Vem är online | Totalt 11 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 11 gäster. :: 1 Bot
Inga
Flest användare online samtidigt: 221, den tor 07 nov 2024, 23:06
|
Bildlänkar, Stränder och Snö! Vårnyheter 2024 | tis 05 mar 2024, 12:23 av Yargol | Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter!
2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …
|
Togos, NPCer på wikin, och mer! Vinternyheter 2023 ❄️ | fre 06 jan 2023, 21:02 av Yargol | Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott
Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …
|
|
| It all ends here [ DEVILS VS QU ] | |
|
+34Urufu Achilles Fallulah Vulcan Keiko Vitani Hawke Dowan Kaiito Havanah Azazel Reikon Nevada Fiero Mithrile Sarabi Emon Zayev Weed Filia Ignis Shiro Wind Tocho Caligato Aisu Kione Mikayo Hinata Damon Saturn Sleazoid Mivria Malvado Tramptass 38 posters | Författare | Meddelande |
---|
Vitani
Spelas av : Kyo
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] tor 22 dec 2011, 17:10 | |
| [Endast Kione behöver läsa.]
Kyoko bara morrade svagt åt sin son. Hon öppnade munnen för att tala, men ytterligare ett högt krigstjut ifrån slagsfältet hindrade henne.
Det här var inte rätt tidpunkt.
Kyoko skakade på huvudet, såg mot sin son.
"Tro inte att det här är över." Ho spände ögonen i honom. "Nevada kommer att få reda på det här." Hon morrade lågt, såg mot ett litet buskage kanske tjugo meter därifrån. De befann sig redan några hundra meter från slagfältet, vid en kulle ...
"Gå dit bort. Göm dig. Stanna där."
Hon nickade mot buskaget.
"Rör dig inte förrän jag hämtar dig."
Med de orden vände hon sig sedan om, travade tillbaka till Nevadas sida. Vitani gav sin lillebror en medkännande blick innan hon följde sin mor.
Nervöst spanade de båda honorna ut över slagfältet, sökte med blicken efter skadade.
[Sammanfattning: Kyoko skäller ut sin son lol, säger åt honom att gömma sig en bra bit från slagsfältet.]
|
| Mivria Moraltanten the Admin
Spelas av : Lin
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] tor 22 dec 2011, 18:29 | |
| [Bara Mallis behöver läsa. :3]
Mivria vägrade lyssna på hans giftiga ord, och besvarade dem inte. Hon ville inte höra, hon ville inte känna. Hon ville bara bli av med de här. Smärtan skar djupt i henne, men hon tänkte inte ge vika, om de så skulle kosta hennes liv.
Greppet hon fått om hans hals hade varit en lyckträff. Den kraftiga halsen var bred och muskulös, men än dock så skör. Hur starka vi än var, så hade vi alla samma sköra punkter, vilket Mivria egentligen tyckte var hemskt att utnyttja. Utan tanke på hans försvarande tänder som hade svårt att träffa henne med hennes grepp så tryckte hon ihop käkarna ytterligare. Hon kände och hörde hans hostningar och insåg att hon kanske hade träffat rätt.
Samtidigt som hon bet om halsen hårdare kunde man höra hur hon morrade dovt av smärtan från hennes egna kropp. Blodet rann från hennes ansikte och andra skador. Ögat sved som eld varje gång hon blinkade,vilket gjorde att hon försökte hålla det stängd, vilket också sved. Det andra såren på hennes bog och rygg hade snabbt blivit fyllda av smuts och blod som sakta koagulerade. Blod över hela stridsfältet glimmade i det starka månskenet. Detta vansinne.
Han fick plötsligt tag om skinnet i hennes manke och de satt nu fast som ett skruvstäd. Man kunde höra Mivria vråla av smärtan men hon vägrade släppa taget ens om skinnet på hennes rygg skulle slitas av. Hon försökte kväva honom, eller hoppas på att tänderna skulle träffa en halspulsåder. Vad som helst, bara det tog slut. Hon ville inte, men hon måste. Det fanns inget kvar av den hon älskar.
Ellerälskade snarare. Hon försökte intala sig den rätta stavelsen. Men det var svårt för det satt djupt inne i hennes medvetande. Hon ville släppa honom fri från dessa plågor och Devils grepp. Malvado.. Corazon förtjänade bättre än detta kärlekslösa lidande som han aldrig skulle erkänna för henne eller någon igen. Hon ville inte heller plågas mer. Alla dessa år och alla dessa sorger. Det behövde ett slut. Detta var tydligen det enda sättet.
Mivria visste dock att det likaväl kunde bli hennes hjärta som slutade slå. Hon hade inte mycket tid kvar, och hon visste att smärtan kunde få henne att svimma om det blev värre, därför fick hon utnyttja den tid hon hade tills det skedde. Då skulle hennes lidande vara över, men i samma stund skulle hon ha svikit alla som litat på henne, igen.
Alla är vi så sköra. Alla är vi så dödliga. När det kommer till slutet, är vi alla lika. Alla söner och döttrar av gudar.Alla födda ur ljuset och mörkret. Alla med slående hjärtan och med blod i våra ådror. Alla har vi blivit födda av en moder och alla ska lämna denna värld.
Men vi skulle aldrig erkänna att vi är lika.
Smärtan gjorde att hon bet ännu hårdare, försökte bita bort smärtan.
_________________ Om det inte är relevant, VARFÖR HAR DU MED DET?
|
| Keiko Utvandrad
Spelas av : Kyo | Utvandrad
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] tor 22 dec 2011, 19:58 | |
|
[FAAN ALLT JAG SKREV FÖRSVANN!!!!! Jaja, får skriva om. Får läsas av de som vill] Krig. Det hade varit i luften ett bra tag nu. Så länge hon kunde minnas, egentligen. Hotet och löftet om ännu en konflikt hade alltid funnits där.
Och nu var ögonblicket här. Ljudet av krig, av Ond bråd död fyllde luften, hördes ända till där Keiko låg tryckt inuti lyan.
Den lilla kroppen bredvid henne gnydde lågt, tryckte sig emot henne och Keiko buffade mjukt på lilja som svar. "Ingen fara ..." Mumlade hon, försökte tvinga fram ett leende. "Ingen fara." Viskade hon igen, slickade sin dotter på huvudet. Sedan drog hon till sig sin son med ena tassen - han hade suttit helt stelt några decimeter bort och stirrat mot lyans öppning.
Hon påminde sig själv om och om igen om att de var så trygga som det gick - ihopkurade i en gömd lya långt ifrån krigsfältet. Lyan var oerhört liten och diskret, skapad jsut för sådana här tillfällen. Ett stort buskage skymde öppningen, visste man inte att den var där var den närmast omöjlig att finna.
Keiko drog ett djupt andetag. Tiden gick - vad som i verklig tid troligtvis bara var några timmar kändes för Keiko som en evighet. Tryckandes inuti lyan, utan att veta vad som pågick var närmast outhärdligt.
Men det viktigaste av allt var att de var säkra - att hon och valparna var i säkerhet. Keiko försökte slappna av, buffade mjukt på sin son där han vilade mot hennes sida. Han hade fallit i en orolig sömn, totalt utmattad. De var säkra. Ett ständigt mantra som upprepades i hennes huvud.
Så plötsligt kände hon lukten av rök.
Skräck grep tag i henne. Nej. Ljudet av sprakande eld hade alltid varit där, men hon hade inte känt lukten. Inte förrän nu.
Som i en dröm reste hon sig upp, sprang mot lyans öppning - hoppades att det bara var vinden som förde med sig lukten, att det var långt borta, att det endast var en liten eld, skapad av en endaste Infernovargs attack - hon var vid öppningen nu, tog ett steg ut och
Himmelen brann.
Hettan slog emot henne med en sån kraft att det nästan kunde ha varit ett fysiskt slag; hela hennes lilla kropp vinglade till och det svartnade för ögonen.
En vägg av eld reste sig framför henne, vrålade likt ett gigantiskt monster mindre än hundra meter ifrån lyan. En stor halvcirkel av eld, ofattbart stor. Den hade vinden i ryggen, for fram över marken med oerhörd hastighet.
Gömd inuti lyan hade hon inte känt lukten av rök förrän detta Helvetesmonster i princip var framme. Keiko stod där, paralyserad av skräck.
