Den lilla svarta tiken ligger på en gren i ett träd och slumrar. Den varma höstsolen lyser på henne mellan de nästan kala grenarna på de många träden som bildar denna skog. Lövskogen. Lövträd brukar tappa alla sina löv på hösten för att naket och utsatt tvingas genomleva vinterns köld och bittra väder. De kala träden får skogen att se lite ut som en enorm rishög. Men de färgglada löven på marken skapar ändå en vacker bild av det hela. Denna skog har varit den svarta lilla tikens hem ett bra tag nu. Hon har inga planer på att lämna det. Även om hon tänkt tanken så är den borta. För hon är accepterad på denna plats. Inte av alla än så länge. Men det kommer väl. För de som accepterat henne har ändå skänkt henne mer självförtroende. Öronen klipper till när solstrålarna kittlar det och de violetta ögonen slås upp och hon ser sig trött omkring. Hon reser sig på grenen, gäspar och sträcker på sig innan hon hoppar ner till en lägre gren. Hon är lite sugen på en jakt. Mat i magen skulle inte vara helt fel. Med ett litet leende på läpparna hoppas den lilla kargen ner på marken. Tassarnalandar mjukt bland löven på marken och det prasslar mjukt till. Vargen ruskar på sig och sveper till med den långa yviga svansen innan hon börjar röra sig framåt. Fullt uppmärksam på området omkring henne. Förhoppningsvis kan hon finna en fet hare.

[Pax till Fallulah]

De nätta tassarna sjönk ner i våta löv varje gång de trampade på marken.
En svag dust av dimma flöt mellan de frostbitna kala träden, och skapade en stor mystik.
Vinden var isande kall, och lät sin andedräkt blåsa genom skogen.
En silvervit lock fångades av vinden och lät sig lekas med.
Locken tillhörde en man, och manen tillhörde i sin tur en tik.
Hon var rosa, slank och med en stor, yvig svans.
Giftrosa, mörkare själafönster.
De såg sig omkring i skogen och nosen vädrade i luften.

Hon gick tyst på denna främmande men ack så bekanta plats.
Svansen släpade i löven, och testar av manen flög i vinden.
Hennes öron vinklades utåt mot två olika håll, och lyssnade spänt efter ljud.
Ingenting, mer än skogens alla vanliga ljud om senhösten.
Vintern var nära, frosten krasade under trampdynorna och varje andetag var isande.
Det ilade i tänderna bara man öppnade munnen, och ögonen sved ibland, om vinden kände för att isa till.

Hon nynnade tyst för sig själv medan hon lugnt traskade på mellan stammarna, närmare och närmare Mötesplatsen. Dock var den ännu en dagsresa bort.
Solen stod ganska lågt, och började glöda rödare för varje minut som passerade.

Hon tog ett mjukt skutt över en trädstam och stannade sedan upp. Lyssnade med spetsade öron, vinklade framåt.
Lutade huvudet aningen på sned.
Hörde hon inte något? Hon hade tyckt sig höra något, mycket svagt.
Honans ögon piggnade till, hon rätade på huvudet så att lockarna kastades över till andra axeln.
Dock fortsatte hon sin vandring.

Men efter en stund kände hon doften av varg, märkligt nära.
Hon hade inte riktigt varit lika uppmärksam, och därför inte upptäckt den förrens nu.
Något skymtade genom trädstammarna.
"Vad är ditt namn, mi amiga?"; klingade hennes röst i den kalla luften.

Violet rör sig sakta. Hon har inte bråttom. Dessutom har hennes rörelser blivit något behindrade nu för tiden. Hon har dock inget emot det och går på som vanligt. Hon stannar på sig och ruskar på hela kroppen så att pälsen ställer sig rakt ut för en stund innan den lägger sig till rätta igen. Öronen klipper till och spetsas. Just som hon ska börja gå igen så hör hon en röst. Ena örat vinklas åt det håller rösten kommer ifrån. Violet vrider på nacken och får syn på en rosa varg med vit man och lugg. Tänk vad många udda färgkombinationer man ska se i sitt liv då. Violet vänder sig mot den rosa tiken.

"Mitt namn är Violet. Vem är du?". Frågar hon. Förmodligen är den rosa ännu en av alla dessa nykomlingar i flocken. En som ännu inte börjar lukta som flocken men som man ändå kan märka en liten igenkännande doft på.
"Är du ännu en nykomling i Cierzo?" Frågar hon för att vara helt säker. Violet känner att hon måste hålla koll på alla medlemmar i flocken. Hon har mött flera stycken. Men ännu finns det de som hon inte har stött på ännu. Hon ska se till att hon möter varenda en och får reda på lite om dem.

Hon svepte till med svansen och stannade några meter ifrån honan.
Ena örat vippade framåt.
"Sí, señora. Jag och min dotter välkomnades just av Tocho. Hur många finns det i flocken?"
Hon såg smått frågande på honan, Violet, och stretchade lite med de smala bakbenen som var stelfrusna efter natten.
För att svara på presentationen sade hon; "Jag är Fallulah."

Violet hade en välbekant men ändå främmande doft, det kändes kusligt.
Som om detta precis hänt.
Hon fick en liten rynka mellan ögonen och såg smått forskande mot den bekanta främlingen.
Doften var rätt...
"Du är medlem av Cierzo. Vilken rang, om jag får fråga?"
Hon höjde ena ögonbrynet, tog ett steg fram och satte sig lugnt ner på den kyliga marken.

Honan hon stött på verkade så... belastad på något vis.
Antingen som om hon spelade en väldigt viktig roll, eller som om hon bar på valpar.
Troligen både och.
Kunde man se direkt på någon att denne någon "spelade en viktig roll" i någonting? På gångarten? Hållningen kanske? I dennes ögon?
Hon vände sin giftrosa blick mot honans.
Violetta, passande nog, och med en speciell glimt i.
Fallulah funderade en stund och kom sedan fram till att anledningen till glimten måste vara något sådant som en hög rang.
Hon undrade vilket svar hennes fråga skulle få, och vad det skulle leda till för konsekvenser.



(Tråkigt inlägg. Men oroar mig hela tiden för att datorn ska lägga av.)

Den rosa presenterar sig som Fallulah. Så hon har en dotter som oxå är med i flocken? Det börjar bli vanligt med att man tar med sig en annan varg i flocken. Mitri hade ju tagit med sig Rai. Men Rai verkade inte trivas det minsta. Violet känner sig inte säker på den hanen. Han är bara trubbel.

"Det har kommit många nya till flocken. De jag känner till förutom Tocho är Kaiito, Wind, Lihai, Mitri, Rai..." Hon tysntar som om hon funderar på om hon kommit ihåg alla hon mött hittills. Sen frågar Fallulah vad Violet har för rang i flocken.
"Tocho är min... partner". Blir hennes svar. Det sista order har inte likadan styrka som de övriga orden. För hon tycker ordet inte är passande henne. Men Tocho har bekänt sin kärlek för henne. Och hon för honom. Och hon bär på hans valpar.

Hon sätter sig ner. Då blir bulan på magen mer tydlig. Men hon sveper snabbt den långa yviga svansen kring tassarna för att dölja magen. Det är inget hon vill skryta med. Hon är fortfarande rädd för att det ska gå fel som förra gången.

Fallulah är faktiskt inte så mycket större än Violet själv. Det är lite förvånande. Violet är van vid att alla är större än henne själv.