[Reserverad för Molok.]

När skymningen hade närmat sig hade Andúnë stannat upp, tagit en liten paus. Hon passade på att utforska områdena. Hon kunde minnas att hon hade vandrat i dessa delar av landet som ung, men det var länge sedan och mycket hade ändrats. Eldskogen var en ny del av landet, en del som tidigare inte funnit, och han fann det fascinerade att se hur naturen åter kämpade för att vakna till i liv i det område som elden hade slukat hänsynslöst.
Hon hade också valt att vandra för att hon saknade sin ensamhet. Visst trivdes hon bra i Döda skogen, men hon var inte längre ensam sen hon tackat ja till erbjudandet hon givits. Det var inget fel på vargarna hon hade omkring sig, men det var ovant. Och ibland saknade hon den tid hon spenderat ensam med endast månen som sällskap.

Någonstans i närheten bröts en kvist, fick Eldar-korsningen att sätta sig upp från sin liggande ställning och spetsa öronen. Hon kunde inte se någon, men ändå fick hon känslan av att någon fanns där.
"Hallå?"
De gråa ögonen svepte över området, och måntatueringen hade börjat lysa svagt medan natten tilltog allt mer.
"Någon där?"

Mörkret hade lagt sig snabbt likt en slöja över skogen. Det här var främmande områden för varghanen som tyst och elegant rörde sig genom skogen. Hans päls var i kontrast till det mörka, och han såg nästan ut som en skepnad där han gick. 

Molok brukade försöka att vara så tyst som möjligt för att slippa konflikter och pratstunder med främlingar som han inte hade något med att göra. Därför förbannade han sig lätt när han råkade bryta till kvistar titt som tätt som låg utspritt över skogen han vandrat i under dagar. Kanske berodde det på att han för det mesta höll till uppe i himlen som han inte smög lika bra fram på marken. Oavsett, muttrade han lätt till när han hörde en främmande röst i mörkret.

”Hallå? Någon där?”

Från att inte ha stött på en enda individ i det här landet på flera veckor, verkade det nästan som att alla var samlade just i den här skogen. Det hade gått knappa dagar sedan han haft sitt första möte med den ljusa tiken, och det verkade som att han här skulle stöta på ännu en.

Molok knäppte lätt med öronen innan han höjde huvudet och vände sig i riktning mot rösten. En bit bort kunde han skymta en individ, mörk likt natten själv till stora delar av kroppen… bortsett från ett par underliga markeringar i hennes päls. De, till skillnad från större delar av hennes päls, var ljusare och lös nästan upp natten. Hon hade ett underligt utseende. Det liknande inte något han någonsin hade stött på innan. Lite nyfiken var han, men inte så desperat att han skulle kräva svar från henne. Så intresserad var han inte. Faktum var att han egentligen inte ville tala med henne. Därför stannade den ljusa fakarghanen upp några meter ifrån henne och nickade i en lätt hälsning som ett tecken på att visa att han var där.

Likt en ande skred den ljusa vargen fram från mörkret. Andúnë satt förundrat kvar och såg på denne, och även om främlingen var mycket mindre än henne själv fanns det något som var djupt respektingivande med hur denne förde sig.
Några sekunders tystnad drog över platsen innan Andúnë fanns sig själv nog mycket för att faktiskt ta till orda igen.
"Var hälsad."
Lite tveksamt lät hon hälsningen lämna tungan. Den andre hade ju faktiskt inte sagt något alls, trots hennes tidigare uttalande.
"Jag är Andúnë. Jag hoppas att jag inte avbröt er på något vis."
Hon kom på att hon inte hade en aning om vad den andre ens gjorde där. Kanske hon hade stört honom, avbrutit en jakt eller något annat. En ursäkt var faktiskt på sin plats, nu när hon tänkte på saken.
"I så fall ber jag om ursäkt."
Ett trevande leende gled över hennes ansikte.

Molok såg på henne med sitt enda fungerande öka, granskade hennes kroppsspråk och försökte att läsa av henne. Av det han kunde se, verkade det inte som att hon ville honom något ont.

"Jag är Andúnë. Jag hoppas att jag inte avbröt er på något vis. I så fall ber jag om ursäkt."