Nej.
|
| Sleazoid Crew Flockledare
Spelas av : Zara
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] tor 22 dec 2011, 21:58 | |
| Då han lyckats tackla hanen så följde han efter honom utan att stanna till, och han siktade in ett hugg emot hanens bog, hoppade sedan ur vägen för hans käftar och fortsatte att hugga när helst han fick tillfälle. Gifterna hade han fortfarande gott om, det kände han, och det skulle dröja innan de sinade och försvagades. Han visste att skuggattacker inte var särskilt effektiva emot vargar med psykiska krafter, i alla fall inte i deras vanliga form. Det var därför han höll tillbaka dem och använde sin kropp istället. Han sparade på dem, lät dem samla kraft, för han visste att det vid något tillfälle skulle komma att behövas, som då hans gifter tog slut. Han kunde mycket väl minnas sist det inträffat, vilket ledde till hans död, slut på gift och skuggor som inte gjorde någon nytta, men denna gången var han starkare. Han hade lagt märke till att även Tass bytt stil, han var mer defensiv, det var väll ungefär vad vilken smart varg som helst skulle göra, det betydde dock inte att han gillade det. Han lade knappt ens märke till hanens misslyckade försök till att slita sönder hans hjärna än mer, det enda han faktiskt märkte var hanens reaktioner på det hela, och han visste mycket väl vad det var som orsakade det hela. Han hade lärt sig att så gott som älska sina gifter, han hade förändrats mycket sedan den tiden då han knappt använde dem för att han inte ville bringa andra onödigt mycket skada, främst döden hade förändrat honom, och allting han fått uppleva därefter. Ett snett flin lade sig för någon kort sekund på hans läppar då hanen blev uppenbart uppretad över faktumet att han inte kunde styra sin kraft som han ville. Det bleknade dock ut i och med nästa hugg han riktade emot hanen. Han kunde känna ett nytt sår längs efter högra sidan, men det störde honom inte särskilt mycket, han hade viktigare saker att tänka på, som att inte bli dödad till exempel.
| Haha, kort det blev 8D aja, endast mer Tafsstriderier | |
| Malvado Död
Spelas av : Merran | Död
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] fre 23 dec 2011, 15:06 | |
| MER ELLER MINDRE ALLA I DEVILS BÖR LÄSA! Eller åtminstone skumma igenom <3
När hennes tänder borrades in djupare i hans hals så gjorde han i sin tur det samma. För allt vad han förmådde så tryckte han in sina tänder så djupt in i hennes kött som han bara kunde. Han bet för allt vad han var värd. Allt för att hon skulle släppa sitt tag. En tår skapad av smärtan trängde upp och rann ner för hans kind. Aldrig förr hade han fällt en tår av smärta. Men det gick inte att hålla tillbaka. Smärtan ilade genom hela kroppen, utskickade likt elstötar. Det bultade i huvudet och han slöt ögonen. Bet hårdare. Hon skulle ner på marken. Hon skulle släppa taget. Hon skulle ner på marken.
Han skrek. Av förtvivlan. Sorg. Smärta. Att detta var deras krig, det visste alla som befann sig på stridsfältet. Men var fanns hans flockbröder när han behövde dem? Var fanns Kyoko? Tramptass? Nevada?
Blodet rann från hans mungipor. Ögonen hans var fortfarande hårt stängda. Men det hindrade inte ännu en tår att tränga fram och rinna längs med hans kind. Var detta livet han valt? Var det så här det skulle bli? Ja, han hade ju valt detta livet. Han hade medvetet valt att gå till Devils. Han hade medvetet valt att säga Ja när Kyoko berättade uppdraget för honom. Han hade medvetet ljugit Mivria rakt upp i ansiktet. Och han hade medvetet medverkat i detta krig. Det slutgiltiga kriget. I alla fall för han och Mivria.
Hans ögonlock öppnades. Genom grumliga, tårdränkta ögon såg han på henne. Såg det ögat som hon inte kunde se genom, och det ögat vars bärnstensgula blick talade om för honom att han var död för henne. Var hade han förväntat sig? Han hostade. Smärtan gick inte att förklara. Inte att komma undan.
Benen vek sig under honom. Hans krafter räckte inte till och han trillade ihop på marken. Och envis som hon var så släppte hon inte taget. Blodet rann från hans mun och han kvävde hostningarna. Han slöt ögonen.
Och där stod de, hans familj. Hela hans familj. Han såg sin far, sin mor, sin syster och bror. Han såg Nevada, Kyoko och Tramptass. Han såg Sarabi och Fiero. Shetani och Vitani. Shiro, Frost, Zemi. Azazel, Zayev och Saturn. I mitten satt en svart hona med bärnstensgula ögon, som sakta suddades ut från bilden. I bakgrunden såg han en annan varg. Hennes olikfärgade ögon såg på honom. Ett leende formades på hans läppar.
Han öppnade ögonen. Han såg suddigt, men han hörde desto klarare. Han hörde tjut, rop och smärtsamma skrik runt omkring sig. Han såg på Mivria. Såg in i hennes hela öga. Leendet låg kvar på hans läppar. Han försökte lyfta lite på huvudet. Stort misstag. Han hostade kraftigt och skrek sedan av den smärta som gick genom kroppen som elstötar. Han såg mot himlen, hoppades att få se Azazel eller Saturn. "AZAZ..." resten blev bara ett gurglande läte. Mer blod.
Detta var vad han hade valt. Han hade medvetet gått in i kriget. Med den sista lilla kraften han hade kvar så hoppades han att Tramptass skulle höra honom.
Tass... Åh gud snälla hjälp mig...
Han skrek på insidan av smärta. Och sorg. Han hoppades att Tass skulle vara vaken nog att höra hans tankar.
Men han var väl medveten om att det skulle ske ett mirakel för att han skulle kunna ta sig upp. Det enda som höll han vid liv var det faktum att Mivria inte hade släppt sitt tag om hans hals. När hon gjorde det så skulle det vara det över. Han såg på henne, men en värme hon antagligen trodde att han inte längre var kapabel till. Men han älskade henne. Djupt och innerligt. En känsla numera gömd. En tår lämnade hans öga och färdades längs hans kind för att sedan dö på hans läppar.
Vad har jag gjort?
Senast ändrad av Malvado den fre 23 dec 2011, 16:28, ändrad totalt 4 gånger |
| Tramptass Död
Spelas av : Tafs | Död
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] fre 23 dec 2011, 16:12 | |
| Ett djupt sår över ryggen skar Zoid upp med sina förbannade tänder. Tass kände sig svag, benen darrade olycksbådande. Giftet spred sig längre in i hans kropp. Smärtan gjorde honom nästan galen. Seg och omtöcknad hann han inte väja undan för skunkens nästa hugg som träffade honom mellan öronen. Det svartnade framför ögonen och han föll ihop på marken. Plötsligt kände han sig så svag, så otroligt svag och det var inte för hans skador, inte heller var det för blodförlusten. Det var något annat och Tass hade sina aningar, det där förbannade giftet. Omtöcknad såg han upp mot motståndaren och ett ursinnigt läte lämnade honom, det lät mer som ett kraxande för allt blod i munnen. Medveten om hur sårbar han var på marken tog han spjärn med tassarna och tvingade sig upp i ett språng med sikte mot skunkens strupe, men han hade inte tillräckligt med kraft, så hans hugg missade och han föll åter ihop på marken. Rasande måttade ha ett hugg mot det närmaste han kunde komma, Zoids framben som precis var inom räckhåll. Med all sin kraft högg han tag i det och ruskade så smärtan i huvudet fick små stjärnor att snurra framför ögonen på honom.
Men så ändrades smärtan i huvudet, blev som en knivsegg som skar i hjärnan och han kunde urskilja en desperat röst i hans huvud. Det var som ett svagt mummel, men det gick inte att ta miste om vem rösten kom ifrån. Malvado.
Ren och skär rädsla kände Tass när han hörde sin flockbroders rop på hjälp, för han var döende och han var den som inte skulle dö i detta krig. han förtjänade inte att dö efter vad han tvingat sig att gå igenom, för flocken. Han släppte greppet om Zoids ben utan att bry sig om ifall han hade lyckats skada honom eller inte och snubblade emot sin flockbror, men giftet i hans ådror fick honom att snubbla till igen och han föll huvudstupa ner i marken. "Helvete!" morrade han fram och kastade en blick mot kullen där den andra truppen stod.
