[Lilith förstår nordspråk (svenska) men hon kan endast tala nimorian (engelska) ]

Honan stannade upp mellan träden. Vädrade i luften, var noga med att inte trampa in på andras marker. Huvudet var högt buret, stolt och självsäkert. Hennes päls var snövit och gav en stark kontrast mot skogens gröna sommarfärger. De vassa klorna skrapade lite i marken, rev upp lite jord och klöv en daggmask mitt itu. Med ett illmarigt flin såg hon på den delade tunna varelsen och fortsatte sedan sin färd.
Efter en stund stötte hon på några rävar som nyligen tagit död på två harar. Lilith log, slog med svansen bakom sig och gick fram. Överläppen rullades upp och visade tänderna och jagade bort rävarna från sitt eget byte. Det var med ett nöjt flin som hon tog en tugga av djuret. Hon tuggade varsamt och njöt av varje tugga, åt endast för att det var gott och en enkel vinst.
När hon satt i sig haren slickade hon sig om munnen, fick bort det mesta av blodet och gick därefter till att slicka rent tassarna. Därefter fortsatte hon gå. När hon en bit bort stötte på rävarna igen gav hon dem ett flin. De röda varelserna hukade sig då och visade tänderna. Ett skratt undslapp Lilith.
"Oh my, how cute...", skrockade hon. En doft fick hennes intresse att dras från rävarna. Hon spetsade öronen, vädrade i luften och gav sig av mot doftens utgångspunkt.

En skimrande grå tik skymtades bland träden. Runt hennes ben myllrade ett tjockt täcke av dimma fram och ur mungiporna droppade blod. Käkarna var fyllda av en blodig liten kropp. Ett har-kadaver för att vara mer i detalj. Hon släppte ner kroppen på marken och såg hur den försvann in i dimman. Hon slickade sig om munnen och konstaterande att hela bogen var kletig utav harens blod. Hon tog upp djuret igen och tassade vidare. Tystnaden slöt sig om henne, det var som om hon gick på moln. Plötsligt klippte hon till med öronen och hörde ljudet av rävar som morrade. Hon vädrade och kunde, trots kadavrets blodlukt, känna doften av en annan tik. Hon kände en lätt nyfikenhet, men valde att röra sig ifrån ljudet innan och äta upp sin middag. Fanns det något som hon inte kände för just nu så var det nämligen att dela på så lite mat. Hon slafsade snabbt i sig det som var kvar av haren och slickade sig tillräckligt ren. Sedan skyndade hon iväg och kom ut i en glänta där hon såg de två rävarna och en tik som var lika vit som dimman runt hennes egna tassar.
Hon kunde inte låta bli och tycka att det var en otroligt vacker syn.
"...Hello stranger." sade hennes sammetslena röst, något besvärat.

Lilith stannade upp när den främmande honan dykt upp inför hennes åsyn. Först stod hon bara och betraktade henne. Honans päls var lika vit som Lilith's. Runt honans tassar slöts sig en dimma som gav hela händelsen en viss mystik.
När honan talade till henne spetsade Lilith öronen.
"Hello to you too", hon drog upp mungiporna i ett tillgjort leende. Hon betraktade sedan honan, synade henne från topp till tå och det tillgjorde leendet gick över till ett intresserat flin. Honan såg ut att vara i hennes egna ålder.
"And who might you be?" frågade hon sedan.

Pheobe såg på den vita tiken. Hon var uppriktigt vacker. Pälsen var vit och ögonen lika rosa som den djupaste solnedgång. Hon log lite lätt, mungiporna ryckte till. Vad hände egentligen?
"My name is Pheobe. What's yours?" sade hon med en lätt röst. Hennes långa yviga svans rörde sig långsamt fram och tillbaka. Hon klippte till med öronen och synade tiken från topp till tå några gånger. Tiken var verkligen vit. Kroppen var välformad. Pälsen låg fint emot hennes lemmar. Pheobe kände något bubbla i magen, hon blev nervös, kände sig varm. Hon föste genast bort känslan ifrån sina tankar.

Samtidigt som hon lyssnade när honan presenterade sig studerade hon märkena som prydde honans nosrygg. Lilith var född och uppvuxen i Numoori, men hade aldrig tidigare stött på någon med liknande märken på kroppen, och detta förbluffade henne en aning.
"Pheobe...", hon smakade lätt på namnet, gillade hur det tydde sig i hennes mun. "That is honestly a beautiful name! I'm Lilith, hennes blick växlade mellan honans märken på nosen, som hon fann otroligt vackra, samt honans ögon som det också var något fängslande med.
"You'll have to excuse me, but I have to ask: the markings you have, what is it? frågade hon med ett näpet leende på läpparna. Svansen svängde långsamt bakom henne och hon tog några steg närmre Pheobe.

