Efter invigningens avslutning hade teatern tömts och istället fyllt områdena omkring med liv och rörelse. Skratt, sång och jubel laddade atmosfären med en upprymdhet, som hon tyvärr inte delade. Blicken var sorgsen och tom. Så mycket hade hänt att det var svårt att greppa, och hon hade slutat försöka nu. Hon orkade inte gråta mer, hon ville inte gråta mer.
     Grönområdet var inte lika överfullt som resten av platsen. De flesta tycktes ha sökt sig mot handelsstånden där det fanns musik, mat och dricka. Men det eviga vimlet av vargar gjorde henne nervös. Blicken vandrade från anlete till anlete, inte länge nog för att hon skulle lägga någon på minnet. Den sökte efter någon. Iklädd i sin röda skrud och läderväst kanske han inte skulle känna igen henne, om han ens fanns på plats ännu.
     Små eldar i knapphändiga eldstäder brann runt om och kastade sitt långa, dansande sken upp i träden. Med mjuka rörelser rörde hon sig under träden medan blicken fortsatte vandra. Något rött skymtade i massorna, men hon kunde inte se om det var han. Hjärtat låg fortfarande kvar långt nere i magslutet, och hon hade tappat hoppet om att det någonsin skulle komma upp igen, men ändå kunde hon känna dess pulserande.
     “Kolzak?” kallade hon, osäker på om det var han, och om han ens skulle höra hennes sköra stämma genom sorl, musik,  och sång. Det röda tyget böljade om henne när hon tog några långa steg i riktning mot fläcken av rött i havet av vargar.

[Kolzak]

Invigningen var över och kvällen hade kastat mörker över Skuggfall. Eldar hade tänts för att kasta ljus över besökarna som ännu sjöng, skrattade och jublade. Det kändes som om festen började nu och Kolzak hade inget emot att stanna ett tag, även om han var trött. Det hade varit en lång dag, och även om helare sett till hans skador så var han fortfarande mycket öm. Han hade sökt sig mot grönområdet för att undgå folkmassorna, men han hade gjort ett felsteg i det valet när han insåg att besökarna i själva verket lockats hit. Doften av mat och dricka var ljuvlig och kvällsluften fylldes av härlig musik. Kolzak kände sig rofylld, till freds. Han hade träffat många nya under dagen, fått sig nya allierade och det kändes som om planerna han och Ezekiel haft började omvandlas till verklighet. 
Kolzak?
Kolzak vred på örat. Han tyckte sig ha hört någon säga hans namn, men i vimlet var han osäker på om han bara hört i syne. I ögonvrån fladdrade något rött förbi, och han vände sig om.
Varya. 
Kolzak hade letat efter henne sedan hon försvunnit i all hast tidigare under dagen, men då han inte hittat henne började han acceptera att hon lämnat Skuggfall. Men där stod hon, vacker som alltid iförd en underbar röd skrud. Det böljde om henne som en flod, och främlingarna i periferin blev bara ett suddigt brus. "Varya."
Kolzak försökte le för att inte se helt dum ut, men han kunde inte slita blicken ifrån henne. Hon hade tagit de sista stegen mot honom. 
"Du... du klär i rött."
Leendet mjuknade. Han kände en lättnad skölja över honom, då hon inte gått trots allt. Om de skulle skiljas åt ville han ta ett ordentligt avsked.
"Jag trodde du hade gått."

Varya kunde inte låta bli att besvara hans leende med sitt egna, om än det aldrig riktigt nådde hennes ögon. Nästan blygsamt såg hon ner i marken åt hans komplimang. Varya visste att hon var vacker, men ändå kändes det annorlunda när han antydde det.
     “Jag…” började hon osäkert. “Förlåt, det var inte meningen att- uff,” någon knuffade till henne i förbifarten. De stod trots allt still i vimlet av vargar. Varya såg kort efter den som gått in i henne men riktade tillbaka blicken till Kolzak igen.
     “Gå med mig?” bad hon honom mjukt, och när han gjorde det så styrde hon stegen bortåt, mot en av grönområdets ekar. 
     “Förlåt att jag försvann utan någon förklaring. Jag har lärt mig bättre än så.” Sorgen hade etsat sig fast i hennes blå ögon, men inte lika intensivt som tidigare idag. Det fanns en tom trötthet i dem istället.
     “Jag, har inte haft en bra dag,” erkände hon lågmält. “Ingenting är bra, faktiskt.” Inget, förutom du, ville hon säga, men något höll henne tillbaka. Hon såg på honom med en slags vädjan i blicken, hon önskade han visste, att han kunde läsa hennes tankar när orden inte vågade yttras.