Han var tvungen att tänka realistiskt, de kunde hjälpa Malvado. Inte han. Han var för svag och nu hade han dessutom vänt ryggen åt sin motståndare vilket var något man aldrig, aldrig gjorde i krig. Giftet förvirrade honom. Gjorde honom trögtänkt. Han svor igen och vände sig mot Zoid igen, förblindad av blod och smärta.
[ Zoid borde läsa. Kanske Malvado också. Tass blir förvirrad av svag av giftet, blir mer sårad och hugger mot Zoids ben, hör Malvados rop, försöker ta sig dit, lyckas inte och går tillbaka till zoid ] |
| Sleazoid Crew Flockledare
Spelas av : Zara
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] fre 23 dec 2011, 16:39 | |
| Ett högt knäckande ljud av någonting som gick sönder hördes och sekunden senare så vrålade den svartvita hanen ut i smärta. Han insåg vad det var som hade hänt, samtidigt som han inte gjorde det. ''Qu!!'' det var nätt och jämt att han fick fram ordet genom den smärta som närmast överrumplade honom under de få sekunder som passerade. Han kunde inte minnas att han någon gång tidigare bett flocken om hjälp, men han visste vad som skulle komma härnäst, klart han visste, han hade dött en gång, så känslan som skulle uppstå var liknande, och han visste att han skulle behöva den hjälpen. Han tog några stapplande steg åt höger innan han kände kroppen slå hårt i marken. Blodet färgade det snötäckta gräset rött på endast sekunder, och hanens vrålanden fortsatte tills dess att chocken av den plötsliga blodförlusten och smärtan satte in, fick honom att abrupt tystna och blicken att endast tomt stirra sig omkring. Smärtan som gång på gång drog sig över honom likt pulserande vågor hindrade verkligen honom ifrån att göra någonting alls, varken tänka, agera eller knappt andas. Någonstans hade han dock nog med sinnesnärvaro för att stänga av giftkörtlarna i munnen, för den växande pölen av blod var rätt så orosväckande, och han lyckades till sist med en stor ansträngning ändra på giftets bana, han hade verkligen inte råd att förlora så pass mycket blod, inte här och inte nu. Han hade offrat sitt liv en gång för Qu, för den flocken som betydde något otroligt mycket för honom, som han älskade, men han ville verkligen inte återvända dit, han ville verkligen inte dö igen. Om hanen bestämde sig för att attackera honom just nu så skulle han vara så gott som chanslös, det visste han. Världen omkring honom snurrade och synen började vagt att svartna för hans omdöme. Det hela var så underligt, känslan, den som fanns där bakom smärtan och allt annat, inte någonting som han känt förut. Blicken svepte flyktigt över det vänstra frambenet, eller snarare det som fanns kvar av det, vart den andra halvan av benet fanns registrerade inte hans hjärna. Känslan var så främmande, så märklig. Blodflödet hade nästan helt sinat då smärtan helt dämpades av hans hjärna, det enda han kände var just den där märkliga känslan som han inte varken kunde benämna eller beskriva. Världen höll hela tiden på att glida iväg ifrån hans medvetande, och han behövde verkligen kämpa för att ens hålla uppe ögonen. Där någonstans i vimlet av allting, alla dämpade ljud, den otydliga världen framför honom, bland smärtan och förvirringen så fanns en röst, en välbekant röst, en som var honom evigt trogen. Med ens som den viskande stämman vagt endast gick att urskilja bland allting så tycktes en liten del av hans sinne klarna upp, han kunde inte urskilja orden, det var knappt ens hörbart, men det fanns där, de fanns där, likt alltid. De mörka skepnaderna svepte över hans kropp efter att de hade lämnat hans närvaro för blott sekunder som följd av chocken han hamnat i, och de gav honom lite av sin styrka åter. Tro på orden när det sägs att det var välbehövt, det var kanske inte mycket, men det fick hans sinne att klarna lite, nog mycket för att chocken skulle dämpas. Denna gången gav han inte ett ljud ifrån sig då smärtan slog honom, kved endast vagt till där han låg. Han hade utstått värre, å så mycket värre, måtte Chaibos och alla andra veta det, och han hade inga som helst planer på att besöka den gudförätna platsen igen. Han var vagt medveten om att han inte längre riskerade att förblöda, han hade dock ingen vidare koll på vad som skedde runt omkring honom, allting var endast ett stort förvirrande hav av kaos.
| Utöver Tafs så bör nog Qu:are läsa. | |
| Vitani
Spelas av : Kyo
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] fre 23 dec 2011, 16:45 | |
| [PP:ar Nevada här. Oopsie! (a) Malvado och Mivria bör läsa. och Nevada, I guess xD]
Kyoko stod strax bakom Nevada, vid hans högra sida och spanade ut över krigsfältet. Det var svårt att se, svårt att avgöra vem som var vem på detta avstånd. Då och då kastade hon en blick på sin ledare, men Nevada rörde inte en min. Höll bara blicken fäst på striden, ägnade den sin hela uppmärksamhet.
Så plötsligt talade han, blicken fortfarande riktad rakt fram. "Kyoko." Rösten var spänd, och Kyoko såg genast ut mot fältet, följde Nevadas blick. Malvado. "Utgå. Endast Malvado. Spring!"
Nevada hann knappt yttra orden förrän hon var i språng nedför kullen.
Den lilla kroppen ökade i fart, lät tyngdlagen göra sitt då hon i hög hastighet for nedåt. Väl bland stridigheterna väjde hon för alla kämpande vargar, lyckades undvika de flesta utan att sänka sin hastighet särskilt mycket.
Så när hon väl slungade sin lilla kropp emot Mivrias sida var det med en så pass kraft att det med all säkerhet borde slå fiendehonan till marken.
[Sammanfattning: Kyo attackerar Mivria.]
|
| Azazel Crew Utvandrad
Spelas av : Kreftropod | Utvandrad
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] fre 23 dec 2011, 16:51 | |
| [MALVADO, MIVRIA, KYOKO och SATURN ska läsa detta!!]
Han må ha missat, med en hårsmån, men till den lejonlika fakargens yttersta belåtenhet fångades den envetna örnen i Saturns käftar. Vinden framför hans egen nos upphörde att vina i sin skarpa virvel och blicken följde för ett ögonblick den randige och flygfäets färd. Han såg när Saturn släppte dess vinge, med ansiktet prytt av frost och is, och hur örnen föll handlöst mot marken. Han såg hur örnen bytte skepnad. Hur en varg slog i marken med ett vrål.
De blå ögonen återvände som hastigast till Saturn, för att se att denne klarat sig. Blicken sökte sig sedan mot marken på nytt. Luftrummet ovan slagfältet tillhörde Devils. Där inunder kunde han se allt. Alla som slogs, alla som dog. De fallna, de sårade, de som skrek och vred sig i smärta. Elden. Isen. Han kunde se allt. Och blicken föll på två stridande vargar, käkarna slutna om varandras halsar. Den ena av dem hade han endast lärt namnet på nyligen. Innan striden. Malvado. De små öronen uppfattade ett avhugget rop från den svarta fränden. Var det hans namn? De blå skannade snabbt av området för att se vad som försiggick i närheten. Tramptass stred mot en randig fiende och tycktes för ett ögonblick försöka röra sig i Malvados riktning, innan han föll.
På ett knappt ögonblick hade han slagit kraftigt med vingarna för att hamna ovan Malvado. I hasten ropade han åt Saturn: "HJÄLP TRAMPTASS!" Vingarna slöt sig om hans sidor och han föll.
Hastigheten ökade. Vinden brusade i hans öron. Denna gång fälldes vingarna inte ut för att dämpa fallet. Utan att säga ett ljud, allt för familjen. Den familj han ville ha plats i. Ögonen kisade. Benen rätades ut mot marken. Klorna fälldes ut. Den grå fienden inunder honom närmade sig i en fruktansvärd hastighet. Han visste mycket väl att detta skulle göra ont. Hans kropp var inte skapt för att krocka med marken.
Han bad till vilka gudar som ville höra. Det spelade ingen roll. Han bad om att få träffa.
Han hann inte se Kyoko, och oavsett vad som hände skulle han inte hinna stanna.