[ helskotta! Råkade svara med Mallis... ^^' ]

[HHAHAH SHIT. Va på väg att svara med Leale, men du gjorde så jag tänkte mig för. Hahhaha :'>]

Hon såg på tiken framför sig. Fångade upp hennes namn. Smakade på det. Log. Lilith. Det var ett väldigt vackert namn.
"Well, I can't say any less than the same. Lilith, that's indeed a beautiful name." sade hon med sin lena röst, och lät ett lättsamt leende sprida sig över sina läppar. Hon noterade hur Lilith, hon blev tvungen att smaka på namnet igen, såg på hennes måntatueringar med något som antydde till nyfikenhet.
"Oh, those.." sade hon och rodnade lätt under pälsen. "Those are just my moon-tattoos. But they have never glown, and I don't know why." talade hon, och sänkte rösten i en lätt besvikelse över sig själv. Hon funderade på vad hennes stolta mor skulle säga om det faktum att hon hade en dotter av den stolta rasen månvargar, vars måntatueringar inte hade börjat glöda ännu. För att försvinna från ämnet vände hon sig till tiken och frågade,
"Do you have any powers?"

Lilith ansikte var fortfarande format i ett varmt leende. Inte den där äkta värmen, men hon gjorde sitt bästa.
"Moon-tattoos...", hon hade hört om det, men aldrig träffat på någon som hade det. "It would have been nice to see them glow, and I think they will start glowing soon", Lilith satte sig ner, funderade på hur tatueringarna såg ut när de lyste, om det gjorde honan ännu vackrare än hon var nu.
När honan ställde frågan om krafter gav Lilith ifrån sig ett lätt ljust skratt, ett vänligt sådant.
"That's something that I usually don't share with someone I just met, but I guess you're okay", hon log. "But yes, I have one power, I can manipulate and control scents, both mine and others", sade hon sedan. "What's your power?" Hon tänkte inte ens på att honan kanske inte hade någon kraft. I Numoori verkade det som om i princip alla vargar hade någon form av kraft.

(svarar ftån farsans padda, så det kan bli några stavfel xD )

Tiken såg på den andra tiken. Hon kunde inte se den oäkta värmen i leendet, utan såg enbart ett leende fyllt med glädje och värme.
"Hopefully, but I don't know. I'm not in control of any moon-powers.." sade hon, något sorgset. Sorgen försvann dock helt när hon fick höra om Liliths krafter.
"Wow! That's cool! So you can make me smell like a lion or something?" sade hon faschinerat. För var stund som gick så blev hon mer och mer intresserad av tiken. Hon hade helt glömt bory att pälsen fortfarande var något kladdig av harblod.
"Yeah, I can control fog."
Långsamt började dimman krypa fram som en otydlig massa över marken, den följde sin mästares rörelser. Hon lät den långsamt krypa upp för sina framben.
Att ha dimman tätt runt sig, det gav henne trygghet och glädje.

OFF: Blev lite kort, men det är så segt att skriva långa grejer på annat än datorn x)

"Well, I don't know about smelling like a lion", hon gav ifrån sig ett kort skratt. "But I can meka myself smell like a male if I want to, and maybe I will be able to smell like you. But that wouldn't be a bad thing", hon gav honan ett finurligt, charmigt leende.
När Pheobe talade om sin kraft klippte hon med öronen och lade huvudet smått på sned.
"Oh, fog, that's kind of mysterious. What can you do with it?"

Hon skrattade lite lätt åt Liliths svar. Hon slickade sig lätt om läpparna och log.
"That's cool! You see, I don't see very well all the time, so I trust in my smelling. So that would make me very confused!" sade hon, helt ärligt, och insåg efteråt att det kanske inte var den allra bästa idéen att berätta om sina svagheter. Även om Lilith verkade vara värd att lita på. Hon bestämde sig för att inte tänka mer på det.
"Well, it's easier to just show you.."

Långsamt växte dimman runt om dem, träden runt omkring dem blev allt mer otydliga. Det var som om otydligheten tog över dem och bäddade in dem i ett vitt moln. Med sina tankar kontrollerade hon dimman att bli mer och mer otydlig mellan de båda, diset kröp upp för hennes ben och formade stora örnvingar över hennes rygg. De kunde inte lyfta henne, men fick henne att se mer skräckinjagande ut. Och lika snabbt som det uppkommit, så försvann det tillbaka dit det kom från, som om allt varit en dröm.

