Vintern kom bara närmare och närmare. Men detta till trots hade det inte fallit någon snö. Den var förvånansvärt sen. Dock var kallt, även om temperaturen inte passerat noll.
Gräset började tappa sin klara gröna färg och träden stod nu nakna på många ställen. Det var ovanligt att se ett träd med löv på nu.

Naira gick med lätt haltande gång över slätten. Då och då passerade hon en utav de dära pelarna. Men till skillnad från innan fanns det knappt någonting som växte på dem. De stod helt kala. Den bruna tiken visste inte om hon tyckte mer om deras utseende nu än innan. Det hade varit någonting vackert med det gröna som skiftade till eldens färger. Dock var det någonting mer bekant och hemvant när de stod nakna. En kort våg utav hemlängtan kom över henne. Hon saknade faktiskt sin familj, även om de jagat bort henne. Och hon saknade framför allt den välkända miljön och värmen. Här uppe var det isande kallt och det blev bara värre och värre. Naira var orolig att om det blev mycket kallare skulle hon inte överleva. Dock var hon otroligt tacksam över att det inte blåste som det hade gjort de föregående dagarna. Just idag var det nästan vindstilla.

De fem ögonen i tikens ansikte fick syn på någonting brett och svart. Hon stannade upp. Vad var det som fanns där borta? Hon stod stilla och försökte avgöra om det var någonting farligt. Men det verkade inte som som det svarta rörde på sig. Kanske det endast väntade på någonting att sluka? Hon väntade ytterligare en stund. Ingenting. Naira avgjorde att det inte var någonting att vara rädd för, men hon närmade sig det hela med vaksamma ögon och misstänksamt sinne. När hon kom närmare upptäckte hon att det var en stor spricka. Hon slappnade genast av. Ett lättat kort skratt lämnade henne. Hon tyckte att hon bara var fånig. Kanske skulle hon försöka slappna av mera?
Naira gick fram till kanten och såg neråt. Sprickan var djup. Hon kunde inte ens ana bottnen på den.

*petar upp*

[Då jag ändå inte får något svar avslutar jag hela rollet.]

AVSLUTAT