[Azazel ser och hör Malvado. Han ser även Tramptass strid och ropar åt Saturn att hjälpa betan. Han faller sedan mot Mivria, med fruktansvärd hastighet och så ljudlöst han förmår i hopp om att träffa henne och mosa henne under sig. Oavsett om han träffar eller inte så kommer han slå i marken med en fruktansvärd smäll, och kommer garanterat själv åtminstone få skitont av detta. Han hinner inte se att Kyoko också anfaller Mivria.] |
| Damon
Spelas av : Mikkis
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] fre 23 dec 2011, 19:06 | |
| Han hann inte få något svar, nej, Zoid's röst hade tagit över och stulit hans uppmärksamhet. Snabbt tillbaka mot fältet flydde blicken, och den svarta vargen föll till marken. Han hade förlorat det första slaget. Men det var tre ronder kvar. Mivria. Två andra hade siktat sig in på henne, dom for mot henne i full fart. Även hon skulle falla om han inte fanns vid hennes sida. Nog hade han lovat sig själv att inte ställa sig i vägen för hennes strid, men nu var det bara orättvist. Han vart kluven, han delades i tre delar. Ilskan kokade inom honom och tänderna pressades samman. Kaiito var fortfarande hjälplös, men nog skulle han ha kraft kvar för att klara elden själv. Han skulle kunna kväva den. - Kaiito, du klarar det. Det blev Damons sista ord innan han rörde sig tillbaka mot fältet igen, i full fart. Nu fick det vara nog. Dom skulle dö, alla djävuls vargar. Röster skrattade i hans huvud, triggade honom till att döda. Förinta, utplåna. Väl på plats, mellan både Mivria och Sleazoid slet sig blicken mellan dom båda. Han var fortfarande delad, han visste inte vart han skulle vända sig, eller vad han skulle göra. Han morrade dovt innan han röt och slog med ena framtassen hårt mot marken och is bildades. Istappar som så vackert växte upp från den kalla våta marken, och räckte hela vägen till Mivria, runt om henne. Om istapparna sen hade skadat den bevingade eller den mindre vargen va mindre intressant. Han ville bara ge henne en chans, ett svagt beskydd. Hans ledare skulle förstå honom, han visste att hon skulle göra det. Damon röck in i närstrid, full fart mot Tramptass, ställde sig halvt beskyddande över Sleazoid och det breda käftarna slog upp för att sen låsa sig fast kring fiendens nacke. Eller det var tanken, han högg i alla fall så snabbt han kunde genom luften.
Oh yeah! Damon lämnar Kaiito, låter honom sköta elden på reviret. Rycker tillbaka in i striden efter Zoids rop. "skickar" istappar genom marken runt omkring mivria och mallis, hotfullt mot kyo och Azazel -ni bestämmer om de träffas eller ej- går in i en kamp mot Tass! |
| Malvado Död
Spelas av : Merran | Död
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] fre 23 dec 2011, 20:43 | |
| [ ingen behöver egentligen läsa. Mallis ber till Gudarna ^^ ]
Någonstans, långt borta hörde han en röst. Nevada. Och någonstans, närmre hörde han en annan röst. Azazel. Men vad som hände hade han ingen aning om. Hans ögon var slutna och i sina tankar så talade han. Men inte till Tramptass denna gången, även om hanen må ha förmågan att kunna höra honom. Det var inte till honom han bad om hjälp. Inte denna gången.
Du som härskar över sol, värme och eld. Ge mig styrka att resa mig upp. Ge mig styrka att ta mig härifrån. Eller ge mig styrka i att få avsluta mitt eget liv, ty jag vill inte att den äran skall falla i denna honans tänder. Du som härskar över vind, luft och himlavalv. Ge mig styrka att följa min dröm. Min dröm om att få fortsätta leva vid sidan av min familj och mina vänner. Min dröm om att få avsluta mitt liv i öknen, inte i tänderna på denna hona.
Och om ni ej kan eller vill höra och besvara mina böner så vänder jag mig istället till er andra två;
Du som härskar över hav, kyla och is. Ge mig vetskapen om att Mivria ska få känna tro och tillit. Kärlek och värme. Ty jag vet, hennes hjärta är brustet för vad jag gjort. Ge henne hopp åter om att alla har något gott inom sig. Du som härskar över jord och natur. Skydda Aisu och Fiero. Speciellt Fiero, han gör det som jag inte klarade av. Och jag ber er; vaka över Devils i den mån ni tycker att de förtjänar.
Det var längesedan jag bad er om något. Min tro har alltid funnits, och nu, i dödens stund är den starkare än någonsin. Hör mina böner, o stora Gudar. Hör mina böner...
Han drog en tung suck.
Snälla hör mina böner, o stora Gudar. |
| Saturn Utvandrad
Spelas av : Bellz | Utvandrad
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] fre 23 dec 2011, 21:21 | |
| Han hade lyckats få tillbaka kontrollen. I alla fall till den mån att han kunde styra sig över himlen. Det händer mycket på en gång. Snart hör han Azazel ropa åt honom innan denne dyker ner mot slagfältet under dem. Saturn ser ner mot slagfältet och den gyllengula blicken fästs på den stora grå hanen. Tramptass. Hjälp Tramptass. Mer energi. Han behöver mer energi om han ska kunna uträtta något ordentligt på slagfältet där nere. Skulle han störtdyka och använda sig av sin kroppstyngd och hastigheten i fallet skulle vad som helst kunna hända. Han själv skulle bli skadad med all säkerhet. Han behöver energin. Jordens energi. Jorden som finns överallt. Fiendens energi kan han sluka med. Det är ingen fara. Men inte flockfrändernas energi. Den får han inte röra. Saturn's tankegångar pågår inte särskilt länge och snart har han påbörjat sin dykning mot marken under honom. Falken i honom klassas som det snabbaste levande djuret när de kommer upp i hög hastighet i sitt dyk. 320 km/h som mest. Och så Saturn's egen kroppsvikt på det. Nog kan det skapa stor skada om han skulle slå ner på någon annan. Om han lyckades med det. Men det är inte vad han tänkt den här gången. Flera meter ovanför marken fälls vingarna ut och bakbenen skjuts ner mot marken för att agera landningsställ. Samtidigt låser han energiflödet på jorden under honom. Öppnar kanalen där emellan. Kroppen har redan tagit mycket stryk. Men nog skulle han i alla fall kunna få lite mer energi för att i alla fall klara kriget till slutet. Man kan ju hoppas. När han landar med en ljudlig duns, när alla fyra tassarna slår i marken spricker jorden under honom. Sprickan sprider sig åt båda hållen. Växer längre och längre. Kanske stör det striden för någon eller några fiender. Det vore kul om någon råkade snubbla. Men om det är flockfränder är det ju mindre kul. Vingarna viks in mot kroppen. Han ser att ännu en fiende har ställt sig upp mot Tramptass. Saturn ryter och kastar sig framåt. Klor utfällda och blottade tänder. Han måste spara på energin. Så han får lita på det han har förutom krafterna. Tänder och klor med andra ord. Han kastar sig fram mot Damon's sida. Med syfte att främst få denne ur balans. Ge Tramptass tid att agera. Och om Saturn även kan orsaka skada så vore det ett stort plus. Hittills har han inte känt att han kunnat få ut all frustration som byggts upp. Han vill riva och slita och se blodet rinna och smaka köttet. Visa att han är någon flocken kan räkna med. Visa Nevada att han platsar i flocken. Visa att han kan.
[Saturn dyker. Men har inte planerat att slå ner i marken. Han landar enkelt och där hans tassar tar mark spricker jorden under honom och sprickan växer sig lägre åt båda hållen. Lite snubbeltråd där. xD Sedan kastar han sig mot Damon's sida för att förhoppningsvis få denne ur balans och vinna tid åt Tramptass] |
| Mivria Moraltanten the Admin
Spelas av : Lin
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] lör 24 dec 2011, 00:23 | |
| [Alla som vill får läsa, men Malvado, Azazel, Kyoko är dom som borde läsa. Säg till om jag missat något. =)]
Han hade fallit ihop bredvid henne, medan hon stod kvar. Hon hade inte släppt sitt hänsynslösa grepp om hans hals än, utan stenhårt hållit kvar sitt järngrepp. Hans grepp hade sakta lossnat när hon sakta känt livet rinna ur honom samtidigt som hennes mun blivit fyllt av rostsmakande vargblod från Malvado blandat med hennes egna som runnit från hennes ansikte. En del blod blev hon tvungen att motvilligt svälja. Det skar i henne. En smärta olikt alla de såren hon redan bar på. En smärt som gick djupare än allt spillt blod och sönderbitna muskler. En smärta omöjlig för henne själv att förstå.