Lilith log och gav ifrån sig en lätt road fnysning. Tanken av att prova kraften mot Pheobe lockade henne något enormt, men hon lät av någon anledning bli.
Sedan visade honan sin kraft. Lilith såg på när dimman steg och omslöt dem. Lilith fann det irriterande vackert. Hon hatade när något försämrade hennes syn, men det fanns något sagolikt vackert över dimman och dess skapare.
"That's just beautiful", mumlade hon tyst för sig själv. Innan hon visste ordet av hade dimman försvann dimman och lämnade Pheobe fullt synlig framför henne.
"You surely seems to have more control over your power than I have over mine", log hon. Hon fann Pheobe intressant, vilket var något ovanligt då Lilith snabbt tröttnade på andras sällskap, i vanliga fall skulle Lilith gett sig av från honan. Men något höll henne kvar, och hon visste inte riktigt vad.

Pheobe hörde honans ord och rodnade lätt under pälsen. Hon skrattade till.
"Well thank you! I'm actually here to find a new master, since there was no more that my father could teach me." talade hon och log samtidigt.

Hon såg bort emot den unga honan rakt framför henne. Vacker. Värme. Glädje. Hon kunde inte låta bli att känna det enda in i märgen. Leendet smälte liksom ihop med resten av hennes ansikte så att det var omöjligt att skölja bort.
"If it doens't bother you, I would love to see your powers.. or rather smell your powers." skrattade hon fram.
Liliths leende förtrollade hennes insida, värme den och fick magen att inte kunna sitta still, som om den var fylld med liv. Hon andades lätt.

Tungan rörde sig över nosen och hon placerade sin bakdel emot marken och svansen började handlingskraftigt att röra sig över marken.


[...va fan hände med rävarna?! xD]

[ haha ingen aning xD ]

Lilith nickade kort.
"I'm sorry that I won't be able to help you with that", hon log kort. När hon sedan hörde honans önskan gav hon ifrån sig ett kort skratt.
"I'm not sure exactly how to show you...", svarade hon fundersamt. Hon vädrade i luften för att försöka få vittring på ett annat djur, om hon kunde känna doften av något var det betydligt lättare för henne att själv ge ifrån sig samma doft. Den enda doften som var stark nog var den från rävarna, vilket inte lockade Lilith speciellt mycket.
"But I can do this", sade hon och bestämde sig för att visa det hon kände att hon bemästrade bäst. Hon satte sig lugnt ner och slöt ögonen. Koncentrerade sig och lät sedan sin doft bli starkare. Starkare och mer maskulin. Tills hon inte doftade som en tik längre utan som en hane.
Hon slog upp ögonen, lät doften ligga kvar och såg på Pheobe med ett litet oskyldigt leende.
"That's that, I guess"

[har verkligen ingen aning hur man gör när man kontrollerar dofter... så jag ehh ordbajsade lite bara D: ]

Pheobe såg på när Lilith satte sig ner och slog ihop sina ögonlock, så de vackra ögonen inte syntes. Hon väntade ivrigt, men tycktes inte direkt märka någon skillnad.
Men så plötsligt..
Hon höjde nosen och vädrade. Jo visst hade hon rätt alltid. Det luktade hane lika väl som att Lilith stod rakt framför henne. Hon fnös lite, gillade inte direkt den nya lukten. Den förvirrade henne likväl som att hon föredrog Liliths egen lukt.
"That was weird." sade hon storögdt. Hon andades in en kort sekund för att försäkra sig om att den underliga lukten.
"To be honest I prefer your real fragrancy.." sade hon och log lätt.


[Förlåt för den allmänna segheten .. Har under flera veckor nu haft det så stressigt att jag riskerat att gå in i väggen. Jag önskar att jag kunde spendera mer tid på Numoori, men varken tid eller fantasi räcker till. Jag ska försöka bli bättre, men jag kan tyvärr inte lova något.]

Skogen var tät, Yana kände att hon började bli trött. hon gick saktare och saktare hon blev bara svagare och svagare. Hon snubblade till "vad ska jag ta mig till" sa hon tyst. Hon försökte resa på sig men hon var för trött... "Hallå är någong där " ropade hon i ett desperat försök att få hjälp. Hon kände hur matt kroppen blev och hon höll på att somna. Hon får inte somna, hon öppnar sakta munnen "Hello anybody there" Hon tog sats och försökte resa på sig men ramlade ner igen, hon var för trött. "snälla hjälp..." pustade hon ut medan hennes ögonlock sakta åkte ner.


[ sorry om det blev lite fail är ny och försöker komma igång:D ]