"Verkligen?" frågade hon med ett lätt skratt, som om det den svarta hanen precis sagt var väldigt roligt. "Så löjligt!" Hon vände bort ansiktet från honom, bara en sekund, lät ögonen löpa över stånden omkring dem. Sedan såg hon återigen på hanen och log. Hon hade lett så mycket under de senaste tio minuterna att det värkte i ansiktsmusklerna, men hon var beredd att spela sin roll. 
    I pausen hade hon rest sig från sin plats i arenans publikhav och lämnat teatern. Striderna var underhållande, visst. Ibland tyckte hon att hon kunde se det exakta ögonblicket då ett ben bröts eller ett sista andetag drogs. Det var adrenalin som flödade i kroppen, och det fick henne att själv vilja känna smaken av blod på tungan. Hon hade inte anmält sig till striderna — hennes sätt att döda skiljde sig markant från vad som utspelade sig där nere — så istället hade hon vandrat iväg på egen hand, och det var vid arenans utgång som hon träffat den självsäkra vrenen som hängt henne i hälarna allt sedan dess. 
    Nomë hade bara behövt ta en kort titt på hans ansikte för att veta att hans intellekt knappast skulle vara det som räddade honom ur en eventuell knivig situation. Hon var inte säker på vad hon tänkte göra med honom än — det skulle vara dumt att döda honom nära en offentlig plats, särskilt om han var här med anhöriga, men å andra sidan fick hans babblande henne att vilja slita huvudet av honom här och nu — men hon tänkte i varje fall inte ge honom vad han så uppenbart var ute efter. Kanske skulle hon helt enkelt bara leka med honom en stund och sedan låta honom gå. Han hade inte märkt att hon långsamt lotsade honom bort från arenan, bort från folkmassan, och även om han gjorde det skulle han inte misstänka något. Trots allt var hon ju här för att roa sig. 
    Det lilla leendet som spelade på hennes läppar breddades kort och Nomë gick lite närmare honom, lät sin axel snudda vid hans innan hon drog sig tillbaka till samma avstånd som innan. Den korta beröringen fick honom att komma av sig lite i sin ingående beskrivning av något hon verkligen inte brydde sig ett dugg om, men han tog strax upp tråden igen. Samtidigt som hon uppfattade en vit päls, identisk med hennes egen, röra sig i ögonvrån. Hennes bror. Givetvis. 
    "Ursäkta mig", avbröt hon hanen mitt i en mening. "Jag måste bara få säga hej till en där borta. Du kan fortsätta, jag letar upp dig!" Sedan lösgjorde hon sig från hanens sida och började röra sig åt broderns håll, utan nämnvärd brådska.

Yrjö såg sin vackra syster och log varmt åt henne. Leendet var sällan genuint, men det var alltid det runt Nomë, och Blair. Han knyckte på huvudet i en gest för henne att komma dit, och hon avslutade konversationen hon hade för att närma sig. Men hon brådskade inte, utan närmade sig i en värdig hållning. Så vacker, som alltid.
"Söta syster," log Yrjö och kysste hennes kind i en hälsning. "Vem pratade du med där borta? Mycket stilig herre."

Likheten mellan Nomë och hennes bror var så slående att inte ens de fullkomliga främlingarna som trängdes omkring dem kunde ha några som helst tvivel om att de var syskon. Hon var mindre men inte mycket, bara någon centimeter, och i stort sett var det enda som skiljde dem åt färgen på ögonen. 
    "Visst är han?" sa hon med ett stolt leende, som om hon visade upp storleken på dagens fångst. Hon vände snabbt på huvudet för att titta bakom sig på hanen, som stod vid ett stånd och låtsades som om han tittade på varorna och inte alls sneglade åt deras håll. "Jag minns inte hans namn, men nog är han trevlig att se på alltid." Hanen hade presenterat sig, det mindes hon — han hade skyndat sig att ge henne sitt namn som om det brände honom på tungan — men hon hade inte lyssnat, bara svarat med sitt eget såsom hon förväntades göra. 
    "Men jag undrar vad Blair tycker om att du säger sådana saker", fortsatte hon retsamt, syftande på fakargen som Yrjö tillbringade så mycket tid med. "Ni har något fint på gång, käre bror. Det vore tråkigt om din svaghet för skönhet förstörde det."

Men jag undrar vad Blair tycker om att du säger sådana saker.

Hon retades, Yrjö visste det, men han log ändå vasst mot henne. "Det han inte vet har han inte ont av."
Yrjö blinkade skämtsamt med ena ögat. Han visste inte vad hans syster trodde, men hon hade det lätt att läsa vad Yrjö kände. För lätt. Och förmodligen läste hon Blair på samma sätt. Dumma Blair, så svår att begripa sig på. 
"Dessutom skulle jag aldrig drömma om att dregla efter dina karlar, syster min."
Yrjö log rart mot henne. "Var han något att ha, tyckte du? Eller behöver du räddas?"

Leendet breddades när han talade. Hade hon lyckats trampa på en känslig punkt månntro? Det gick inte att förneka att hennes bror och Blair tycktes stå varandra ganska nära, men trots att det var underhållande att testa Yrjös tålamod på den punkten var hon inte tillräckligt intresserad för att dra ämnet vidare. 
   "Du underskattar mig. Har jag någonsin behövt räddas?" Hon skrattade till. "Men det är klart, är du fri just nu tänker jag inte stoppa dig. Annars sparar jag gärna lite till dig, jag känner mig givmild idag. Och jag lär knappast kunna äta allt själv." Det sista sa hon med teatraliskt sänkt röst; de befann sig trots allt bland folk, även om det inte var särskilt troligt att någon skulle begripa vad de pratade om. Det breda leendet klöv återigen ansiktet i två och hon tog ett steg bakåt. 
   "Ursäktar du mig? Jag har förstått att det anses ohövligt att låta folk vänta, och så kan vi ju inte ha det." Vrenen stod fortfarande en bit bort och försökte se ut som om han granskade ringarna som såldes i ståndet där. Han väntade lydigt på henne; om hon ägt förmågan att bli rörd hade hon blivit det. Nomë blinkade åt Yrjö och drog sig ytterligare lite bakåt. "På återseende i så fall, käre bror."

Yrjö skrockade. Nä, Nomë hade aldrig behövt hans hjälp på det sättet. Men det var ändå underförstått, att de båda var där för varandra när det behövdes. Oskiljaktiga. Yrjö såg alltid på sin syster med ett vasst leende, men mjuk blick.
"Nej, så kan vi ju verkligen inte ha det, min kära syster."
Hon drog sig undan, började röra sig mot vrenhannen. Yrjö tänkte inte stoppa henne. Själv ville han hitta Blair.
"Ha det så roligt."

[Avslutat!]