Hon kände nästan hans desperation, hans svaga rop på hjälp. Hon ville ge upp, men hon visste att det var för sent. Och hon visste att hon inte kunde ge upp. Hon svalde mer blod för att inte kvävas själv.tiden stod stilla omkring dem, som om inget annat skedde.Hon hörde inte de andra skriken eller sorgerna, hon hörde bara sina egna hjärtslag.
Hon såg hans tår, det fick henne nästan att brista, men hon stod kvar med den desperata sorgsna reaktionen av att hon bet hårdare. Han var inte borta än han fanns kvar. Hon hade aldrig sett hans tårar förut. Antagligen hade de alltid suttit så djupt inom honom, förvarade i en mörk skugga av hans själ, aldrig menade att visas. Det smärtade i henne ännu en gång, och nu kunde hon inte längre hålla tillbaka tårarna längre. Salta klara tårar som föll i hans päls som förenades med blod och sorg. Hennes sårade öga tårades också. Det sved som eld, och det resulterade i blodstårar som också de föll i hans päls.Hon bet hårdare igen, hon kunde inte ge upp. Hon ville knäcka hans strupe, slita ur det sista ur honom, svälja det sista som fanns kvar av hans liv. Rädd för att upptäcka att han fanns kvar, försökte påminna sig om vad han gjort, att han redan var död. Att det aldrig skulle finnas en väg tillbaka igen. Hon kunde känna mer blod i hennes käft nu. Det kunde inte finnas mycket kvar nu.
Hon släppte till slut greppet när hon inte längre förmådde att hålla kvar. Det var för hemskt och för brutalt. Hon var säker på att det skulle vara över för honom snart, och hon skulle ha befriat honom från mörkret. Hon lät honom falla tillbaka till marken medan hon stod kvar lutad över honom.
Hon viskade till honom med skör blodsfylld röst som lät som om den kunde spricka som skört glas. "Är du nöjd nu? Var det de här du ville?" Hon var så tom på känslor, som om allt rann ur henne och hon blev utmattad. Tårarna rann fortfarande från hennes ansikte, varannan klar varannan blod, som landade i hans päls och blandades med hans tårar och blod. Mivria var så arg och ledsen. Hon hatade att hon blivit tvungen att göra detta, som att döda en bit av sin själ utan vetskapen om hon någonsin skulle bli hel igen.
"Jag älskar dig.. Har alltid älskat dig. Men nu är det över. Nu slipper du mig."
Mivria svalde hårt medan tårarna fortsatte rinna. Hon andades tungt och lyfte sakta huvudet. Hon ville stå där tills han slutade sitt liv, hon ville inte lämna honom nu. Hon ville veta säkert att han blev fri.
Dock hade hon glömt en detalj. De andra Devils-vargarna. Hon märkte Damons skyddande istaggar som for upp omkring henne och hon började komma tillbaka till sig själv för att se sig om efter faran. Hennes förminskade syn på högra sidan hade gjort att hon inte upptäckt den lilla vita honan som kommit emot henne. När hon väl upptäckte henne var det för sent att göra något åt saken, och innan hon visste ordet av så hade hon blivit träffad av en hård smäll i sidan och hon ryktes med och föll mot Damons istaggar. Det smärtade i hennes öppna sår när hon rullade över flera stycken. Snart hörde hon en enorm duns och när hon återfick balansen och såg upp såg hon en enorm bevingad hane vid Malvado som hon aldrig sett tidigare. Mivria reste sig illa kvickt trots att varje muskel sa emot henne. Hon var tvungen att handla snabbt nu. Hon höjde blicken mot månen, Duraneir, och ylade högt. Man kunde se hur månen nu återvände till henne med styrkande energi och helande kraft. Hennes livsvilja återvände nu när hon hållit sitt löfte till Malvado. Hon hade slagits utan sina månkrafter, men kunde nu låta dem återvända. Hennes fungerande vänsteröga blev lysande och måntatueringen starkare. Mivria kände sig starkare igen och energin hjälpte att hela de värsta skadorna på skadade blodkärl så att hon inte skulle förblöda direkt. Månenergin kunde inte hela snabbare än så, det var mer långsiktigt läkande som månenergin hjälpte med, men nu blev det nog hennes livräddning för stunden.
Energin hade återvänt till henne på sekunder och nu vände hon sig till honan som attackerat henne. "Kyoko.." Sa hon högt. Hon hade träffat henne tidigare, flera gånger.
Hon laddade nu energin mellan tänderna, rent, bländande ljus som brände vid kontakt. Hon var redo för mera. Hon tänkte inte dö än.
För Aisu. för Qu. För Malvado. _________________ Om det inte är relevant, VARFÖR HAR DU MED DET?
|
| Azazel Crew Utvandrad
Spelas av : Kreftropod | Utvandrad
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] lör 24 dec 2011, 00:50 | |
| [Mivria och ev. Kyoko och Malvado bör läsa. Mest Mivria.]
Smärtan.
Den fruktansvärda smärtan for upp genom hans kropp.
Vingarna hade mot förmodan lyckats fällas ut i allra sista sekund. Han hade i sista ögonblicket sett sitt misslyckande och förtvivlat försökt avbryta störtdykningen. Men han hade inte varit snabb nog. Det hade gått för fort. Alldeles för fort. De breda tassarna tog mark och benen vek sig under den tunga, kattlika kroppen. Buken slog i det upptrampade gräset. Fjärdarna frasade när vingarna slog i marken, om de krockade med någon kände han inte. Smärtan var för stunden allt. Musklerna skrek när han med en hög smäll slog i backen. Ett krampaktigt stön lämnade hans bröst. Käkarna small samman så att det värkte i hela huvudet. Isen på ryggen sprack upp än mer och små flisor glittrade i luften ovan fakargens kropp.
Miss.
För ett ögonblick låg han stilla. I vad som kändes som en evighet kunde han inte röra sina muskler. Chocken var för stor. Smärtan för närvarande. Hade han brutit något? Han kunde inte känna sina ben. Kunde inte känna tassarna. De himmelsblå ögonen öppnades hastigt och såg sig förvirrat om. För endast ett ögonblick.
Ett rus av adrenalin for genom hans kropp när han insåg att den grå tiken undvikit och kunde få för sig att anfalla när som helst. Chocken fick honom att resa sig, trots smärtan och brutna ben i kroppen. Vingarna fälldes in mot kroppen och han kastade ett öga åt Malvado. Han såg lite eller inget liv i den mörka kroppen. En känsla av skräck för genom honom, blandade sig med adrenalinet och den kraftiga chocken. Det knastrade under honom och han insåg med ens att han hade landat på istappar. Varför all denna is? Var kom den ifrån? Varför gjorde det ont? Nosen rynkades i en morrning. Blodet sipprade ut ur hans kropp i tunna rännilar. Istapparna penetrerade hans hud i benen, i ljumsken, i sidan. Smärtan fick sinnet att klarna något. Allt för familjen.
Ett ögonblick, en evighet, hade passerat när han kastade sig mot fienden. Mot den grå tiken. Käften var öppen, de avdomnade tassarna och klorna framsträckta.
Smärtan var så verklig. Men så frånvarande.
