Var det en ödets nyck, gudarnas inblandning eller bara Baels känsla för timing?
Bael hade sett Blair. Röd av blod, skadad, och Bael som inte visste bättre följde efter. Praktiskt taget hela familjen samlad, på en och samma plats. Varför?
Utan att vänta på en inbjudan tog Bael mark på en utskjutande klippa snett bakom Blair, kanske för nära, och vek in trötta vingar mot sina flanker. 
"Blair," suckade han trött medan han slöt avståndet. Doften av blod hängde som en slöja om Blairs päls, som var tjock och kletig av det på sina ställen. Bael rynkade lite på nosen åt det, men fann för en gångs skull inget att le åt. Det var bara sorgligt, och lite... ja. Bael visste inte, men han hade en olustig känsla i maggropen. Det kändes inte bra att se honom såhär. 
Men han behövde ingen förklaring. Han visste inte vad hela grejen varit, allt med Bambra. Branden. Kaoset. 
"Bambra var där," konstaterade han. "Det är fint att se att ni hänger ihop."
Bael drog sig nära och riktade in sig på ett av sonens mindre sår som snabbt läkte ihop. Han var upprörd, men Bael fattade inte varför. Och han tänkte inte heller fråga, inte än. "Som du ser ut."

Shit, han var snabb. Blair hade knappt hunnit bli färdig med sitt utbrott innan ljudets av vingar hördes och han landade bakom. Blair behövde inte vända sig om för att veta vem det var. Doften fyllde honom med en sorts instinktiv längtan efter en pappa han aldrig fått ha, och han vägrade ge efter. Istället stirrade han stint framåt, och svarade inte på det först konstaterandet. Jo, Bambra hade varit där. Molok också. Blair saknade deras stöd - bådas, vilket förvånade honom. Han hade mycket hellre haft dem här än ännu den här fakargen som råkade vara hans pappa.
     Det stramade och pirrade samtidigt när ett sår över skuldran läkte.
     "Som du ser ut." Det drog i magen, men inte på grund av någon läkning. Blair reste sig upp, och vände sig sakta om. Bael kunde inte ha slagits, eller? Han var oskadd, men det kanske bara berodde på hans helande kraft.
     "Älskade du henne?" frågade han med brusten och hes röst. "Mamma. Sörjde du hennes död?" Innan Bael fått en chans att svara tågade Blair fram och tillbaka, inte för att lämna utan bara för att få vanka ut lite rastlöshet. "Rörde det dig i ryggen att din partner dog? Eller hade ni bara inte det bandet?" Det som han och jag hade.

Baels enda kärlek i livet, den enda han någonsin gett vika för. Han ville le, släta ut orden, men att höra Blairs röst på det viset, hes och brusten. Bael fick starka minnesbilder av Relianne och vid gudarna. När skulle det sluta göra ont? Hur många år hade gått?
Bael stod tyst en lång stund. Ilska blommade i hans blick, som sedan rann bort, ersattes av något annat. 
Bael hade inte sagt hennes namn högt på mycket, mycket länge. Han anade att ifall han skulle göra det, så skulle det smärta mer än han var beredd på. Ändå försökte han samla sig, även om det inte verkade gå så värst bra. Han kunde inte annat än vara ärlig. Det var han skyldig Blair.
"Hon var den enda jag någonsin älskat."
Han stod tyst igen. Han hade aldrig gått vidare, aldrig träffat nån annan. En del av honom hade hoppats hitta henne här i Numoori igen, vid liv. Men hon var död. Hon var borta, för alltid. Och det var hans fel. Om han varit där...
Bael andades ut, tungt, som om han hållt andan en lång stund. Han kunde berätta allt om henne. Allt om hur hon såg på honom som om han var allt som betydde något i världen. Om alla deras drömmar och planer. Allt de skulle göra tillsammans. Aldrig i livet skulle han glömma dagen hon berättade för honom att han skulle bli pappa. Och aldrig kunde han gottgöra henne.
Bael kände sig förvirrad när det brände bakom ögonlocken. Nej, vid gudarna, inte nu. Det var länge sen. Mycket länge sen.
"Du behöver inte tro mig," rösten var plötsligt hård och vass. Han kände sig kränkt, att hans kärlek till henne slätades över med sådana frågor. "Jag sörjer henne än. Jag kommer aldrig att glömma, aldrig att..."
Bael slutade prata när han insåg att hans egen röst började brista. För gudarnas skull... Han försökte le.
"Tror du inte jag längtar till Chaibos? Så jag kan vara med henne igen."

"Hon var den enda jag någonsin älskat." Blair svarade inte, men han lyssnade åtminstone. Det fanns en stilla tillfredsställelse i att höra att det aldrig funnits någon annan. I hans huvud hade Blair alltid sett fadern med någon annan, vilket bara spätt på föraktet. Lite av föraktet föll bort när han fick veta att det inte var för någon ny som han hade försvunnit.
     "Tror du inte jag längtar till Chaibos? Så jag kan vara med henne igen." Blair vände bort huvudet, men tårarna lät sig inte hejdas. Han hade inte tänkt att stanna längre, hade inte tänkt att ge Bael en chans, men de två sista meningarna hade slagit väldigt hårt. Hjärtat hade redan brustit den dagen, men skalet han försökt svepa in det i när hans pappa kommit föll bort.
     "Jag-" Rösten darrade. "Min partner-" Kunde han ens kalla Yrjö för sin partner? Det spelade ingen roll. Han ville det, och Yrjö skulle aldrig kunna protestera. "Han dog i Måntemplet." Det gick inte att hindra gråten, och han snyftade till när tårarna rann nerför kinderna. "Han är död, pappa. Yrjö är död, och det är mitt fel. Jag kommer aldrig kunna prata med honom igen, aldrig se honom, aldrig känna hans hjärta slå mot mitt, för han är död död död-" En slitande snyftning avbröt honom, och han tillät sig själv att falla in i sin pappas omfamning. Vad skulle han inte ge för att vara hos Chaibos i Yrjös ställe? Men han kunde inte ansluta sig, inte än. Yrjö hade dött för hans sak, och han kunde inte kasta bort det så lättvindigt.

Min partner-

Bael förstod den smärtan för väl. Smärtan av att ha förlorat sin andra hälft. Blair föll in i hans famn och Bael stod först handfallen. Sedan svepte han vingarna om sin son och höll honom hårt tätt intill sig. Han kände en plötslig stark lust att också gråta. Hans ögon blev glasartade men han hämmade lusten att spilla tårar. Han höll sin son, stadigt och länge, så länge som det behövdes tills Blair inte längre hade gråt kvar att spilla. Till slut tog de sina skiljda vägar. Bael förstod, men något sade honom att de skulle ses igen.

[Avslutat]