Striden hade varit intensiv och inte mindre galen och rubbad än hon hade förväntat sig då den svartvita gigantiska tiken rörde sig fram. Om än hon inte var lika alert och snabb som tidigare så gjorde hon ändå bra ifrån sig. Tosca behövde inte ens se hela striden för att veta att detta inte skulle gå bra för hennes syster men tyst hade hon suttit kvar och följt allt. När hela arenan lös upp i ett starkt intensivt sken kisade den mörka tiken och morrade lätt innan hon reste sig upp för att gå mot närmaste utgång.

Korridorerna var mörka och vagt upplysta med fat av eld och hon kunde se att mörkret hade lagt sig ute på torget. Kvällen var här och snart skulle den fartfyllda dagen vara över.
Ett irriterande morrande och gurglande hördes en bit längre bort i en annan korridor som vek av och Tosca bestämde sig för att följa ljudet och mycket riktigt. Den stora vitsvarta tiken stod och gungade fram och tillbaka som en stor skugga.
"Selva." rösten var låg men kändes som att den ekade igenom hela korridoren fram till systern. Hon suckade tungt och gick fram till Selva och stannade när hon var bara metern ifrån henne.
"Vad har hänt med dig?" inte bara hade tiken blivit mörkare under den tid hon varit borta men hon såg värre ut än Chaibos själv. Och inte såg hon nå bättre ut nu efter striden heller.

Hade sans och vett varit någonting som styrt den unga tikens resonemang och agerande, kanske hon aldrig skulle ha vandrat ut på arenan från första början. De senaste månaderna hade drivit henne till branten som stupade rakt ned i en galenskap som onekligen skulle leda till hennes död inom en snar framtid. Sjukan som infekterade varenda cell i hennes kropp, framför allt sinnet, hade tagit över henne totalt. Syn, lukt, hörsel, balans... ingenting fick vara ifred från de vrålande rösterna, och instinkterna som reagerade på minsta förändring i hennes omgivning gjorde det omöjligt att synkronisera huvudet med kroppen. Halvt bortdomnad från omvärlden hade hon stegat in för att möta sin motståndare med endast ett mål i sikte; fläcka arenans väggar med blod på det mest brutala sätt hon kunde. Men vrålet från åskådarna, alla rörelser, dammet som yrde upp när den taniga hanen rörde sig... Det var knappt så att hon vetat vad som var upp och ned. Därför var det ingen överraskning att hon slagits medvetslös, och förlorat.
Tanken fick det att rycka i hela det mörka ansiktet, och ett ursinnigt väsande tog sig ut mellan de särade käftarna. Skulle ha varit en lätt seger. Skulle ha dödat honom. Slitit vingarna av honom. Krossat hans skalle. Vi skulle ha segrat. De skulle alla lära sig... Respektera oss... Frukta oss... Det borde ha varit hon som stått som segrare när matchen var över. Han hade tur... Tur. Var kvick. Hade tur. Snabb. Feg. Ett försök till en morrning fastnade i den slemfyllda halsen, och hon hostade kraftigt innan hon pressade huvudet mot den vägg som befann sig närmast. Vänstra halvan av ansiktet var uppsvullet, vilket resulterade i att hon nästan inte kunde se någonting med ögat. Skulderblad, ben och revben på samma sida ömmade, och gjorde det otroligt plågsamt att röra sig framåt. Mest troligt hade några revben gått av, muskler hade slitits isär och köttet kring benen var blåslaget. En klok varg kanske hade stannat kvar hos helarna, låtit dem hjälpa till i processen att läka skadorna. Men hon hade ansett dem inkompetenta, odugliga till att göra ett ordentligt jobb. Så fort hon återfått medvetandet och vaknat upp omringad av dem som givits jobbet att se efter de som kom ut från spelen hade hon fräst och spottat åt dem att lämna henne ifred. Någonting hon skulle ha ångrat nu i efterhand, men det var ju redan konstaterat att vett och sans inte var denna honas specialitet.

Den stora bröstkorgen hävdes och sänktes där hon stod lutad emot väggen, i ett försök att låta henne andas ordentligt trots smärtan som stack i vänstra sidan. Ursinnig var ett ord som inte ens kunde beskriva början av hur hon kände sig. Men så hörde hon en röst från andra sidan korridoren där hon befann sig. Någon som sade hennes namn. Eller hade hon inbillat sig?
Det stora huvudet lyftes, och det högra ögat sökte i den upplysta korridoren efter den som talat. Och mycket riktigt. Snart trädde en bekant gestalt in i ljuset. Någon hon inte sett på mycket länge.
"Vad har hänt med dig?"
Systerns ord registrerades, men det var svårt att riktigt få grepp om dem. Sedan hon vaknat upp hade ett ihärdigt ringade etsat sig fast i huvudet på henne, någonting som försvårade det ännu mer att ta in vad som hände omkring henne. Men trots sitt svullna ansikte, trots ringandet i öronen, trots alla dessa känslor... så förmådde hon reagera på sin systers närvaro. Och ett rått, gurglande skratt undslapp henne medan hon pressade sig hårdare emot väggen för att kunna sträcka upp sig.
"Syster..." Rösten var grötig när hon talade, det var nästan så att det inte gick att urskilja om det var ord eller endast ljud som lämnade de svarta läpparna.
"Så otroligt trevligt att träffa dig här..."