[Azazel missar Mivria och slår i marken med en sådan smäll att hans ben domnar av och ben i kroppen bryts. Han landar på istapparna som sticker upp ur marken, men lyckas undvika allt för allvarliga skador av dessa. I chocktillstånd reser han sig ändå upp och attackerar Mivria.] |
| Malvado Död
Spelas av : Merran | Död
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] lör 24 dec 2011, 01:22 | |
| Ingen svarade honom. Ingen Aurinko, ingen Windfari. Ingen Moriko eller Kaito. Men det fanns någon som talade till honom. Och han hörde varje ord. Med en kraftansträngning som heter duga så drogs hans läppar uppåt i ett flin. "Nöjd? Du kommer bli min död, Mivria. Så låt mig fundera på den frågan innan jag svarar dig med att ta mitt sista andetag." ett mycket kort, roat skratt lämnade hans strupe, tätt följt av ett gurglande och blodfyllt hostande. För varje rörelse så gjorde det så fruktansvärt jäkla ont i hela kroppen. Han hade inte kraft nog att svara på hennes senare ord, utan nöjde sig med att ge henne ett varmt leende. Slippa? Hur skulle jag någonsin kunna bli fri från dig, Mivria?Det fanns inget som hände runt omkring som kunde få honom att slita blicken från Mivria, han såg hur hon fylldes av månens kraft. Så obeskrivligt vacker, något som han mer eller mindre alltid hade tyckt. Han hörde hur hon sade ett namn som han kände mycket väl kände igen. Kyoko. Honan skulle aldrig hinna... Han försökte höja på huvudet. Som att få ett slag i magen. Nertryckt under vattnet. Kvävd. Panik och ilska växte inom honom. Trognare varg får ni leta efter! Och ni tänker lämna mig här? Förbannade, högfärdiga..Ingen luft. Han drog efter andan. ...jävla lopphögar!Han hade alltid trott på Numooris Gudar. Hade alltid sett upp till dem, bett till dem. Men kanske borde han även ha offrat? Hans ögonbryn rynkades. Han fick ingen luft. Likt en fisk på land kippade han efter andan. Paniken växte sig ännu starkare i hans ögon, men han kunde inte göra något. Hans ögonvitor syntes i ren skräck och panik. Bäst för er att ni åtminstone hjälper De...Inte ens sina tankar hade han kraft till. "Är du nöjd nu?" det var en tyst viskning. Så föll han. Huvudstupa rakt ner, utan någon som skulle ta emot honom. Rakt ner i en svart avgrund. Hans krafter var helt slut, likaså förmågan att ta in syre till sina lungor. Han hade fallit förr, men aldrig likt detta. Detta fyllde honom med en skräck han aldrig någonsin tidigare upplevt. En skräck som en viss varg sa att hon kunde rädda honom från. Tårarna strömmade från hans öppna ögon. Paniken lös om hela hans ansikte, som var förvridet i skräck och smärta. Han fortsatte att falla. Ner i en avgrund han aldrig någonsin velat möta, men som han snart landade i. Det där med att "livet passerar revy" stämde inte. Inte fullt i alla fall. Det ända som fanns i hans tankar medan han föll var de senaste minnen från hans familj, samt den senaste tiden med Devils. Alla de som var hans familj. Han föll. Kyoko skulle inte hinna... Så drog han ett djupt andetag. Och landade. Ögonen var vidöppna och lös inte längre av skräck, bara av en tomhet utan dess like. |
| Vitani
Spelas av : Kyo
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] lör 24 dec 2011, 01:37 | |
| Kyoko hade tacklad Mivria med full kraft, och Qus betahona slungades iväg en bra bit, landade en bit bort.
Själv lyckades Kyoko finna sin balans i luften, trots att hon var vimmelkantig utav smällen då hon farit in i Mivria. Hon landade på benen, men ilande smärta skjöt genast upp genom hennes vänstra framben. Kyoko blickade ned snabbt - blod. En istapp hade genomborrat tassen. Hon ruskade på huvudet, ruskade bort smärtan.
När hon lyfte blicken igen hade Mivria tagit sig upp. Hennes gap lyste - en motattack var genast på väg. Kyoko kunde knappt tro att detta var samma skräckslagna hona hon en gång mött på slätten - numer var denna gråa Månvarg inget annat än en fullblodad krigare, och en imponerande motståndare. Hon kunde inte vända denna hona ryggen. Finns ingen tid, ingen tid till denna strid. Malvado.
Kyoko mötte Mivrias blick. Blottade de sylvassa tänderna i ett föraktfullt morrande. Helvetes hona, det fanns ingen tid för denna strid.
Men så hördes en hög smäll, sedan ett ilsket vrål. Azazel.
Kyoko hann inte ens sända sin flockbroder en order, eller ens en tacksam tanke. Hon bara vände rätt om, sprang rakt förbi Azazel. Sprang mot sin andra flockbroder, den svarte. Malvado. Hon bromsade in med en sån hastighet att hon kanade de sista metrarna.
"Nej ..."
Han rörde sig inte.
"Nejnejnejnejnej ..."
Kyoko blundade, försökte koncentrera sig mitt i stridens hetta. Försökte tränga bort instinkten att hela tiden vara på helspänn. För att genomföra detta var hon tvungen att vara helt sårbar, och helt enkelt lita på sina flockkamrater runt om. Hon blundade, samlade ihop all den läkekraft hon bar på; den lilla gnutta Helande hon en gång stulit från en annan.
Med ögonen fortfarande slutna placerade hon ena framtassen vid Malvados strupe, sände ut så mycket kraft hon förmådde.
[Alla i Devils bör Läsa.]
|
| Vulcan Vandrare
Spelas av : Säl
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] lör 24 dec 2011, 02:32 | |
| Det gick inte att påstå att det var Vulcan som lett honom hit denna dag. Han hade inte hört krigets sirener ljuda över Numoori, han hade inte känt doften av blod i vinden, han hade inte hört skriken av triumf och smärta. Det vore lögn att påstå något sådant. Sanningen var så mycket enklare. Den objudna gästens närvaro var givetvis en fullständig slump, för det var så världen fungerade. Att det just råkade vara Vulcan - egoistiska, självbevarande, svaga Vulcan - var lika mycket slump det. Han hade knappt kunnat tro det hans öron vittnat om då han slunkit runt på slätten, hukande i snö och frostklätt gräs. Och likt en mal som drogs mot en låga, hade han smugit så nära han vågat, till krönet av låg kulle, från vilken stridsfältet var honom helt synligt. Denna märkvärdiga krigsdag hade dem alla fått en oönskad åskådare, en grå varg som följde stridens kaos utan att blinka. Hur han funnit sin väg dit var en simpel och ointrassant fråga. Varför han stannat var en oändligt mer intressant att veta.
Det var klangen av misär som trollband den demonbesatta vargen som kurade utanför slagsfältet. I samma ögonblick doften av blod och ljudet av storskalig strid nått honom, så hade han inte kunnit göra annat än att stillsamt krypa närmre. Givetvis fanns där rädsla - Skräck som kom hans själva ryggrad att skälva, den skräck man känner av att se en lavin som inte går att hindra. Vulcan förundrades över styrkorna som här uppvisades, storögt och ödmjukt, uppfylld av respekt och ett stygn av rädsla. Och upprymdhet, ja, det av allt. Blodets järndoft och känslornas vågsvall, de som strömmade in från skådespelet framför honom, kom den där främmande delen av honom själv att skratta, först lågt och självbelåtet, sedan stegrande, högre, vansinnigt. Givetvis var det bara något Vulcan hörde - och fröjdades åt - men det innebar inte att denna ensamma åskådare inte påverkades av det. Han log först med åt skrattets sånd i sitt huvud, gungade till melodin och tonerna, sedan föll han in i stämman, hans själ skrattade med, och log åt misären som utspelade sig. Inte i ondska, i blindhet. Det var stor skillnad på de två.
Vulcan såg mycket ske. Inte allt, men mycket. Han såg början, han såg blodspillan, han såg smärta. Han såg eld brinna och is splittras, han såg dödande hugg utdelas, han såg beslutsamheten i dem allas ögon. Han såg fåglarna som kretsade i skyn. Han såg gamen som föll till jorden, de svarta tu som ärrade varandra till döden, han såg den skuggade gestalten mot den den svarte, ytterligare en svart mot dem.. En skadad liten.. Så många. Så mycket blod som fläckade jorden denna dag. Vulcan var inte ens medveten om hur hans - deras - skratt, eskalerat in i något som hördes i den fysiska världen.
Att något sådant här skulle gå obemärkt varenda gång det skedde var nästan omöjligt osannolikt. Någon gång var det dömt att ske. Det var bara olyckligt att det just råkat vara Vulcan, som då stod och bevittnade allt som skedde. |
| Nevada Död
Spelas av : Nevada | Död
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] lör 24 dec 2011, 03:56 | |
| Kriget var en tickande bomb.
Och inget kunde förbereda honom på det, hur väl han än visste att detta skulle hända. Hans kropp hade inte glömt smärtan av förlust...
Men från sin placering såg han det. Malvados svarta slappa kropp, och Kyokos ansikte... Han kunde se orden forma sig i hennes mun. "nejnejnejnej... För var gång den öppnades sved det allt mer inom honom. Och han förbannade allt. Förbannade behovet av allt lidande. Livet i den här världen. Så... vekt.
