Kolzak stirrade tomt ut i mörkret och väntade på att hon skulle vakna. Han kände sig hemsk, fruktansvärd. Det var knappt så att han kunde greppa vad han gjort, men han hade gjort det. Vad skulle han göra nu? Vad skulle hon säga? Kolzak ville inte gissa, ville inte hoppas. Hon skulle sluta älska honom. Hata honom, frukta honom. Men det var ju inte meningen, allt bara blev så...
     Kolzak andades ut, tungt och skälvande, innan han reste sig från hennes sida. En av de begynnande utposterna han arbetat på hade blivit hennes fängelse. Tillfälligt, hoppades han. Han ville inte se henne såhär. När hon låg stilla, ögonen slutna och andetagen tunga såg hon så liten och skör ut. Kolzak ville desperat skydda henne. Så desperat se henne lycklig och trygg. Vad hade han gjort?
"Förlåt mig," andades han fram. Han visste inte när tårarna börjat rinna men hans röda kinder var redan mörka och våta. "Förlåt mig, jag ber dig. För allt jag gjort och för allt jag kommer att göra."
Kolzak vankade av och an. Skräckscenarion spelade upp sig gång på gång i hans tankar. När han tänkte tillbaka till deras möte skämdes han, samtidigt som han återkallade en fruktan i hennes blick. En rädsla i hennes kroppspråk. "För att jag älskar dig, Varya. Gränslöst."
Orden uttalades utan att han tänkt efter. Men han kunde inte hejda sig, för om hon vaknade kanske hon inte skulle lyssna.


[Varya]

Uppvaknandet var långsamt. Allt var så dimmigt, så suddigt. Tankarna diffusa och förvirrande. När hon långsamt öppnade ögonen möttes hon av det dystra dunklet och suddiga former. Ljudet av rörelser var det första som registrerades hos henne, någon var där med henne. Långsamt skingrade sig den omtöcknande dimman som legat över hennes sinne. Ögonens skärpa kom tillbaka, och när hon såg hans stora tassar i rörelse kom minnet tillbaka. Åtminstone en bit av det, hon och han, under en stjärnklar himmel.
     “Kolzak?” Rösten var skör och kraftlösheten som slagit henne gjorde att huvudet kändes tungt när hon lyfte det från golvet. När deras ögon möttes hade hon svårt att tyda hans uttryck. Men tårarna, tårarna längs hans kinder, gjorde ont i henne.
     Det var en instinktiv, beskyddande känsla som fick henne upp på darrande ben. Hon ville trösta honom, torka hans tårar, hon visste inte varför han grät, men det spelade ingen roll. Varya tog ett steg, två, tre, innan det plötsligt tog stopp. Ett grepp om hennes hals drog henne tillbaka. Förvirringen i hennes sömndruckna uppsyn syntes väl och det tog ett ögonblick innan hon såg om och märkte det. Kedjan från väggen till henne.
     “Vad,” hennes röst var spröd och torr efter den långa, tunga vilan, “vad ska det här betyda?” Det fanns ingen ilska, ingen upprördhet. Bara en mjuk ton av oförstående. Den blå blicken vändes tillbaka till honom.
    “Kom till mig,” viskade hon nästan bedjande. Det gjorde ont att inte kunna röra vid honom. “Varför gråter du, älskling?”

Kolzak ryckte till när hon sa hans namn och vände sig genast mot henne.
     Vad ska det här betyda?
Kolzak tog ett par steg mot henne på hennes önskan, men stannade sedan som om tassarna fryst fast i jorden. Han kände sig hemsk, vidrig som gjort det här mot den han älskade. Han ville genast splittra kedjan som höll henne fast, skrika åt henne att återvända hem, men hennes ord hindrade honom. Dö där för dem. Den tanken skar djupare.
"Varya, moy serdste," fick han fram med en svag röst. "Förlåt mig. Förlåt mig. Jag..." 
Han kunde inte hålla sig borta. Avståndet slöts och han var hos henne igen, borrade sin nos i hennes varma päls. "Jag menade inte att... vad som... det jag gjorde."
Kolzak vågade knappt möta hennes blick. "Det är oförlåtligt. Men det du sa..."
Han snyftade till. Han kände sig så hopplöst sorgsen, arg på sig själv. Han var en idiot, ett monster, men allt det var bättre än att Varya skulle komma till skada. "Du får inte dö. Jag är så rädd, Varya. Så rädd att jag ska förlora dig."
Han vågade möta hennes blick, hennes vackra blå ögon som alltid lugnade, alltid räddade honom. De ögonen som jagade bort hans mörker. "Jag kan inte låta dig gå..."

