Tja.. Vad ska jag säga egentligen.
Eller rättare sagt, vars ska jag börja.

Jag mår inte bra, har haft två sjukt svåra år den senaste tiden, djur som dött ett. Fem på ett år.
Min älskade Selma som föll ihop på hallgolvet på studentkvällen och somnade in av sig själv hos Farbror doktorn, inte långt efter det en av mina två små kära pojkar. En galen terrier vid namn Ada kom till vårat hus och satte djupa spår i själ och hjärta innan hon dog lycklig i ett av sina galna rus, påkörd innan hon ens var ett år. Jag vet inte vad som var jobbigast, att veta att hon inte finns nå mer eller att höra mor så sorgsen då hennes bäbis inte fanns nå mer. Jag klandrar mig själv än idag över det som hände. Och inte långt efter det så somnade min sista lilla pojke in i mina händer. Och sen så dröjde det väl några månades innan våran gamla man Buse/Schäfern fick åka in för att aldrig mer vakna.

Kring jul förra året kraschade jag totalt och det var inte långt ifrån att jag ville ta bort mig själv. Jag mådde inte bra och jag visste inte alls varför.. Varför var jag så ledsen hela tiden, varför kändes allt så tungt. Folk sa att det lät som depression och det var det nog men jag visste inte varför. Nu idag så gör jag nog det, det var nog av sorg som hade hållits inne allt för länge som behövde ut.

Idag mår jag bättre, eller är i alla fall på väg tillbaka. Men fortfarande så känns ingenting rätt, jag vill leva. Jag vill se och göra. Men det känns som om att jag har förlorat allt. Jag känner mig inte välkommen någonstans längre, ingen vill ha en deppig och kylig människa runt omkring sig. Vilket jag är för det mesta. Kall, har förlorat människor jag trodde på och känslan att lita nå mer på andra än vad jag redan för finns inte. Försöker jag säga nå så slutar det alltid med tystnad. Det känns som om att man är tillbaka i skolan där alla gav dig en såndär kall äcklad blick ifall man provade öppna munnen.
Jag känner igen direkt lycka längre, eller rättare sagt. Jag vet inte vad som gör mig glad längre.. Men det är väl nå man finner med tiden. Lyckan

Så det jag nog mest vill med detta är nog att säga förlåt...
För att man har betett sig rätt så illa till och från, det känns bara så svårt att bry sig över huvud taget längre...

xxx
Bubs

<3 Fina du, hoppas livet lättar snart så du får börja må bra igen.

Jösses, hoppas att allt lättar för dig snart.
Ta det lugnt du <3

[Taget från Steam 9/9-15]

Alright, it was a while ago sense I even bothered to explain how things are.
First of all I don't know how things are. I'm confused, sad and in pain. I don't have pain in a leg, toe or arm. I'm in deep pain and I don't know why, I'm scared to lose what I have already. There is so much good things I have lost these last two years and it kills me inside to always have the thought to lose more, I'm taking distant from people I love becuse I don't want to hurt them but most of all. I don't want to get hurt again. These last months have been wonderful and horrible. I have found the most amazing man in my life that always are there for me, always tries to make me smile no matter how sad I am. But at the same have I lost so many good people. Mostly because of myself, that's what I got told. I don't like myself and never had for as long as I remember. I'm trying so hard for others I really do but something deep inside me always tells me it's never enough, it's never good enough. The few times I hear I do something good I just think they are saying that to be nice. I feel crushed inside, like I'm lying under a pile of rocks and some of the days one or two disappear but most of the days there is always a new one there.


I'm not saying this because I want attention, I don't want anyone to feel bad for me. I want you, if you are my friend to understand that I don't feel good. It feels like I work so hard without getting anything back, sitting there on the side watching people have fun together. I'm not someone who just join the party, I need to be sure I'm welcomed in the party. It's alright for me to join and have fun as well. But it never really happen. 


I don't blame anyone for that tho when I'm choosing to take a step back, 
it's just something inside me that tells me you will have more fun without me.
I know that from now I will get help. Get help for my health. 
It have been so many years and I just want to know how it feels to feel good again. I don't want to put on a mask anymore so I can be around people and be 'happy'. I rather see everyone disappear than have to put on that mask again. I want to be accepted for who I really am...
/ Jonna

Vet väl kanske inte riktigt vad jag ska säga..
Men det enda jag nog egentligen ville säga var nog att jag vet nog inte hur aktiv jag kommer att vara här. Jag vill tro mig men det är svårt.. Ni får tro och säga vad ni vill, men jag känner ingenting härifrån längre. Det känns som om att jag inte känner någon av er längre, finns ingen kärlek kvar. Känns lite, fel att behöva jobba tillbaka den känslan igen då den alltid borde finnas där. Men det gör den inte, inte längre.. 
Jag vill bli aktiv men det är svårt, svårt då man inte längre känner sig som en del av någonting som har varit där mer eller mindre halva ens liv. 
Jag förstår dock varför, folk vill inte ha en som mig omkring. Vilket man etsar fast i minnet. Vilket får en att dra sig undan och när man drar sig undan ja, alla vet ju redan hur det slutar. Vet egentligen inte varför jag bryr mig, gör väl bara lite ont att se något som en gång inte allt för länge sedan var ens fristad känns som en främmande plats där ingen minns vem man är.. 
Blev en spelnörd igenom åren, träffat mycket fint folk men även där börjar det kännas detsamma. Vad man än säger så är det som luft, man blir till luft om man inte ständigt är glad och ler. Och luft blir väl gammalt och försvinner..