Han förmådde sig inte längre hålla sin plats. Kunde inte längre fokusera på hela scenen, förblindad av den episka striden mellan mivria och Malvado.
Han hastade ner för kullen, slängde flackande blickar på vargarna runt om honom. Försökte greppa vart han igentligen var påväg. Hela Malvado? Slå emot Mivria? Skydda Azazel... Skydda Tramptass...
I ögonvrån såg han Saturn skrida mot den grå randige hanen. Var det nog? För att hålla Tramptass och Saturn i livet? Azazel såg så skadad ut att han lika gärna kunde vara döende... Mivrias tänder blev svarta framför ett likblekt sken... och sen var det Mal... Kyokos desperata rörelser... Långt innan Nevada hann fram flög silver projektilerna genom luften mot Mivrias sida. Vid hans egna sidor kröp silvret ut, för honom att snabbt forma som ett sköld, eller vapen. Bara striden idag talade om Månvargens krafter, och han ville inte ha dom för nära in på.
((ursäkta om det blivade skumt, försöker komma in i det här.... aja
Nevada Engage! Nev skickar silver projektiler mot Mivrias sida. Samt skapar ett flexibelt sköld som nu ligger tätt in på pälsen. HARDCORE |
| Kaiito Död
Spelas av : Emmsa | Död
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] lör 24 dec 2011, 08:39 | |
| Kaiito kunde höra dem, alla de som stred för sina liv. Liv som de var villiga att offra för en sak som han inte kunde finna någon mening med. Krig, vad gjorde det för nytta? Ont mot gott, kunde de bara inte acceptera varandras existens? Och nu hade han själv blivit inblandad i allt detta, och se hur det hade slutat. Eller var det slut? För plötsligt var det en röst som skiljde sig från mängden, starkare och kanske även vackrare. Han hade svårt att avgöra det eftersom att smärtan gjorde honom avtrubbad. Som om han tappade greppet om verkligheten. Vem var det som talade så tätt intill honom? Rösten var bekant, så himla bekat. Och när det väl slog honom vem det var kunde han inte låta bli att öppna sina ögon och se rakt in i sin faders ansikte. Ett sting av ilska drog genom hans kropp och den första impulsen var att blotta tänderna och hugga efter den svarta vargen. Men det var något som hindrade honom. För orden gick fram, han kunde höra dem. Han hörde vad Damon sade. Om elden som höll på att utplåna Qu:s revir. Och hans tankebanor ändrades. Han gillade inte fadern, nej. Han hatade Damon. Han kunde inte ens kallas för far, efter allt han hade gjort. Men det fanns viktigare saker nu.
Och sedan var han ensam, fortfarande liggandes på marken. Smärtan skar genom kroppen, förlamade honom. Men det fanns viktigare saker. Han mindes Damons ord. Du klarar det, Kaiito. Och de hjälpte honom, hjälpte den unga formskiftaren att resa sig upp. Blicken var suddig och ena frambenet var helt oanvändbart, men han stod åtminstone upp. Inte för att han kände att Damon trodde på honom, utan för att han inte tänkte ge fadern en chans att säga att Kaiito var svagare än vad han trodde. Han vägrade ge Damon ännu en möjlighet att håna honom. Och med staplande steg gav han sig iväg i halvtrav. Han höll sig utanför slagfältet, undan de stridande. Men fortfarande så nära han kunde. Det verkade osannorlikt att någon av dem skulle anfall honom, så skadad som han var. Förhoppningsvis skulle de missta honom för en sårad kämpe som försökte dra sig undan. Eller vara så upptagna att de inte alls lade märke till honom. I vilket fall som helst ville han inte stöta på någon Devils varg, för då skulle han mest troligt bli av med sitt liv. Och han behövde dessutom sina krafter till något annat.
Och precis som Kaiito hade hoppats klarade han det. Han nådde fram till gränsen av eld. Eld som någon hade skapat i hopp om att förstöra och ödelägga. Och till viss del hade det lyckats. Under hans tassar fanns bränt gräs och i luften låg doften av döda växter. Men det fick vara slut med det. Ögonen slöts då han samlade energin inom sig. Ett täcke av is bildades under hans tassar, under hela honom. och när de klart blåa ögonen slogs upp sköt istäcket fram över marken. Värme och kyla var raka motsatserna, bästa sättet att besegra elden på var med is. Han skulle inte bara kyla ner marken, han skulle frysa den och under istäcket skulle elden kvävas. Han älskade visserligen inte sin kraft, men elden var värre. Den ville han inte ha i sin närhet.
[Alltsååå, Kaiito är typ SVAG men lyckas ta sig fram till den brinnande delen av Qu:s revir och försöker sedan både kyla ner marken och kväva elden med is. Haha, vet inte riktigt vem som borde läsa men ah ;D] |
| Tramptass Död
Spelas av : Tafs | Död
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] sön 25 dec 2011, 20:40 | |
| Den syn som mötte honom när han vände sig om mot Zoid igen förvånade honom och hade i vanliga fall fått honom att hånfullt skratta åt sin motståndare, som han hade bitit av benet på. Men i nuläget stod han bra och stirrade på honom med tom blick, blodet strömmade ifrån den kvarvarande benstumpen och resten av benet låg lealöst en bit ifrån, den bisarra scenen gjorde ingen inverkan på Tass. Med Malvado i tankarna kastade han sig emot Zoid, han visste att han kunde döda honom nu - och det tänkte han nu. Han skulle tamefan slakta honom.
Men i samma ögonblick som han skulle anfalla honom kom någon i vägen och en isande smärta högg till i hans nacke, vrålande av förvåning och smärta försökte han rygga undan men han hindrades för käkarna som hade låsts fast runt nacken. I ett panikartat ögonblick trodde han att han skulle dö, men greppet lossnade och han backade reflexmässigt undan för fienden, som han kunde se vara en ur Qu. Såren runt nacken var bara ytliga, det var krosskadorna som hade uppkommit av trycket som smärtade. Ursinnigt tog han ett språng mot hanen igen, medveten om att han var betydligt mer sårad än sin motståndare. Saturn hade anslutit sig till striden utan att Tass hade märkt det, men han var för upptagen för att bry sig om honom utan litade på att han visste vad han gjorde.
I ögonvrån såg han hur Kyoko anslöt sig i striden för att hjälpa Malvado men han kunde inte se hur pass illa läget var. Han förbannade Zoids gift för att han inte kunde använda sin telepati i en stund som denna.
( Damon och Zoid borde läsa, Saturn med om han vill. Tass blir träffad av Damon, skadar sig i nacken och backar undan innan han anfaller damon igen. |
| Malvado Död
Spelas av : Merran | Död
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] sön 25 dec 2011, 21:54 | |
| Han hade ju landat? Han hade ju blivit omslutet av ett komplett mörker. Så varför kunde han höra striden som pågick? Varför kunde han höra plågsamma rop?
En underlig känsla strömmade genom kroppen. Smärtan fanns fortfarande, men något underligt hade tillkommit. En varm känsla.
En helande känsla.
Någon hade en tass tryckt mot hans strupe. Försiktigt öppnade han ena ögat. Det han såg fick honom att le ett brett leende. Han kände väl igen honan.
Han blödde fortfarande något våldsamt från hals och ljumske, de ställen där någon hade fått in sina lyckoträffar. Men strilar av blod verkade ändå rinna från varje millimeter av hans kropp.
Men oavsett hur mycket han blödde så kvarstod två faktum; Någon hade lyckats döda honom. Men den här honan hade tagit tillbaka honom till de levande.
Tack, Aurinko, Windfari, Kaito och Moriko, eller vem av er det nu var. Jag står i skuld till er. Tack.
Senast ändrad av Malvado den tis 27 dec 2011, 16:44, ändrad totalt 1 gång |
| Vitani
Spelas av : Kyo
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] sön 25 dec 2011, 22:07 | |
| Då Malvado öppnade ögonen drog Kyoko in ett djupt andetag av lättnad.
Som genom ett mirakel hade Kyoko blivit lämnad ifred för att hela Mal. Och så det ännu större miraklet - hon hade verkligen lyckats hela honom.
Men än var det inte över.
Kyoko rycktes tillbaka till verkligheten, och åter igen nådde ljudet av strid hennes öron.
"Upp."
Kyoko tog borde Tassen ifrån Malvados strupe, knuffade på honom.