De lämnade trängseln bakom sig för att närma sig ett grönområde. Sorlet blev ett lågt bakgrundsbrus, folkmassan ett moment i periferin. Kolzak hängav sitt fulla fokus till Varya, bekymrad över sorgen han sett i hennes blick. 


Jag har inte haft en bra dag.

Var det vädjan i hennes blick? Kolzak såg rakt in i de vackra blå ögonen, och kunde tydligt se sorg återspeglas. De var blanka, och lite röda som om hon gråtit mycket. Samtidigt - en trötthet. Men han kunde inte veta vad det gällde - inte om hon inte berättade.
"Du behöver inte berätta," försökte han med en låg, försiktig röst. "Men jag... om jag visste, kanske jag kunde hjälpa dig. Iallafall förstå."
Han utstrålade lugn, men lite av hans oro läckte igenom när han talade.

Varya ledde stegen fram till en av de stora mörka ekarna. Det var ett vackert träd, med grova, långa grenar som bar upp det mäktiga, svarta lövverket. Ett perfekt träd, liksom alla andra som blivit planterade här och när hon såg på det kändes det nästan som att det hånade henne. Det kändes så ironiskt, så patetiskt, att hon inte ens platsade här.
     Med mjuka rörelser som fick det röda tyget att bölja satte hon sig ned och andades ut i en djup suck. Mörkret tätnade bortom promenaden där det fortfarande vimlade och sorlade. Stämningen var god, hon kunde höra det i skratten, se det i leenden, men hon delade inte deras glädje. 
     Hennes havsblå ögon sökte sig till hans igen.
     “Det är konstigt, egentligen,” sade hon tyst, “jag känner inte dig.” Hon tystnade, försvann i hans blick för ett hjärtslag. “Du känner inte mig.” Något i henne gjorde ont när hon sade så, för det var mer sant än hon önskade. “Men ändå litar jag på dig med mitt liv.” Ändå fanns det saker hon inte ville säga, inte kunde säga, för att hon ville skydda honom. Varya lämnade honom med blicken och såg på arenan som tornade upp sig högt bakom folkmassorna.
     “Jag var här från början. Innan väggarna ens var hälften så höga som de är nu.” Hon följde dem upp, och längre än så till stjärnorna som glimmade kallt ovanför. “Och jag var där i Civitas när pappa färgade grönskan svart. Min familj byggde det här. Jag borde se det som mitt, som mitt hem.” När blicken sökte sig tillbaka till hans hade de fått tillbaka sin sorgsna glans. “Men det finns inget annat jag hellre vill än att komma bort härifrån.” Det fanns tröst i att veta att morgondagen skulle vara annorlunda, men det lindrade inte tillräckligt nog.
     “Jag känner mig sviken, otillräcklig.” Jag duger inte. “Jag vill inte känna så längre. Jag vill inte vara… den jag är när jag är här.” Hon hoppades han förstod henne, och hon trodde det när hon långsamt föll djupare och djupare i hans blick.
     “Du vet,” började hon med samma lågmälda ton, “de flesta gillar inte mig, och jag klandrar dem inte. Jag gillar inte mig själv heller.” Ett tunt och halvdant, om än genuint, leende drog i hennes läppar. “Så att du,” sade hon ännu tystare, “sitter här med mig ikväll, trots alla misstag jag gjort, betyder mycket för mig. Tack.” Hennes kropp sjönk ihop lite och lutade sig lite närmare, nära nog för att känna hans kroppsvärme.

Du känner inte mig.

Det kändes konstigt att höra, eftersom det var sant. De kände inte varandra, och Kolzak kände sig dum som kom till den insikten först nu efter att hon sa det högt. Han visste så lite om henne, ändå kändes det som om han kunde henne utan och innan.

