Ett nytt gäng frivilliga hade anlänt med solen. De var många den här gången och av varierande ålder. Generalen hade delegerat ut ansvaret över dem till de jägare som stått närmast till hands, där var och en av dem flytt med påhittade ursäkter. Tills bara Erathor var kvar. Han tog in skaran av vargar som samlats. De såg trötta och slitna ut och skulle med andra ord inte alls vara intresserade av vad han hade att säga. Han höll den inledande introduktionen kort.
    "Jag gissar att ni alla har någon typ av erfarenhet av att slåss. Ni är vargar, trots allt."
    Delar av klungan stämde in i klena skratt, som om han precis lyckats vara smårolig. Resten var redan less och förmodligen lika redo som han själv var på att få allting överstökat.
    "Jag tänker inte stå här och lära er sådant ni redan kan. Det är slöseri med både min och er tid. De odöda är svaga. Dumma. Men underskatta inte deras uthållighet eller antal. Det är så de fångar er."
    Erathor lät blicken som hastigast svepa över vargarna. Stämman var stark och klar, en antydan till att där kanske fanns någon form av erfarenhet bakom den svala blicken och nu mer ruggade hållningen.
    "Några av er vill göra gott, andra kommer hit för att ha något att ta ut sin ilska och energi på. Något om att det är tillfredsställande att döda utan konsekvens, om jag förstått det rätt. Vad än er anledning må vara, så är det ett par sak ni ska ha klart för er."
    Nu rörde han sig – vida, beräknande steg – från den ena kanten av gruppen till den andra, bara för att få dem att inte somna. De följde honom med blicken och det var nästan så man kunde missta dem för att vara intresserade. Nästan.
    "Ett – spar på krafterna. Måttar ni ett fullskaligt hugg mot en övermogen odöd har vi ett problem värre än gudarnas raseri. Stanken sitter som bergen. Jag vet inte hur era tidigare vanor och arrangemang sett ut, men här delar vi sovplats."
    Ytterligare skratt. Erathor ville himla med ögonen men motstod.
    "Två. När ni blir bitna – för det kommer att hända – uppsöker ni vård. Med det samma. Dra inte ut på det. Det blir ett helvete för alla inblandade. Låt oss undvika en ny epidemi. Uppfattat?"
    De flesta nickade. Andra tittade skeptiskt på honom. Han kunde känna frågorna komma. En rultig karg med spretig lugg steg fram.
    "Och om vi blir infekterade?"
    "Då får ni hoppas kön till helarna är kort."
    Ordens allvar möttes av tystnad. Ingen skrattade. Okej, så helt dumma i huvudet kanske de inte var. Infekterade togs hand om i mån av tid. Kunde lidandet underlättas utan risk för någon annan, fanns det alternativet. Vissa tog saken i egna tassar men det var sällan det hann gå så långt. De hade inga fler frågor.
    "Ni hjälper till där ni kan och behövs. Inga invändningar. Vi kommer att... att..."
    Ett dumt, utdraget hummade lämnade Erathor när han fumlade efter resten av sin mening. Bakom gruppen hade en reslig varelse fångat hans blick. Han var säker på att hon inte hade stått där från början. Oreliel? Vad gjorde hon här och hur länge hade hon... iakttagit honom? Hon svarade hans frågvisa blick med ett kunnande leende, och det var i den stunden Erathor insåg att han kommit av sig helt. Förargligt men mest av allt genant. Fruktansvärt genant. De fåtal busvisslingar som kom, tystnade han snabbt.
    "Som. Jag. Sa", fräste han för att sedan fortsätta skälla ut order, nu lite rakare i ryggen än tidigare. Med sin tass gestikulerade han mot och haffade en förbipasserande vintervarg. "Tyr här, kommer gå igenom resten av det ni behöver veta. Ochdärärintroduktionensluttackförmig."
    Han kände Tyrs chockade blick på sig men valde att inte möta den. Kunde inte. Istället lämnade han vintervargen åt sitt öde. Oreliel mottog honom med ett brett flin när han slöt upp vid hennes sida. Han förstod inte vad som var så himla roligt. En ny våg av visslingar och rop hördes bakom dem och Erathor bet fram en svordom.
    "Skabbiga fårskallar", muttrade han för att i nästa stund minnas sitt sällskap. Det var länge sedan han hade behövt tänka på sitt språk. "Ursäkta mig. Jag... det här stället är vad det är – ett skithål."
    Ett skithål. Ja, så kunde man ju också uttrycka det. Erathor log ursäktande och ledde tiken bort till en av de eldar som inte blivit till glödbädd. Rörelserna var slarviga när han borstade av en smutsig djurfäll att sitta på.
    "Sitt. Eller du – ni—" En frustrerad suck. "Ni kan slå er ner, är vad jag menar." Jösses. Han försökte att inte slumpa när han satte sig ner, men glömde snart av sig. Luktade gjorde han också. Erathor var inte förberedd på det här. Inte det minsta. Hade han vetat att Oreliel skulle komma hade han åtminstone badat.

