Det hade gått flera månader sedan han hade lämnat reviret trotts att han visste att det gick emot reglerna. Han hade fått en del bannor över sitt snedsteg men de verkade som om dom flera hade förlåtåt honom. Mötet med den vita fakargen hade verkligen öppnat hans ögon och i och med att Tirana hade blivit mördad , där de misstänkte samma avrg som skadat både honom och, Digne och Mercedes. Han sörjde den vita milda tiken mycket och han ville inte att fler skulle mista livet men han visste att han inte skulle kunna förhindra att det skedde igen. Allt han kunde göra var att bli så bra som han bara kunde i sin kraft och i framtiden att försvara sig och andra.

Han var på väg tillbaka till boplatsen och det syntes på hans rufsiga päls att han hade haft något för sig. Han hade fortfarande en viss hälta i benet där bogen blivit skadad men det blev sakta bättre. Benet var en av de saker han tränade för under tiden det läkt hade han märkt en skillnad på de båda frambenen och hur musklerna utvecklade sig som. 

Han gick i sina egna tankar och var lite ouppmärksam på omgivningen. Han märkte inte vargen som närmade sig förrän den var nära och han såg upp på den. Han såg ner igen. Ännu skämdes han för det han gjort, att han brutit mot reglerna och att han hade orsakat problem för Sraosha och resten av flocken.

Den gyllene tiken gick längst revirets gränser och undersökte så inga okända kom in på IA's revir. Hon klippte lite med öronen och ser sig omkring med sina bärnstensfärgade ögon som hade en vaksam glimt i sig.

Hon hade hört vad som hade hänt för andra flockmedlemmar men hon kunde inte fortfarande förstår vad det var som hade hänt. Tirana hade blivit dödad och det flera som hade blivit skadade.

Men de flesta hade förlåtit för snedsteget, hon var en av dem.. Hon hade fått lära sig tidigt att man lärde sig av sina misstag och man blev starkare från dem, självklart berodde det hur allvarligt misstagen är. Vissa gick inte att förlåta alls.

Hon fortsätter att gå och börjar vända hemåt mot boplatsen när hon får syn på en gul hane med inslag av grått och vitt i sin päls komma gåendes åt hennes håll. Hon känner genast igen honom, Yoi. Hon ser att han haltar lätt, en påminnelse från det som hade hänt, men det verkade som att haltandes började sakta att bli bättre.

Hon möter hans blick när han tittar upp men han tittar snabbt ner igen, möjligen av skam. Hon stannar upp och ser på honom. - Var hälsad Yoi säger hon med en mild röst.

Då den gyllene honan stannade upp framför honom och hälsade på honom höjde han blicken och mötte hennes nötbruna? blick så log han ändå vänligt. "God dag Aziza" Svarade han henne med den vänliga stämman han för de mesta hade. "Hur står det till med dig i dag?" Frågade han vänligt och med en ton av respekt i rösten. 

Solen stod högt på den klart blå himlen och den gnistrade i den frost som kommit under natten, en klart men lite kylig dag. Frosten höll sakta på att smälta bort med den  talade tydligt om att vintern var på väg. 

Yio tippade huvudet lite på sned och betraktade den äldre tiken. Han hade aldrig riktigt lärt känna henne så som han lärt känna vissa andra i flocken. Han hade aldrig riktigt tänk på det. Det var ju ändå en ganska stor flock och även om de var som en stor familj så är det ju alltid medlemmar man känner bättre än andra.

Hon log vänligt mot honom och hennes bärnstensfärgade ögon möter hans mörkblåa med en mild blick i sig. - Tack, Det är bara bra med mig, hur är det med dig själv Yoi?

En glimt av oro syntes i hennes ögon och den stora ärret efter elden på hennes vänstra ansiktshalva lyste rött mot konturerna mot det gula och man kunde undra hur hon hade fått detta ärr. Hon hade blivit så van att se det att hon brydde sig inte längre.

Det är kylig i luften men det kändes ändå att nu var vintern på väg, men det är ändå en vacker dag.

Hon tar ett steg närmare honom, klipper lite aning med öronen - Hur går det för dig? hon syftade på allt som har hänt. Hon riktar blicken mot hans ärr på bogen.

Han betraktade henne. Eftersom han alltid sett henne med ärret tänkte han inte på det. Visst som valp hade han undrat men inte vågat fråga och nu var det som det var. hon hade et och ville hon berätta vart hon fått det ifrån så fick hon göra det. Han ville inte vara frågvis och kanske såra henne.

"Ja det är bra med tanke på omständigheterna." Han svarade på frågan med en mer neutral ton. En lätt bris svepte över lövskogen och fick både hans och Azizas lugg att svaja mjukt. Hon var en söt tik det kunde han inte neka till men han såg på henne mer som en snäll moster eller liknande. Han log lite mot henne igen.

Då hon kommer närmare honom lägger huvudet lite på sned. "Jo det läker till slut. Det gör inte så ont längre" Även om såren var i princip läkt så var muskelskadan under mer allvarlig och skulle ta längre tid att läka.

Hon nickade som svar när han säger att det är bra trots omständigheterna. Hon klipper lite med öronen och ryser till när en lätt bris kommer och får deras båda luggar att svaja mjukt.
Hon stannar framför honom, varken för nära eller för långt bort och ser in i hans ögon med sina egna. - Det är viktig att stressa fram läkandet, utan vila när du känner att du måste.

Hon sa det i välmening, hon ville inte att någon i flocken skulle lida, hon ville hjälpa honom på något sätt, men hon visste inte hur, hon kunde ju hela med energi men liksom sin synska kraft så tog det mycket energi från henne, sen visste hon inte ens om hon kunde läka muskelskador, och de hade bra helare i flocken så det var bättre att de fick göra det istället. - Har du lust att göra något nu? Hon syftade inte på att jaga eller något, utan mer gå lite och prata.