Mellanakten var över och striderna hade upptagit, men när hennes utmattade kropp suktade efter vatten att släcka törsten med hade hon givit in direkt. Atmosfären på läktaren i arenan var intensiv. Samtidigt som det var skrämmande, skulle hon varit lika delar imponerad av det om det inte vore för att alla tankarna låg någon helt annan stans - spridda och flyktiga likt darrande asplöv en stormig höstkväll.
     Vid vattenstationen lade hon genast ögonen på Gehenna. I tystnad skred hon fram och ställde sig intill henne och drack. I ögonvrån betraktade hon vrenen länge, osäker på om hon skulle säga något. Men det blödande hjärtat krävde svar.
     “Gehenna,” sa hon först och tyst. De blå ögonen såg nästan vädjande ut, och den sedvanliga skärpan i hennes ton var borta.
     “Du har alltid varit ärlig mot mig, på gott och ont. Så på ett sätt har dina ord värde, för mig.” Hon tampades med sig själv för ett ögonblick. Tvekade. Men hon behövde ändå veta.
     “Jag antar att du förstår att vad som hänt idag får mig att tvivla. Men jag har tvivlat ett tag nu och, det jag vill fråga är…” Varya hade aldrig försökt skyla sin kärlek till Even, aldrig försökt hämmat den, så hon antog att Gehenna förstod vad hon menade. Det blå ögonparet såg osäkert ner i marken. Hon var rädd för att höra svaret. 
     “Tycker du att jag… passar in här? Tycker du att min plats är hos Tenebris?”

[Gehenna. Utspelar sig någon gång efter mellanakten men före striden mellan Adena och Ivo.]

Hennes namn hade inte varit mer än en viskning som yttrats och Gehenna hade inte varit säker på om hon hört rätt bland alla röster som talade över varandra. Det var när hon såg sig om i sin närhet och möttes av Varyas ovanligt sargade uppsyn som hon förstod.
"Varya."
Långsamt höjde sig vrenens ögonbryn när tiken talade, men fortfarande med en tydlig trött skepsis i ansiktet. 
"Jag tycker," hon pausade för att väga sina ord och betrakta tiken framför henne. Hon hade inte väntat sig att Varya skulle öppna sig vårdslöst framför henne.
"Jag tycker inte om dig, eller den där osmakliga tiken du kallar din syster. Men för att svara på din fråga - nej. Fick jag välja så skulle jag ha allt för mig själv, men vi måste luta oss mot varandra för att kunna lyfta det syfte som vi gemensamt men samtidigt individuellt kämpar mot. Att saker är som de är nu har sin orsak, jag gillar det inte heller men ibland måste saker ske som man kanske rent av avskyr för att andra ska kunna ta sig framåt."
Gehenna spände blicken i Varya. 
"Du tvivlar," konstaterade hon lågt och böjde sig närmre. "Vad är dina alternativ nu när saker och ting inte går din väg, lilla varg?" Ett kallt leende spred sig över vrenens ansikte. "Jag behöver inte kunna läsa dina tankar för att veta att du, med din kaotiska natur, inte kommer stå stilla när du inte får som du vill."

Varya stod tyst med en uppsyn av vemod. I hela sitt liv hade hon  känt sig liten och försvarslös, hjälplös även, men idag kände hon sig som samma valp som sprungit från zombiehjorden den där kalla vinterdagen. Gehennas blick hade aldrig varit så genomträngande.
     “Du har rätt,” erkände hon tyst. Vrenen hade rätt i det mesta hon sade, men Varya hade svårt att se deras gemensamma mål, för när allt kom omkring fanns det bara en sak hon ville ha. Den enda saken hon inte tycktes kunna få. Gehenna bekräftade bara ännu en gång vad hon redan visste.
     “Jag visste det redan,” sade hon lågmält. “Jag behövde bara höra det från någon som inte ljuger för mig. Jag är så less på alla charader, allt skådespeleri.” En underliggande ton av frustration grodde. Den här platsen var byggd på lögner, liksom allt i hennes liv, liksom hon. Hon hade någonstans förlorat sig själv i dem. Hon hade ingen plats här längre, eller så hade hon aldrig haft det.
     Varya vände sig om, beredd att försvinna in i vimlet igen.
     “Vi kanske ses igen, Gehenna.” De blå ögonen mötte vrenens för ett ögonblick.

Vrenen tog ett långt kliv framför den mindre honan. Spände blicken i henne på nytt innan hon lågt yttrade: 
"Jag har mina ögon på dig." 
Långsamt höjde hon nacken och sträckte ut sig, utan att släppa sitt mål med blicken.
"Hejdå." Gehenna tog ett steg tillbaka för att låta henne passera.
[Avslutat]