“Maksim?” Halsen snörptes ihop och munnen blev så torr att tungan kändes sträv i hans mun. Tankarna stod stilla när ögonen följde en gestalt genom vimlet. Omvärlden försvann och blev ett betydelselöst töcken. Det enda han kunde höra var det ekande namnet. Rädd att tro, att våga hoppas, förblev han fjättrad på platsen. Ögonblicket tycktes fruset i tiden, och Lev tordes inte ens blinka. När den hornkrönte vände ansiktet åt hans håll för att se efter någon tappade Lev andan.
     “Maksim,” väste han. Han var så mycket större nu, men i hans sinne hade han varit samma valp. Han verkade inte se honom, och när han vände bort blicken igen var det som att paniken vred om hans hjärta. Han kunde inte förlora honom igen.
     “Maksim!” Lev slet sig lös från rädslan kedjor och började tränga sig förbi andra vargar utan hänsyn. Han kände inte ens av dem när han knuffade dem åt sidan. Hans sedvanliga hårda uttryck var förvridet av känslor. Lättnad sammanflätad med sorg och bedjan.
     “Maksim! Det är jag! Eto ya! Ya zdes’! Ya zdes’, moy brat!” Den annars så stadiga stämman var bruten av känslorna, hes och skrovlig. Tårarna samlades i hans ögon.

Eyo ya = Det är jag
Ya zdes’, moy brat = Jag är här, min bror

Maksim.
    Han hörde sitt namn bland den tjocka massan av besökare redan första gången utan att ägna sig någon energi till att se sig om. Vid andra gången valde han att uttryckslöst vända sig om, men han kunde inte skymta någon som verkade kalla på honom. Dessutom var ljuden runt om så högljudda att han inte kunde uppfatta vems röst det var. Nåväl. Hade det varit någon viktig hade han känt igen den tidigare.
     Men så kallade rösten ännu en gång, och Maksim stelnade till. Han kände igen rösten. Kanske alltför väl. Den tillhörde den som tröstat honom kanske mer än någon annan ur Cirkeln, som funnits vid hans sida sedan han tagit allra sitt första steg och beskyddat honom från elaka ord och hyss. Men även Lev hade ljugit för honom, precis som de alla. 
    Med bistra steg fortsatte Maksim att gå framåt utan att ägna en blick bakåt. Han hörde orden på deras gemensamma modersmål, och kunde känna hur kroppen blev än mer stel. Käkarna bets ihop, hårt. För Levs skull ville han inte möta honom. Av någon anledning ville han bespara honom det. I Maksims ögon var Lev mer än död, men uttrycket på den andres ansikte talade om att det inte var ömsesidigt.
    Motvilligt vände han sig om bara för att se honom närma sig, i egen hög person. Utseendemässigt var de mer lika än Maksim ville erkänna. Lev hade liksom han själv blivit äldre och växt till sig. Hornen som krökte längs hans huvud var inte längre små piggar, utan fullt utvecklade, likt hans egna. Men uttrycken i deras anleten skiljde sig ifrån varandra. Till skillnad från Levs som dansade i känslor, var Maksims isande kyligt.
    “Bror?”, upprepade han lågt som om ordet äcklade honom. Den blå blicken som alltid varit tårögd eller på gränsen till det var nu dödligt vass istället. “Vi slutade vara bröder för länge sedan, Lev.” Han sträckte på sig och det skiljde inte mycket nu, men Lev hade som alltid varit lite större och kraftigare.
    “Ge dig av, innan jag säger något du inte vill höra.”

De känslorna som spelat vilt i hans uttryck dränerades långsamt på liv. De växlade från den mest befriande lättnaden till glädje, oförståelse, förvirring och slutligen något som bara kunde jämföras med hjärtekrossande förtvivlan.
     ”Vad…” Frågan dog ut i munnen på honom, stockade sig i halsen tillsammans med gråten som fötts ur glädje och nu bara växte vidare ur sorgen. Lev kunde inte samla sina tankar. Han kunde inte begripa varför Maksim inte mötte hans glädje med sin egen, varför han inte speglade den vilda lättnaden. Den som fick hela hans hjärta att lätta i bröstkorgen. Den hårda, kalla blicken fick det istället att stelna, sjunka som en sten i en bottenlös sjö. Vad skulle han svara på det? De hade alltid varit bröder. De skulle alltid vara det.
     ”Vi är familj.” Rösten lät egendomligt svag och ynklig. Nästan mer frågande än konstaterande. Inget med situationen kändes normalt. Sättet de båda förde sig kändes onaturligt. Det var inte såhär det skulle ske. Lev hade fantiserat, drömt och längtat efter detta ögonblick varje kväll han spenderat vid fästningens port. Varje tillfälle när hans tankar fått rum att vandra hade de hamnat just här. Men det var inget som stämde in. Det var så långt ifrån hans förväntningar att han tvekade på om det här verkligen var Maksim, om det här verkligen hände.
     ”Maksim?” De gröna ögonen sökte efter en glimt av den Maksim han kände i den främmande, blå blicken. ”Vi är här. Vi hittade dig. Förlåt… förlåt för att det tog sån tid.” Rösten skälvde till okontrollerat.
     ”Kom nu. Vi går hem.”

