Tankarna som röde sig inom honom hade varit outhärdliga de senaste dagarna. Innerst inne hade Maksim vetat att han aldrig mer skulle bli accepterad i Civitas. Han hade alltid varit utbölingen, och skulle alltid förbli det. Känslan av att inte passa in någonstans växte sig alltmer stark. Cirkeln hade lämnat honom redan som valp. Nu hade även Tenebris tryckt undan honom. Den enda som aldrig någonsin hade gjort honom skada var Varya. Och vart var hon ens? Borta. Precis som alla andra. Den enda han faktiskt hade var han själv. 
    Trots att det gått veckor sedan intrigen mellan honom och Prospero hade han inte rört sig långt från Civitas. Han befann sig fortfarande nära, ifall hans tankar skulle få andra idéer. Den enda han pratat med var sig själv och någon ensam fågel som haft vägarna förbi. Fram tills några dagar tillbaka, då han skymtat en annan individ som också rörde sig över de varma slätterna. Maksim hade känt igen honom på långt håll. Första gången hans blick föll på den robusta individen hade han varit osäker på om det var en ren synvilla eller en faktisk individ, tills det att vinden fört med sig hans doft. Under ett par dagar hade han förföljt honom, utan att våga ta kontakten med honom. I stället hade Maksim rört sig i sin förre brors fotspår, varit noga med att hålla sig gömd. Än var han inte redo att ta kontakten, om han ens skulle det. 
    Månens sken hade precis ersatt solens värme när Maksim plötsligt insåg att han rört sig för nära. Han stelnade till i sitt kliv, och var precis på väg att backa undan när Lev vände sig om. Skit.
    ”Eh. Hej.” Muttrade han lågmält. Han borde räknat med att bli påkommen, Lev var trots allt skarpsynt. Att han inte blivit avslöjad tidigare var dock imponerande. ”Vad gör du här?” Hans blick fästes på sina egna tassar. Inte en enda sak kunde han göra rätt.

Den regntunga himlen sänkte ett dystert ljus över slätten. Morgonens tjocka dimma hade lättat med de svaga eftermiddagsbrisarna och bergskedjorna i söder hade börjat skymta. Om än det fanns en led att förhålla sig till, så blev det betydligt lättare att orientera sig när Blodbergen och Raukakekedjans silhuetter blev synliga igen. Lev tog varje tillfälle han kunde att få lämna stigen och utforska det karga landskapet fritt, men tillfällena var få när dimman ofta var alldeles för tät för att se mer än några språng framför sig.
     Känslan av att vara iakttagen hade han haft med sig sedan han lämnade Cirkeln och Norspiret. Men den sista biten hade den tilltagit; växt i bakgrunden som ett illabådande åskmoln. När hans flera försök att lokalisera ögonen han så ihärdigt kände på sig hade misslyckats, intalade han sig till slut att det bara var i hans tankar. Han slutade se sig om för att inte ge känslan mer andrum, inte ge den chansen att växa sig starkare. Men när ljudet av tysta tassar i det torra gräset bakom honom nådde hans öron kunde han inte längre stå emot. Häpenheten över att se Maksim gick inte att dölja.
     “Maksim,” sa han, som för att försäkra sig om att det verkligen var han. Trots att han såg äldre ut, så hade han tunnare ut. Han såg härjad, nästan vild ut, på ett främmande sätt. Lev stirrade på honom medans alla månader av tankar, funderingar och oro kom till ytan igen.
     “Du lever,” konstaterade han utan att låta känslorna som börjat röra sig inom honom färga av sig på hans röst. “Trodde du var död.” Han drog ett djupt andetag. Känslorna som långsamt började blåsa upp till storm i hans inre fick inte bli för starka. Men hans rädsla för att tappa kontrollen verkade bara som bränsle.
     “Är sjuk,” började han sammanbitet. Maksim hade aldrig upplevt hans raseri. Lev mindes så väl första gången han förlorat sig själv i vreden kort efter att Maksim försvunnit. Den gröna blicken spanade ut över det karga landskapet omkring dem. Rädslan han kände trängde igenom hans fasad och syntes i hans ögon.
     “Har lämnat Cirkeln.” Han ville säga att det var tillfälligt, men sanningen var den att han inte visste. Han hade aldrig varit någon som inte höll sitt löfte, och ibland innebar det att leva i ovisshet.

