Mörker. Han stod helt stilla sånär på buken som höjdes ut och in i varje andetag. Ögonen var slutna, dom 8 pupillerna vilade bakom ögonlocken. De tre öronen låg avslappnat mot huvudet. Totalt lugn inombords, halsbanden låg stilla mot den varma pälsen och svansarna hängde ner. Vargar passerade förbi honom helt ovetandes om hans existens. Så upptagna med sitt egna, så upptagna med det som försegick på arenan att dom glömde alla faror som befann sig precis intill dom. Så lätt att med en endaste liten ansträngning få närmaste gosse att vrida sig i plågor. Men istället bara stod han där, avvaktande och väntade att få se hur länge det dröjde. Hur länge han skulle vänta tills någon såg honom. Beskedet kom fort när en liten fågelliknande varg studsade rakt in i honom. " Oj förlåt. " Dom åtta ögonlocken slogs upp och mötte den ynkliga varelsens blick. Skräcken, paniken och den direkta dödsångesten som uppdagades i den lilles blick var all bekräftelse Piru behövde. Ett steg fram och sedan klev han över den lilla hikokin som tacksamt andades ut när Piru passerat över denne.. Nästan. När sista benet klivit över den flerfärgade vargen tog Piru ena baktassen och sparkade in den lille i väggen bakom med en hård smäll. Fjun flög upp i rummet och Piru gick oberört vidare. Några kom springande till undsättning eftersom allt dom såg och hört var en smäll och den lilla som knappt vid medvetande gnydde ängsligt.

Piru trädde lika oberörd ut i folkmassan och rundade hörnet på öppningen, rakt in i en stor vit varg. Piru morrade till och blottade gapet en bit, varnade att han inte tänkte diskutera saken utan att idioten fick flytta på sig. Tills ögonen fokuserat på vem det var. Gapet stängdes och han harklade sig ursäktande. " Oj, jag ber om ursäkt. " Ett hett leende spred sig över hans läppar, den här killen var något i hans smak.

Då brodern började skrika hade han redan lämnat arenan, faktiskt själv nästan varit förvånad över att han tilläts vara på plats fortfarande. Mycket road hade han noterat hur andra tagit över presentationerna medan svartvargstiken han tidigare haft ett så angenämt möte med tycktes ta igen sig i skuggan. Han himlade med ögonen då han kom ner till galleriet på bottenplan, i samma stund kolliderade han med en väldig hane i kalla blågröna nyanser.
Fenris log svagt och synade främlingen med intensiv blick. 
"Åh, det är jag som skall ursäkta mig."
Svarade han med proper ton.
"Jag skulle sätt mig bättre för, Fenris är namnet, vem är Ni?"

Ursäkten lät sig inte vänta den kom direkt - bra kille. Tonen var väldigt proper Piru tyckte den nästan lät lite som att han vore en översittare? Den här killen kanske inte alls var vad han hade trott till en början. " Jag borde inte ha vari så burdus i mitt framtågande. Jag är Piru. " Tonen var lugn men underliggande fanns där en intensitet. " Säg mig Fenris skall du upp och slåss?  " Flinet som spred sig över läpparna var ett försök till att se trevlig ut, även om det mer utåt såg ut som att han var uppjagad. Saliven producerades i hans mun vid anblicken av Fenris ansikte, inte för att han var intresserad av något annat än flå huden av honom och använda som liggunderlag.

"Angenämt, Piru."
Hälsade Fenris med en lätt bockning. Den blågröna frågade honom om han tänkte slåss, frågan fick honom att le.
"Åh, nej jag föredrar strider som har ett syfte och som saknar dessa uppstyrda regler."
Han ryckte på axlarna, rörelsen fick kristallerna i hans päls att klirra behagligt mot varandra.
"Skall Ni strida?"

" Angenämnt, Piru" och en bockning.
Woow den här killen hade stil helt klart. Den vita pälsen oååh vad han skulle kunna hitta plats åt den vita pälsen - den orörda vita fällen. Han skulle inte upp och slåss helt perfekt, även om han nämnde något om att han ville ha ett syfte till att slåss? Syfte? Vad sägs som bara smaken av segerns sötma som kittlade längst bak i gommen? Eller smaken av den andres tårar som ringlade ner i strupen och kittlade den tomma magsäcken? Kristallerna som klirrade mot varandra fick hans öron att vilja skära sönder sig själva, vilket gräsligt ljud! " Nej, jag har... större krav på en strid än under dessa förhållanden. "  En sträng av saliv föll längsmed hans ena hörntand och droppade ner på marken.