Maksims uttryck förblev kallt och neutralt trots att känslorna lekte i Levs ansikte och tal. De minnen han hade av honom var styrka och beskydd, inte det som nu stod framför honom. Det kändes annorlunda att höra Lev skör och ynklig, så mycket att det nästan var ironiskt.
    Djupt möttes deras blickar, grönt mot blått. De var inte rena blodsbröder, men de var mer lika än han kunde minnas. De krökta hornen, färgerna och kroppsstrukturen. Maksim insåg hur lik Vasilisa Lev var, och ett sting av hat blossade upp inom honom. Han lyckades dölja det, genom att bita ihop käkarna och ta ett par djupa andetag.
    "Familj?" Upprepande han istället och fnös lågt. Det var ironiskt att Lev kunde stå framför honom och påstå att de var en familj. "En familj finns där för varandra. De lämnar inte varandra, de hittar varandra." Maksim gav brodern en menande blick.
    "Ni hittade mig försent," fortsatte han och skakade långsamt på huvudet. Maksim visste mycket väl att Lev och resten av Cirkeln inte ens hade letat efter honom, men han hade kommit till insikt att det inte längre spelade någon roll. Civitas och Tenebris var där han hörde hemma nu, jämte sin mor. Vartän hon gick, skulle även han gå. "jag är hemma nu, Lev."

Försent? Uttrycken i hans ansikte pressades ihop och stelnade. En frustration av att inte förstå. Varför var Maksim inte glad att se honom? Varför talade han sådär? Varför ville han inte följa med hem? Varför? Varför? Varför? Lev stirrade bara på honom i några långa sekunder.
     “стоп, не говори так,*” började han lågmält. Den tidigare mjuka, bedjande tonen hade hårdnat. “Du är inte dig själv,” fortsatte han på vinterspråket. “Du menar inte vad du säger. Kom med nu.” Lev tog ett steg närmare och höjde huvudet. Han var redo att ta tag i Maksim för att dra med sig honom tillbaka om så var fallet, men när han mötte Maksims nästan vildsinta blick tvekade han igen. Lev kände sig plötsligt kluven itu. Lämna mig inte. Vem är du?

* sluta, säg inte så

Ett hotfullt brummande rullade ur hans bröstkorg ännu en gång när Lev tog ett steg närmare. Käkarna spändes och de vassa klorna borrade sjg djupt ned i den annars hårda marken. Maksim fick inte förlora kontrollen nu, bland folk. Dessutom fanns där en del djupt inom honom som inte ville skada Lev, inte på samma sätt som med Sezja. Men om han inte tog hans ord på allvar, skulle det inte finnas någon annan utväg.
  “Okej,” andades han kallt. Maksim sträckte sig och knyckte på nacken. “Om inte du går din väg, så gör jag det åt dig.” Utan att ge Lev någon chans till att svara hade han knuffat sig förbi honom med en hårdare kraft än vad han räknat med. Det dröjde endast ett par sekunder innan han försvunnit bland vimlet igen, och lämnat Lev bakom sig. Det var som om mötet aldrig ägt rum.

Lev vacklade till sidan och förblev fjättrad på plats. Han kunde knappt greppa vad som just hänt. Andan var tjock och torr i halsen när han försökte svälja ner den. Insikten landade hård och isande kall i bröstet. Han hade förlorat honom. Inte på det sättet han trott så länge, men på något annat obeskrivligt vis. Det var inte samma Maksim. Det var inte hans lillebror. Den tanken var lamslående smärtsam. Det var inte såhär det skulle vara. Det här var allt utom rätt. Maksim skulle ju följa med hem. Maksim skulle ju…
      Toranon vände sig om men den rödfällade var sedan länge borta. Vimlet hade slukat honom hel och på något sätt kändes han mycket längre borta nu än innan. Hur skulle han berätta det här för Aleks? För Katya? Han visste inte. Han hade svikit dem. Men framför allt hade han svikit Maksim. Återigen slog hjälplösheten honom. Han var inte stark nog.
      Försent. Han hade hittat honom försent. Han hade inte gjort tillräckligt. Hur skulle han någonsin kunna förlåta sig själv?

[Avslutat]