Hon hade frågat efter Erathor när hon anlänt, och fick veta att han var mitt i att ge några nyanlända den grundläggande informationen. Efter att fått riktningen tackade hon för sig och lämnade den ljusgrå kargen till att återgå till sitt.
    Det var inte svårt att missa klungan av vargar och hennes artfrände som tycktes torna sig över dem. Oreliel stannade upp och studerade honom. Att han hade fått nog av rekryterna och ville ta sig därifrån så snart som möjligt var oerhört tydligt. När deras blickar möttes gav hon honom ett leende och han fick bråttom att återigen fokusera på ungvargarna. När visslingarna kom kunde hon inte hålla tillbaka ett kort, tyst skratt. Erathor verkade dock inte vara den enda av dem som blivit distraherad, för flera av hans rekryter tycktes vända sig om för att se på henne med jämna mellanrum.

När Erathor var färdig med sin del log hon ett tandat, roat leende som hon inte brydde sig om att hålla tillbaka. Han blängde kort på henne innan de tillsammans rörde sig bort från gruppen. Visslingarna ljöd igen och hon motstod frestelsen att se sig om över ryggen.
    "Skabbiga fårskallar."
Hon bet tillbaka ett skratt, som trots försöker sken igenom i rösten.
    "De är bara valpar, Erathor. Det blir nog ordning på dem också ska du se."
Möjligheten fanns åtminstone. Sen hur sant det var var en helt annan historia.
    Oreliel följde honom bort till en av de eldar som brann och studerade honom tyst medan han försökte borsta av en av fällarna som låg där. Fällen tycktes strunta högtidligt i hans försök.
    "Sitt."
Hon såg överraskat på honom, innan det roade flinet tog över.
    "Aj aj, kapten." skrattade hon och ignorerade leende hans sura min.
Med mjuka rörelser satte hon sig ner. Elden värmde behagligt efter att ha stått stilla tillsammans med rekryterna.
    "Snöstrand har lämnat sina spår märker jag. Om inte annat så tycks interaktionen med nya rekryter ha gjort det."
Röster var vänlig, men glimten i hennes ögon avslöjade hur underhållande hon fann hela situationen.

Oreliels kommentar fick ett äcklat läte att lämna Erathor. "Ugh, påminn mig inte. Här om dagen kom jag på mig själv med att tycka att en av rekryternas absurda skämt nästan var underhållande. Jag höll på att sätta maten i halsen och stryka med på kuppen."
    Han kunde inte låta bli att känna sig något stött över hur rätt hon hade. Han var visst inte bättre än de här barnrumporna som sprang runt och lekte krig, trots allt. Förnärmat blängde han på henne, om än där fanns en antydan till ett leende.
    "Måste ni se så–" Han såg kritiskt över Oreliels dumma leende. "–belåten ut. Ännu en fårskalle är väl knappast vad världen behöver."
    Erathor kom på sig själv, och sträckte på sig lite där han satt. "Men nog om mig. Finns det någon anledning till varför ni kommit? Inte för att ni behöver en anledning. Jag tänkte bara om du – ni – hade något särskilt–" Han hade ingen aning vart han ville komma med det här. Det var lika bra att ge upp. "–Äsch, du vet."

Hon hade inte kunnat hindra det bubblande, klingande skrattet som lämnade henne om hon så hade försökt.
    "Förlåt kära du, det är självklart inte roligt att du höll på att förgås." sade hon med ett illa kvävt skratt. "Jag har bara aldrig mött någon som sett så besviken ut över att finna ett skämt roligt."
Det roade leendet ersattes långsamt till en mjukt.
    "Du behöver inte vara så formell med mig, Erathor. Jag skulle vilja påstå att vi känner varandra tillräckligt bra för att bespara oss det besväret."
Hon såg, med ett leende, menande på honom. De sociala regler hon vuxit upp med i Aranor tycktes helt saknas i Numoori. Visst fanns det liknande strukturer här och där i landet, men inte alls på samma sätt. Det var väldigt avslappnande. Och det var tydligt att även han hade lagt av sig mycket av det formella.
    Lite överraskat höjde hon ögonbrynen vid hans fråga. Eftertänksamt gled hon ner i liggande ställning, noga med att inte komma för nära elden. Ett mjukt hummande lämnade henne.
    "Ingen direkt anledning, mer än att träffa dig." svarade hon sedan med ett leende.

Erathor fnös fram ett skratt och drog på munnen i ett ursäktande leende. "Vad snällt av dig att bespara mig besväret att skämma ut mig ytterligare."
   Okej, han fick nog medge att han behövde slappna av. Att vara formell verkade ändå inte göra honom gott. Speciellt inte med Oreliel. Han följde hennes rörelser med blicken, vidare ut till elden när hon lade sig till rätta.
   "Ingen direkt anledning, mer än att träffa dig."
   "Pfft, mig?" Erathor fnös på nytt, road och redo för en sarkastisk kommentar. Han insåg snart att hon menade allvar och kände ett enormt behov av att ockupera sig själv med vad som helst annat än att möta hennes blick. Något försynt petade han in några extra vedträn i elden. "Err, varför då?"
    Han var både ett fån och en fårskalle. Varför ville Oreliel träffa honom? Inte för att han klagade. Tvärt om. Eller... ja jo. Äsch.