Men ändå litar jag på dig med mitt liv.

Kolzak log åt det. Det gladde honom, samtidigt önskade han att hon inte gjorde det. Men hon berättade, och han lyssnade på varenda ord hon sa. Varje ord byggde upp något inom honom. Känslan var inte helt obekant, inte inför henne, men den kramade åt hans hjärtmuskler och fick det att pirra i maggropen på ett spännande och konstigt sätt. Sorgen i hennes ögon skar i honom och han ville ta henne med sig. Föra henne under sitt tak och låta henne träffa Ezekiel och de andra. Han ville föreslå det, men samtidigt kändes tanken på Varya vid hans sida som en dröm.
"Varya," rösten var öm nästan. "Du vet att jag förlåter alla dina misstag om du förlåter mina."
När Varya sjönk ihop, närmare honom, kunde han inte låta bli att också luta sig in mot henne. Hennes päls var varm mot hans och hennes doft fyllde hans nos. Utan vidare eftertanke drog han henne intill sig. Han kände en plötsligt avsky för Civitas, även om han inte hört hela historien så kändes det som om de var skyldiga. Som om det var staden som fördärvade Varya inifrån.
"Jag måste medge att," Kolzak tystnade, plötsligt nervös över vad han var påväg att säga. "Jag har tänkt på dig mycket sen vi sågs sist. Och jag..."
Han kände sig lite varm i ansiktet när han sträckte sig efter något han haft med sig i sin väska. Han hade lagt ner mycket tid och omsorg på arbetet, och nästan ännu mer tid i övervägandet om han skulle ge det till henne ikväll eller inte. Metallkedjan var tunn men stark, men kronan på verket var länken. I en detaljerad silverram var en Månsten fäst - slätslipad och reflekterade ljuset från eldfacklorna med en blå glöd.
Han höll den mot henne, hoppades hon skulle acceptera. Att det faktum att han gillade henne var bra nog.

[oof tänker en sånhär sten? NÅT SÅNT?? https://cdn11.bigcommerce.com/s-31zmf1yinj/images/stencil/1280x1280/products/1348/460/rainbowmoonstone257__22926__11770.1562786463.jpg?c=2&imbypass=on ]

Kolzaks plötsliga omfamning förvånade henne, men bara för ett ögonblick innan hon fann sig i hans närhet. Varya slöt ögonen, lyssnade till det dova ljudet av hans hjärta och kände värmen av hans famn. Det fanns något så lugnande med det avlägsna dunkandet, hon önskade att hon kunde få lyssna till det i timmar; tills hon var säker på att hon skulle kunna urskilja hans hjärtslag i ett hav av andras.
     Hans ord fick ett varsamt leende att blomma i hennes anlete. Det var nästan med en valps beundran hon såg på honom. När Kolzak sträckte sig efter något makade Varya lite motvilligt på sig. När han vände sig tillbaka till henne höll han ett smycke. Leendet försvann när hon betraktade stenen. Varya kände en sådan innerlig värme blossa upp inom henne. Den var olikt något annat hon någonsin känt. Det var betryggande, inbjudande - som att hon äntligen hittat hem. Var det så här det var när kärlek var besvarad?
     Med vad som liknade en plågad blick såg hon upp på Kolzak igen.
     “Har du gjort det?” Rösten bar knappt. “Kolzak, du hade inte behövt.” Stämman tydligt rörd av de starka känslorna. Det var en sådan generös och vacker gåva, speciellt till någon som såg värde i skönhet. Men det som satte mest värde i det, var att det var han som gav det till henne.
     “Det här,” Varya stack fram huvudet och trädde nosen mellan länkarna för att få det över huvudet, “är värdefullaste jag äger nu.” Varya föll tillbaka i hans famn igen, tryckte sig kärleksfullt mot honom.
     “Tack,” viskade hon i hans päls.

