litet leende. Han ryckte lätt på axlarna. "Jag är nog ingen bra far. Inte egentligen, jag vet det. Men jag kan spela en roll. Och jag kan lära mig."

Jag var far en gång
Nilo blev helt stum och tappade hakan, och som omväxling och visste inte alls vad hon skulle säga. Det hade aldrig slagit henne att han kunde ha haft valpar en gång innan han blev vampyr. Vad dum hon är. Det var så hon kände sig. Och det var också då Nilo insåg att hon egentligen inte visste något alls om Even och om vem han en gång var. Hon lyssnade på Even medan han talade igen om Varya och vampyrbanden, men det kändes mindre viktigt nu. Han försäkrade henne om att han hade läget under kontroll, och det var egentligen allt hon behövde veta. Och allt hon kunde göra var att lita på honom.
"Even jag.. Jag visste inte. Vad hände med valparna?" Kunde Even ha levande ättlingar nu? Det var en svindlande tanke som slog henne.

Nilo kunde inte låta bli att tänka på hur situationen hade sett ut om det hade varit Zaron som hade varit här och varit deras faktiska far. Hon tänkte på Even som far och allt han kunde erbjuda och allt han hade erbjudit valparna som Zaron aldrig kunnat komma i närheten av. Situationen hade helt klart sett annorlunda ut. Hade hon bara tänkt på sig själv hade hon kanske bytt. Men när hon tänkte på valparna, så var hon inte lika säker.

Nilo log till slut och skakade på huvudet. "Du är inte så dålig som far. Du försöker, och vill bättra dig. Jag ska ta hit dem. Och.. Tack, Even. Jag menar det." Hon la huvudet på sned med eftertanke i ansiktet. Nej hon skulle aldrig ångra sina val hon gjort. Hon var för stolt för att någonsin riktigt kunna ångra sig. "Dessutom så har de ju fortfarande mig som mor, så de kommer att klara sig fint." Hon gav Even en självsäker blinkning.

Even skrattade, ett kort och nästan nostalgiskt ljud som saknade riktig värme.
     "De växte upp. Blev gamla. Dog." Kanske fanns det något ironiskt i det hela. Någonstans. Det spelade ingen större roll nu. Nilo skakade slutligen på huvudet, lugnare än tidigare. Han besvarade hennes leende med ett eget, litet. Nilo fortsatte, och kommenterade att valparna fortfarande hade henne. Han skrockade åt hennes blinkning.
     "Och tur är väl det." Han sjönk ner till liggande på bädden igen och sträckte ut frambenen så att tårna spretade. "Inte för att jag inte uppskattar ditt sällskap, men nästa gång du kommer för att skälla på mig så får du gärna väcka mig innan den arga monologen. Det vore synd att missa den."

Hon hade väl egentligen inte väntat sig något annat än det svar Even gav henne. Typiskt Even. Men hon misstänkte att det antagligen inte fanns så mycket mer intressant att berätta om saken. Det var ju trots allt längesen. Vem vet, kanske var hennes valpar faktiskt släkt med Even på långt håll, trots att de var rena svartvargar. Konstigare saker har ju hänt. Även om det inte betydde något, så fann hon ändå bara den tanken ändå rogivande på något sätt.

Nilo skrattade till och såg ut som att hon funderade. "Hmmmm.. Kan inte lova något. Men tro mig du kommer inte missa den." Hon flinade skämtsamt. "Och jag behöver mina åskådare, jag menar, vad är poängen med en arg monolog om ingen är där för att se den?"

[Avslutat]