"Upp!"
De var fortfarande tvungna att ta sig bort ifrån krigsfältet. Det fanns ingen tid att hela Malvados skador grundligt, bara tid nog att dra honom tillbaka från dödens rand.
Nu hoppades Kyoko bara att de kunde ta sig bort ifrån striden. |
| Sleazoid Crew Flockledare
Spelas av : Zara
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] sön 25 dec 2011, 23:34 | |
| Ljuden som nådde honom kändes som om de kom från ovanför en vattenyta som han för tillfället befann sig under, och känslan påminde för tillfället om det hela den med. Det var nästan som om han faktiskt trampade vatten, det hela tog inte slut hur mycket han än ansträngde sig, han kom inte framåt, eller närmare verkligheten. Det enda som existerade var smärtan, den där otroligt underliga känslan som han inte kunde beskriva, och så rösterna. Hans för tillfället enda koppling till vad som faktiskt skedde runt omkring honom. Orden som de viskade och väste fram om vartannat sade honom inte mycket, hjärnan begrep sig inte på det med ens så främmande språket. Samtidigt dock så behövde han inte lista ut orden, för han förstod dem ändå, på något underligt sätt så var det helt klart. Utifrån sett så låg hanen endast och stirrade sig blint omkring. Han såg inte hanen slänga sig emot honom för att avsluta det hela, men han kände det, och han nästan väntade sig att känna smärtan från dennes käftar endast sekunder senare, men det skedde inte. Det faktumet förvånade honom. Blicken vreds uppåt och det enda han kunde urskilja av en väldigt förvrängd syn var två skepnader och ljudet av käftar som slog ihop. Och han visste med ens, utan att ens behöva se vem vargen egentligen var som stod där ovanför honom, han visste vem det var. Huvudet sjönk sekunderna senare ner av den ansträngning som det krävdes för att hålla det uppe och blicken fastnade utefter den snötäckta, rödfärgade marken och det som han kunde urskilja en bit bort. En så underlig känsla. Han försökte hela tiden få ett grepp om verkligheten, få tag i någonting konkret för att kunna dra sig själv ur det hela, men det var svårt. Vos can operor is... Orden kändes så avlägsna, så otydliga, men samtidigt så var det exakt som att någon viskade dem alldeles intill hans öra, och han förstod dem. Skuggorna svepte sig tätare omkring honom och lättade förvirringen han kände, fick honom att hitta just den där luckan han så desperat sökte efter. Kom igen nu din patetiska ursäkt till varg, värre har du klarat av. Med de tankarna så slöt sig hans ögon och inombords så röt han åt sig själv, detta var ingenting, ingenting alls i jämförelse med vad han tidigare behövt gå igenom, någonting som detta skulle inte få dra ner honom. ''Damon...'' rösten var rätt låg, men samtidigt rätt stadig och han lyfte på överkroppen för att lägga sig stödd på det hela frambenet. Blicken fästes vid marken framför honom och han lät den värsta av yrseln passera innan han kort blickade upp emot den mörka hanen innan den vreds framåt. ''Tack'' det var ett ord han inte yttrade om han inte menade det, och just nu så var han väldigt tacksam för det han gjort, men detta var knappast rätt tillfälle. Den glödande blicken tycktes hårdna med ens som han lade blicken på hanen framför honom och skuggorna drog sig tätare omkring honom. ''Jag tror jag klarar mig nu'' han var visserligen fortfarande svag efter blodförlusten, och han hade inga tankar på att ens försöka resa sig upp, det skulle endast få världen att svartna framför honom, för att inte tala på avsaknaden av ett ben, men än var inte detta över. Ögonen slöts och han lät skuggorna omkring honom släppas lös på så sätt som han inte gjort många gånger tidigare, men som han tränat på under en lång tid. De vaga viskningarna blev allt mer påtagliga och övergick delvis i väsanden då större delen av dem drog sig ifrån honom. En dryg meter framför honom så kunde man se skuggor dras ifrån självaste mörkret för att sluta upp i en mörk skepnad tillsammans med de som han drog ifrån sina egna. Med tänder och klor vassa likt knivar och en kropp i en fast men ändå följsam form trädde en skuggvarg fram ur mörkret. Ögonen slogs upp och blicken mötte hanens då skuggvargen slängde sig emot honom, det här skulle ta på hans krafter, men hans skuggor var starka, och så även han.
| Tafs och Damon bör läsa. Zoid klarnar till i skallen och släpper sedan lös sina skuggors fulla kraft | |
| Emon
Spelas av : Gagga
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] mån 26 dec 2011, 14:47 | |
| | hojhoj va mycket skrivet härdå! O: |
Emon hörde ett högt vrål över alla de andra, han vände blixtsnabbt blicken mot det i förfäran. Han kände igen. Kaiito, hans flockbror. Han hade fallit. En annan från Qu närmade sig Kaiito och Emon stannade upp bakom dem, vargen sa något Emon inte uppfattade, han avr för långt borta och vrålen från kriget bakom honom var för höga. Han vände blicken mot kriget, man ska itne vända ett krig ryggen, ett anfall bakifrån utsattes man för lätt. Vargen från Qu lämnade Kaiito som nu tog sig mot elden. Emon såg sin chans och närmade sig honom i rask trav. -Är du okej Kaiito?, hans röst var stark, allvarlig och smått oroande. Emons blick gick till det Kaiito gjorde. -Vad gör du? |
| Mikayo Död
Spelas av : Mattiz | Död
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] mån 26 dec 2011, 14:51 | |
| Mikayo höll sig på lagom svstånd och avslutade sina attacker emot den nyanlända vargen utan att ens titta efter om denne blivit skadad eller inte. [Tocho] Dessutom hade hon redan sett Mith's ansikte och sedan märkt hans reaktion. Han kom för att hjälpa henne. Hon höll därför fokus på den första motståndaren hon valt ut. [Kai] Han hade träffats av hennes åsk pilar. Dags för nästa attack. Hon lät ögonen lysa upp närvaron igen. Hon använde sina krafter, laddade upp dem med hjälp av månen och lät sedan en Lightning Flash lysa upp halva slagfältet, men framförallt var det menat åt hennes egna motståndare. För att göra denna blind för några sekunder. Då ljuset som lämnat henne är starkt för ögonen och kommer så plötsligt att man sällan hinner reagera. Hon hade hunnit se sig om några sekunder. Vargar var skadade. Många ur Devils låg på marken, men de hjälpte varandra. Qu såg ocks försvagade ut. Hon hoppades bara att Devils skulle hålla ut till de sista. De skulle vinna och hon skulle hjälpa dem med det.
I samma stund som ljuset slutat skina så lät hon sig kasta fram emot fienden för att hugga emot dennes bukparti, samtidigt som hon lät energi av höga volt lämna hennes kropp för att söka sig till fiendens. Attacken skulle försöka gå så långt som att skada hjärtat på vargen, men det var sällan det kom så långt. De flesta brukar få en elchock och skakningar av det, beroende på hur känslig individen är. Hon täckte dock inte sluta nu. Nej hon var full av energi och ville känna kött, blod och ben mellan käftarna. Hon for runt och högg emot dennes nacke. Hon slängde med sina långa svansar och hoppade sedan undan, inväntade en mot attack samtidigt som hon kanske fick andas ut någon sekund eller två. Där emd sökte hon sin blick direkt mot Mith. Han var skadad. Väldren föll genom luften och en svag rädsla spred sig genom kroppen. Hon byggde upp en attack, samtidigt som hon höll koll på sin nyvarande fiende. Sedan skickade hon iväg en osynlig attack. En Chockvåg, som dock är till för att överaska, som kan paralysera, men som först coh främst är tillför att få fienden att falla omkull. Denna attack skickade hon emot Mith's motståndare för att hjälpa till. Hon skulle göra allt för Mith, så länge hon fick se honom i livet efter denna dag. [Tocho]
[Kai, Tocho och Mith Behöver läsa ingående, dock vill jag att i alla fall några som är i närheten lägger märke till att Mikayo gör en slags ljus attack, de får ont i ögonen m.m för några sekudner och kan inte se.. Tack och hej för mig ;'D] |
| Sponsored content
| Rubrik: Sv: It all ends here [ DEVILS VS QU ] | |
| |
| | It all ends here [ DEVILS VS QU ] | |
|
Dina behörigheter i detta forum |
---|
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
|
| |