Kolzak var lite rädd att hon skulle tycka det var för mycket, eller inte bra nog. Hon var så vacker, och tanken på att hon skulle bära något han gjort kändes nästan inte bra nog. Han nickade till svar när hon frågade om han gjort det. Det hade han - många timmars arbete. En del påbörjade projekt som inte blev vackra nog.
Så när hon accepterade gåvan kunde han inte hålla tillbaka ett ivrigt leende. Det föll perfekt om hennes hals, och när han betraktade henne i det kunde han inte låta bli att märka att den stenen gick vackert ihop med hennes ögon. Ändå kunde Månstenen inte ens jämföra med de djupa, blanka blå irisarna Varya bar. Sådan skönhet gick inte att återskapa i hantverk.

Det här är det värdefullaste jag äger nu.

Hon tryckte sig mot honom och Kolzak besvarade gesten, vilade sitt huvud över hennes. Han kände hennes värme, andades hennes doft, och kände sig hemma. För stunden glömde han allt runt omkring, allt ansvar, sina skador, han glömde mörkret i hjärtat och smärtan i bröstet. Nervositeten lade sig och ersattes av ett lugn han inte känt på mycket, mycket länge. En frid han inte visste om han skulle hitta någon annanstans.
"Vi känner inte varandra." Han upprepade det hon sagt tidigare. "Ändå litar jag på dig med mitt liv."
Leendet på hans läppar var brett, och varmt. "Och jag vill känna dig."
Kolzaks hjärtslag var lugna nu, stadiga mot hans reven och han kände sig komplett på något sätt. Som om mörkret i hans inre aldrig tagit till. Han var rädd att om Varya skulle dra sig undan, så skulle allt komma tillbaka.
"Det känns som om allt mörker plötsligt jagats bort," mumlade han lågt, mest för sig själv men högt nog för att Varya skulle höra.

Den varma betryggande känslan var så fruktansvärt främmande, men hon hade aldrig känt sig mer hemma. Omvärlden hade försvunnit för stunden och allt hon kunde känna var hans närvaro. Hon kände sig så hel i vakuumet av honom. Varya ville inte lämna hans sida.
     “Det känns som om allt mörker plötsligt jagats bort.” Hjärtat stannade nästan för ett slag när hon hörde hans ord. Kroppen blev lätt när känslorna blossade upp på nytt. För honom var hon inget ruttet och mörkt, utan istället något ljust och gott. Kolzaks blick var fylld av beundran och kärlek, han såg på henne på ett sätt hon aldrig trodde någon kunde. Han gav henne en känsla av hopp. Varya förtjänade honom inte, men hon skulle aldrig kunna låta honom gå, hon insåg det nu.
     “Jag,” började hon med en röst som var lätt kvävd i hans päls, “vill ha dig i mitt liv, Kolzak. Men saker är så komplicerade…” Det fanns stygn av vemod och tvekan. Hon var rädd att det kanske aldrig skulle komma en tid där de kunde vara tillsammans på riktigt.
     “Jag väntade på dig i vad som kändes i en evighet vid Glasbäcken,” sade hon efter en stunds tystnad. Hon mindes kvällen de återförenats där och hur han frågat hur länge hon väntat på honom - då hade hon inte svarat. 
     “Och jag skulle göra det i en evighet till. Skulle du för mig?”

Hennes röst bars av tvekan. Den lät inte helt glad, men han förstod att hon innerligt menade vad hon sa. De hade dessutom lovat varandra. Inga fler lögner. De satt tysta tillsammans, och Kolzak förstod med ens att det inte skulle bli så lätt. Även om han önskade att allting bara kunde vara enkelt, att det bara kunde vara de två.
"Det vet du att jag skulle," svarade han med en mjuk röst. "En evighet är det minsta jag vill ge."

“Det vet du att jag skulle.”
     Det var sant, hon visste. Det var just den vetskapen som skapade känslan av bottenlös trygghet. En slags trygghet hon aldrig tidigare känt, där alla hennes misstag var förlåtna. Inget snedsteg var för stort. Det hade han redan bevisat för henne.
     Varya pressade sig ömt mot honom igen. Fyllde lungorna med luften av honom. Hon gjorde allt för att hålla tankarna om morgondagen borta, men det var svårt, för allt hon kunde tänka på var hur mycket hon skulle sakna honom. Åtminstone skulle hon ha en del av honom med sig.

[Avslutat]