Som sagt, jag vet egentligen inte vad jag försöker säga. Ville väl bara lätta lite och tyvärr så blev det väl här. 
Jag borde nog kanske just dra mig undan för gott, inte för att jag vill det men känns som det kanske är bäst i alla fall.

Men hjärtat, vi är många som vet vem du är och känner igen dig, och alla andra är nog bara glada o vill lära känna dig. Du är inte konstig eller någon man inte vill vara kring. Du är bäst <3

Det är inte någon här som vill jaga bort dig, och ingen vill att du inte ska känna dig välkommen. Men jag tror att anledningen till det är att det är många nya spelare som tillkommit och många som pratar med varandra dagligen.

Jag kan förstå om det är jobbigt för dig att känna dig utanför på en plats där du alltid känt dig som hemma, men du har ett visst ansvar i det här också. Vi försöker välkomna dig, men du drar dig alltid undan. Och det är länge sedan du var aktiv, vilket i sin tur leder till att alla de nya medlemmarna knappt vet vilka de gamla "veteranerna" är längre. Jag menar, det är få som känner dig, Lullu eller Kyoko, och få som ens vet vilka Weed och Husky är till namnen. Tider och folk förändras, så tyvärr kan man inte förvänta sig att allting ska vara exakt likadant som man minns det.

Återigen: det är ingen här som vill köra iväg dig om du vill vara här. Men du kan inte förvänta dig att alla ska sprattla ur skinnet när du loggar in på Skype, för det är nu många på sidan som inte känner dig. Som inte fått en chans att lära känna dig.

Det finns många som inte har glömt dig Bubbah <3 

Men jag säger som föregående talare, numoori är stort och det finns många man knappt har pratat eller rollat med (tyvärr). Tror ingen vill försöka jaga bort dig Bubbah, det är nog bara så att alla inte känner dig. 

Vi är alla inaktiva i perioder och det är helt okej, det vore tråkigt om du försvann helt. Hoppas du vill stanna kvar hos oss <3

Jag kan känna igen mig i det du skriver, att det ofta känns som om det man säger inte "noteras". Det är en stor chatt, lätt att råka missas och det är väldigt lätt hänt att någon råkar känna sig utanför, speciellt bland de väldigt sammansvetsade personerna som alltid vet precis vad de ska skriva till varandra. Det är så, och även om jag också kan känna mig lite stött ibland så måste man förstå att det inte är någonting illa menat.

Det är många nya spelare (däribland jag, som fram tills nyligen inte hade en aning om vem du är!) och det är som Älg säger väldigt många som inte känner till dig då vi inte varit med på den tiden du varit aktiv.

Sen är det också så att om du bara drar dig undan, speciellt när vi erbjuder dig lösningar, så är det ingenting vi kan göra åt saken :/ Men om du anstränger dig, försöker se saker positivt och engagerar dig i samtalen så ska du snart se att du glider tillbaka i gamla Numoorivanorna igen! Kram.

Nog förstår jag att det kommer in nya och stuff. Sånt vet jag händer och sånt spelar mig ingen roll. Jag förväntar mig inte att dom ska veta vem man är. Det är inte det de handlar om. 
Vad spelar det egentligen för någon roll, är man psykiskt sjuk så ska man inte störa andra. Det finns anledningar till att jag drar mig undan och den är rätt så självklar. Känner man sig inte bekväm så drar man sig undan. Och försöker det gör jag, det är det enda jag gör hela dagarna numera. Försöker, spelar ingen roll vad det är. 
Är så mycket jag vill säga men jag vet också hur lite folk bryr sig så jag ska inte ens försöka. 
Jag antar väl att jag bara vill veta var jag har folk och här vet jag var jag har er allihop. Och det är nog inte direkt bredvid mig. 

tack och kram
bubs

Jag tvivlar på att det finns någon här som känner att de inte vill veta av dig. Däremot förstår jag att det kan kännas så, speciellt om man själv inte mår bra. Jag kan endast tala från egen erfarenhet, men att motvilligt dra sig undran de man håller av och bryr sig om är ingenting ovanligt när man själv mår skit. Hjärnan lurar en och tvingar på en känslan av att bara vara i vägen. Man vill vara delaktig och engagera sig, samtidigt som man inte vill just för att allt känns så övermäktigt.

Att du själv kommit till insikt med att du behöver hjälp och att du - som jag förstår det - får/ska få det är ju ett stort steg i rätt riktning mot ditt eget tillfrisknande. Däremot förstår jag inte var du fått för dig att människor här inte skulle bry sig om dig, när alla här ovan inte ignorerat dig, utan faktiskt svarat dig och uttryck sin oro. Många har försökt hjälpa dig i Skype-chatten också. Jag förstår att det är svårt att ta till sig råd och verka positiv när man mår som man gör, men att säga att folk inte bryr sig eller att de av okänd anledning har något emot dig är för mig oförståeligt. Jag tror inte det finns någon här som på något sätt försöker förminska dina problem, men du måste också förstå att det är svårt att hjälpa och visa sitt stöd när man inget gensvar får. 

Ta hand om dig!