”Du lever, trodde du var död.” 
    Maksim spände käkarna och lät ut en liten fnysning. Han visste att han såg annorlunda ut, trasig och ovårdad. På både utsidan, och insidan. Matlusten hade försvunnit redan när Varya lämnat honom, och eftersom han inte tränade som han gjort i Civitas hade även musklerna försvunnit. Men vid det här laget visste han att dem skulle komma tillbaka förr eller senare. Han visste vad han behövde göra nu, och om han skulle orka det behövde han återgå till gamla rutiner så gott det gick. Åtminstone behövde han försöka få i sig tillräckligt med näring från och med nu.
    Långsamt höjde han blicken för att möta Levs. Det sammanbitna ansiktsuttrycket var på något vis familjärt från barndomen, trots att det aldrig varit riktat mot honom själv. Han lade huvudet något på sned. Sjuk? Vad för sjuk? Han såg frisk ut. Bortsett från det buttra uttrycket som klädde hans anlete. Något glimmade till i Levs ögon innan han vände bort blicken, och Maksim kunde svära på att han såg rädsla i den annars så modiga blicken. Precis när han tänkte fråga vad han menade, talade den äldre igen.
    ”Har lämnat Cirkeln.” 
    Maksim rynkade på näsan.
    ”Lämnat Cirkeln?” Upprepade han. Det lät inte trovärdigt. ”Säger du att du har lämnat det du alltid svurit på att skydda? Det låter till och med galet i mina öron. Vad säger din mamma?” Maksim ville varken nämna eller tänka på mosterns namn. ”Trodde aldrig hon skulle släppa taget om någon av er.” Han fnös. ”Och vadå sjuk? Du ser ju friskare ut än mig, och jag är inte sjuk.” Maksim visste inte ens varför han fortsatte att föra konversationen framåt, det klokaste han kunde göra var att lämna platsen och Lev bakom sig. Ändå var det något som höll honom kvar här, nyfikenhet eller kanske något annat han själv inte kunde förstå.

Lev kunde inte avgöra om Maksim medvetet försökte uppröra honom, men han lyckades lika väl. På samma självklara och enkla sätt som han älskade och värnade om honom, så tog han sig in under skinnet på honom denna stund av svårmod. Han stelnade till och mötte Maksims ljusblåa blick på nytt med allvarsam skärpa.
     “Det är för att skydda dem.” Orden höll en tydlig betoning och stämman var hård och oförlåtande. Efter ett spänt ögonblick lät han ut en tung, uppgiven suck. Sorgen rann över honom igen och det var omöjligt att stänga den ute.
     “Vad vill du höra?” frågade han utan att egentligen förvänta sig ett svar. “Cirkeln är inte som den var när vi var små,” förtydligade han. “Vi är inte som vi var när vi var små.” Han gav honom en menande blick. De hade varit syskon. Bröder. Bästa vänner. Hur mycket Lev än kämpat för att vidhålla den känslan så kunde han inte förneka att hela deras liv hade utspelat sig utan varandra. Maksim var inte den han varit. Och hans egna kämpande för att vara den han varit som liten, hade kommit att göra honom till någon helt annan. Det som hänt hade fått honom att förstå varför Maksim aldrig velat återvända.
     “Jag är inte han. Inte längre.” Orden Maksim yttrat vid deras senaste sammandrabbning hade hängt med honom sedan dess, och Lev hade aldrig kunnat förstå dem i sin helhet förrän nu.
     “Gjorde något hemskt. Något oförlåtligt.” Han kunde känna orden rinna ur honom, som en fördämning som plötsligt öppnades. Varje gång han pratade om det upplevde han känslorna på nytt. Han var rädd att hålla dem inne, rädd att de skulle åsamka samma katastrof igen. Han försökte inte ens dölja skam och fruktan som bildades i hans uttryck.

Ett stort, djupt veck bildades i Maksims panna när Lev berättade att han hade lämnat Cirkeln för att skydda dem. I hans öron lät det inte direkt som ett vettigt resonemang, skydda familjen gjorde man ju så nära dem som möjligt, genom att hålla ihop. Ändå hade hon lämnat honom. Kanske för att skydda honom, precis som Lev påstod sig skydda Cirkeln?
    Maksim ruskade på huvudet när tankarna om hans mor åter snurrade runt i hans skalle, och han fäste blicken vid Lev och lyssnade. Ju mer han talade, desto mer spred sig ett kyligare uttryck över hans eget anlete. Alla hade förändrats, det insåg han. Han själv var inte i närheten av den valp han varit när han varit en del av Cirkeln, det var inte mer än rimligt att Lev också skulle förändras med tiden. Men på något vis hade Maksim alltid förväntat sig att den äldre brodern skulle förbli så som han alltid varit. Beslutsam, orubblig, envis.
    ”Vad gjorde du?” Orden slank ur honom innan han hunnit hindra sig själv. Egentligen kunde han inte bry sig mindre om vad Lev hade gjort, som han ansåg vara så hemskt, men en del av Maksim var nyfiken. Höll Cirkeln på att splittras? Den sammansvetsade familjen han mindes, höll den på att rubbas? Kanske var det bara ett skämt, ett sista tappert försök att försöka få tillbaka honom till familjen. Men, ansiktsuttrycket som klädde Levs ansikte fick en främmande känsla att sprida sig i Maksims mage. Det var en blandning av skam och rädsla som syntes där, något alldeles ofamiljärt.
    ”Det kan inte ha varit så hemskt.” Hans röst var lägre nu. Med tanke på vad han och Varya gjort under deras år tillsammans, kunde det Lev gjort åtminstone inte varit värre. Han hade dessutom alltid varit den som följde regler och normer, det här kanske bara var en händelse som fått honom att bryta någon liten norm.