Det var som att något slöt käftarna kring hennes hjärta, tänder emot mjukt kött, när han tvekade. Men bara för ett slag, för som alltid skulle dragningskraften vara för stark, oemotståndlig. Trots det som hänt, trots den overkliga situationen hon befann sig i, kände hon ett svallande lugn när han kom nära.
     Varya andades ut tungt, lättat. Blicken var len som honung när den mötte hans innan hon drog honom närmare i en omfamning. Varsamt och mjukt hyschade hon honom. I ett försök att trösta började hon stillsamt vagga fram och tillbaka.
     “Det är okej, det är okej.” Tårar hade bildats i hennes ögon och när hon slöt dem strilade de långsamt ner längs kinderna. Varya kunde inte låta bli att gråta med honom för en stund.
     Efter ett kort tag suckade hon, drog sig tillbaka för att möta hans blick på nytt. Vemod och förståelse präglade hennes uppsyn.
     “Du kan inte hålla mig här, Kolzak, det är farligt. För dig.” Varya sökte sig djupare i hans ögon, försökte få en glimt av om han faktiskt förstod. “De kommer leta efter mig, och om de hittar dig så vet jag inte vad de gör.” Vädjan i hennes tunna stämma speglades i hennes blick.

Kolzak visste att hon hade rätt. Men han kunde inte. Hur skulle han kunna? Hon vädjade till honom, och Kolzak ville inte att hon skulle behöva vara här, fjättrad. Det var inte rätt, han kunde inte rättfärdiga det med annat än att han ville beskydda henne från skada.
     "Jag vet det..." mumlade han mot hennes päls. "Men jag kan inte."
Kolzak drog ett darrigt andetag när han mötte hennes blick. "Jag bryr mig inte om vad som händer med mig." Han försökte le mot henne, men hans blick var osäker. "Om du hatar mig för det här... förstår jag. Även om det krossar mig."

Varya log ett sorgset leende. Det var svårt att inte vara rädd. Rädd för vad som hänt, för vad som skulle hända, för hans säkerhet, men framför allt för vad hon kände att hon behövde säga. Det hjärta som slitits, rivits och blött föll tungt. Det skulle aldrig sväva, hon förstod det.
     “Kolzak, din tjockskalle,” det fanns kärlek i dem orden denna gång, “jag älskar ju dig. Men jag kan inte,” hon svalde, sökte hans blick med sin egen glittrande, “jag kommer aldrig kunna vara den du vill att jag ska vara.” Hur mycket hon älskade hur han såg på henne, hur mycket hon än önskade att hon kunde vara den han ville, så skulle det aldrig vara deras verkligheten. Hon ville be honom följa henne tillbaka. Hon ville be honom ge upp sitt liv för henne, men något stoppade henne. Och det var kanske det mest osjälviska hon någonsin skulle komma att göra.
     Varya kunde inte hålla tillbaka tårarna och begravde sitt ansikte i hans famn. Det kändes som det var över. Som att de aldrig skulle ses igen. Kolzak kanske inte förstod det, men han hade dödat dem. Dagen de hittade henne skulle vara deras begravning. Så för vad som kändes som den sista gången, släppte hon in hans värme, drog åt sig av hans doft. Hon grät, sörjde vad som varit, vad som kunnat bli i ett annat liv.
      “Jag älskar ju dig…”


[Avslutat]