Han hummade och log.
"Det talar för att du har både intellekt och heder."
Bekräftade han, mycket nöjd med svaret han fått. Avskyn Fenris kände för denna plats, och alla likt den i landet, växte för var sekund. Varje knuff från passerande, lätt berusade främlingar fick honom att flytta sig närmre raseriets gräns.
"Det är fantastiskt hur fort vi har låtit vargasläktet degraderas på detta vis."
Sade han sedan svävande, som om han funderade fram sina ord medan han uttalade dem.
"Jag minns när det krävdes styrka och skicklighet för att överleva, när strider avgjorde verkliga konflikter snarare än tramsiga tävlingar... Jag antar att somliga anser sig för fina för det numera, och det är exakt dem som kommer dö först när nästa istid kommer."
Han log, vilt och girigt.
Bakom Pirus stegade något litet fram med bestämda steg, blicken stint fäst vid honom själv och hans samtalspartner. Han hummade igen, roat.
"Och när man talar om trollen..."


[Dax för grabbarna att bli utslängda ur Skuggfall tycker jag]

Piru lyssnade med ett halvt intresserat uttryck, blickarna vilade på hans halspulsåder och till en början kände han inte hur saliven rann utmed tänderna och fläckade bogen mörk. Han skakade plötsligt på sig när det killade över bogen och saliven flög i en båge genom luften och landade på en okänd längre bort. " EUW?!  " Hördes ett gällt skrik och Piru försökte koppla bort det och fokusera på Fenris framför sig. Men ett plötsligt avbrott i hans röda tråd fick Piru att se upp från dom båda och ett flin spred sig över hans läppar. " Vad är detta då? " Hummade han roat.

[Absolut!! ]

Efter nyheten om att det var bråk i galleriet hade han lämnat över allting till Even.
    "Vad är det som hänt?"
    "Vi har fått flera rapporter om en stor, blå-grön hellhound med smycken som sparkat eller kastat in en hikioki i en av väggarna."
Ett mjukt hummande, som inte matchade hans hårda ögon, lämnade honom. Med såhär många individer samlade på ett och samma ställe var det inte överraskande att det fanns de som saknade all typ av uppfostran på plats. Det innebar dock inte att de skulle tolerera vad som helst: kunde man inte uppföra sig civiliserat fick man ta konsekvenserna.
    "Samla ihop en liten styrka för att se till så att inga i närheten blir skadade eller lägger sig i. Skicka någon att hämta Durian och Merrill, möt mig sedan där."
Fiir nickade och slank iväg för att se till att hans order fullföljdes. Med en allvarlig min rörde han sig mot galleriet.

Var det någonting han var stolt över var det hur effektiv hans vaktstyrka var. Det tog inte lång tid för dem att samlas och redan innan han, Fiir, Merrill och Durian gick för att konfrontera bråkstaken hade de resterande börjat se till att folk höll sig undan.
    "Hellhound." sade Grendel skarpt. "Att anfalla någon eller bråka är ingenting som tolereras utanför ringen här i Skuggfall. Vi har flera vittnen som delgett att du oprovocerat attackerat en annan gäst. Av denna anledning måste vi be dig lämna området. Om du inte frivilligt väljer att gå kommer du att tvingas ut."
Han vände en vass blick mot den ännu större, vita hanen Nilo beskrivit.
    "Och du. Antingen lämnar du Skuggfall med honom, eller så upphör du att trakassera och besvära andra."
På vägen till galleriet hade han gett Merrill ordern att blockera krafterna på de som kunde utgöra ett problem. Det var många vargar i arenan och att ha två så pass stora individer börja löpa amok skulle vara en fara för allmänheten. Och det var ingenting han tänkte riskera.

Förändringen var omedelbar och omöjlig att missa, som att han förlorat kontakt med en kroppsdel, plötsligt blivit förlamad eller amputerat ett ben. Kristallerna som var inflätade i hans päls och som växte upp ur honom var plötsligt inget annat än stenar. Döda, stela prydnader som han varken kunde känna eller kontrollera. Och även om han försökte sitt bästa för att behålla ett lugnt och självsäkert poker-face så syntes irritationen glimma till bakom ögonen. Fenris ogillade redan ett etablissemang med varje cell i sin kropp, och nu trodde dem sig till och med kunna bossa runt honom personligen. Hindra hans naturliga kraft. En djup fnysning lämnade honom medan han synade var och en av de vakter som tornade upp sig likt en mur bakom den fåniga pygmé som tilltalat dem.
"Hmm, så sanningen var så obekväm att hantera för damen."
Mumlande han nästan fundersamt och mest för sig själv. Så skänkte han den väldiga helveteshunden vid sin sida en snabb blick. Av någon oklar orsak trodde Fenris inte att denna Piru skulle backa från en konflikt. Han tvivlade på att hanen över huvud taget var kapabel till det, men kanske var det värt en chans.
"Jag skulle se det mer som en befrielse än ett straff att lämna denna fruktansvärda plats, vill Ni slå mig följe ut ur denna degraderade sörja av förlorade själar?"
Ett milt leende riktades emot den eventuella nyfunna kamraten tillika mordiskt instabila hellhounden.