Blicken hade hunnit bli frånvarande när de enfaldiga minnena fick honom att känna smaken av blod igen. Av hans mors blod.
     “Mördade näst-” Han hann svälja orden, och blicken blev skarp igen när den fokuserade på Maksim. “Vad spelar det för roll?” Sorgen som hängt vid hans tidigare bekännelse var ersatt av avsmak. Det strama uttrycket i hans ansikte präglades av något outgrundligt. Ilska, beslutsamhet och någon egendomlig slags lättnad. Här kunde han inte skada dem längre. 
     “Det förändrar ingenting,” fyllde han lågmält i och vände bort blicken. Tydlig med att han inte menade att prata om det något mer. Han visste inte varför han inte ville berätta för honom. Kanske för att han var rädd att han skulle se på honom annorlunda. Kanske för att han var rädd för hans reaktion, eller bristen av den. Han sneglade på honom från smala ögon. Han ville skydda. Men om det var sig själv eller Maksim kunde han inte avgöra.
     “Vart är du på väg?” frågade han tyst men enkelt. Lättheten av den frihet han plötsligt fann sig känna var främmande. Om än hans mål vägde tungt och tydligt över honom, så var vägen dit oviss. Det fanns ingen plan att gå efter. Och det lämnade en märklig tomhet i honom, som om han inte visste om han gillade eller fasade.

Maksim kände hur nyfikenheten omedvetet växte ju mer Lev talade. Kanske syntes det i de annars så allvarsamma, trötta och livlösa ögonen. Men så fort brodern tystnade, slocknade de känslorna som för ett par sekunder väckts till liv. För ett par sekunder övervägde han att fortsätta fråga ut honom, men allt hos Lev talade för att han inte ville prata om det, utan något annat.
    “Ingenstans,” svarade han kortfattat och blickade ut över den öppna, tomma slätten. “Eller överallt.” En låg fnysning lämnade honom. “Det beror väl på hur man vill se på det.”
    Maksim lät åter blicken falla på Lev. För ett par sekunder tvekade han. Hur mycket kunde han egentligen berätta för honom? Vart skulle gränsen gå?
    “Har lämnat Tenebris.” Hans röst var sammanbiten, och den lättnad han kände innerst inne var inte synlig utåt. De stod nu framför varandra, fast i samma situation. Maksim hade attackerat Prospero, Lev hade skadat någon ur Cirkeln.  De båda hade valt att lämna sina flockar, eller Maksim kanske inte hade haft något snarare val med tanke på hans förflutna, men oavsett var det bara dem nu.
    “Är förmodligen galen nu, men vill du…” Han tvekade. Det här var ingen bra idé. “Glöm det.” I bakhuvudet kunde han höra rösten som talade till honom. Maksim visste inte längre om det var hans egna.
    “Vart ska du då?” Frågade han istället i ett försök till att byta samtalsämne.

Lev visste inte riktigt hur han skulle känna kring Maksims bekännande. Han ville veta mer, fråga varför, få reda på allt han grubblat på över åren. Vad betydde Tenebris för honom? Men kände inte att han hade någon rätt att snoka, när han just slagit ned Maksims egna frågor.
     Det var konstigt, men han kunde känna hjärtat slå band på sig när Maksim började tala. Ett konstlat slags hopp som plötsligt spirade. Han visste vad han tänkte, för Lev hade tänkt samma tanke i alla år. Han hade bönat och bett honom om att komma hem, vara med honom. Om Maksim frågat honom då hade han utan tvekan sagt ja, och lämnat allt och alla bakom sig. Nu när frågan plötsligt hängde outsagd i luften mellan dem kände han sig plötsligt villrådig.
     “Vet inte,” svarade han med uppriktig tvekan i rösten. Han sökte efter Maksims blick igen, som om den skulle ge honom något svar på den outtalade frågan. Skulle han någonsin förlåta sig själv om han lät honom gå? Han behövde inte mer att ångra. Den saken var säker.
     “Vill,” han tvekade och sökte efter något i sin broders ansikte som avslöjade vad han kände, “följa med dig.” Han kände en ström av känslor inom honom som han inte kunde tyda. Lika väl som han inte kunde avgöra om det här var en bra, eller fullkomligt idiotisk idé.

En del av Maksim ville avslå förslaget, vända ryggen om och ge sig av. Men en annan del av honom ville dröja sig kvar. Att spendera tid med Lev kanske inte var en sån dum idé ändå.
    “Okej.” Hans svar var kort och tyst, men han menade det. Vart dem skulle bege sig visste han inte, det hade han inte vetat sen han lämnat Varyas sida. Det som var skönt nu var att han inte var ensam.
    Blicken vändes mot Lev och han lutade huvudet lät mot sned.
    “Vad sägs som söderut?” 

[Avslutat]