När hon talade fick han bekräftat för sig att hon inte ville något illa, och han ruskade lätt på huvudet åt tikens ursäkt. Det var en fri skog och hade han blivit irriterad hade han uttryckt sig om det. Molok var ganska enkel på det viset, var det något han inte tyckte om eller inte höll med om - så var han snabb på att säga till. Ibland var det inte ens så att han förvarnade, ibland fick han vissa... ryck. Där han endast kunde attackera bara för att. Idag var inte en sådan dag, vilket var till den andra, större vargens, fördel.

Han såg på leendet som hade lagt sig på hennes mörka läppar, lät de inte smitta av sig på honom. Andúnë. Hennes namn var lika mystiskt och annorlunda som hennes glödande markering i ansiktet, och lusten väcktes till att fråga vad det var för något. Kanske var det något eller någon information som kunde komma till hans fördel i framtiden? 

"Molok", svarade han med sin dova röst. Han såg sig omkring i mörkret, utan att riktigt hinna uppfatta mycket, innan han åter fäste sin blick på tiken. "Jag kan inte låta bli att undra över din... glödande markering, Andúnë."

Ett namn var allt som hon fick till svar. Likaväl dög det gott åt Andúnë, hon var inte den som krävde mycket av andra. Främst för att hon ansåg att hon inte hade någon rätt att göra det. De fick dela det som de ville dela.
"Trevligt att träffas, Molok."
Hon reste sig från den sittande ställningen, ruskade lätt på huvudet, fortfarande med det mjuka leende i ansiktet.
"Åh, min måntatuering?"
Ena framtassen höjdes mot hennes ansikte, som för att peka ut den klart lysande teckningen som hon bar kring sitt ena öga.
"Det är något som karakteriserar månvargarnas släkte. En varg utan blod därifrån kan aldrig bära en måntatuering. De lyser endast om natten, i månskenet. Det sägs att dessa markeringar symboliserar manvargarnas koppling till Duraneir, månens gud."
Hon gjorde en kort paus.
"Min far kom från det släktet, därifråm har jag fått ärva en måntatuering."

Varghanen följde hennes noga med blicken när hon reste sig upp och pekade på det glödande i hennes ansikte. En måntatuering. Det var en sak han inte hade hört talas om förr, och han kände att det här landet blev allt underligare och underligare. Visserligen fanns de udda och extraordinära saker där han växt upp också, men det här var... snäppet mer.

"Det är något som karakteriserar månvargarnas släkte. En varg utan blod därifrån kan aldrig bära en måntatuering. De lyser endast om natten, i månskenet. Det sägs att dessa markeringar symboliserar månvargarnas koppling till Duraneir, månens gud. Min far kom från det släktet, därifrån har jag fått ärva en måntatuering."

Han lyssnade till hennes historia, nickade lätt för att visa att han faktiskt lyssnade på henne. Hon talade om månskenet, gudar och hennes far. Molok trodde inte på gudarna för en sekund. Efter allt han sett i sitt liv, kunde han inte förstå att det fanns folk som blint trodde på att det fanns en större makt ovan. Många vargar han stött på, både i Numoori och i utlandet hade oftast predikat sin tro för olika typer av gudar, religioner och dylikt. Han själv behövde varken tro eller gud, han klarade sig gott och väl som han hade det nu.

Molok knäppte till med öronen när han fastnat i sina tankar för länge, och såg på honan. Han undrade varför de hade markeringarna. Fanns det någon fördel? Som han såg det var de bara en nackdel att sticka ut i mörkret genom att vara självlysande som hon var. Det drog till sig intresse och kunde även medföra fiender.

"Är den inte opraktisk?", frågade han dovt. Han må låta ointresserad, men faktum var att han ville veta mer - trots att han inte direkt visade det. Han var på det sättet, hade alltid varit det och skulle förmodligen alltid vara det.

Öronen ryckte förvånat till på Andúnës huvud när frågan ställdes. Det var något hon inte hade hört förut.
"Opraktisk?" ekade hon till svar medan hon försökte greppa vad han faktiskt menade. Hon hade fått många komplimanger, fått höra hur vackert tatueringen lös kring hennes öga. Aldrig hade någon ställt samma fråga som denne hane.
"Kanske, i vissa fall."
Hon var tvungen att erkänna att det ändå låg någonting i det han sade, för hon var inte direkt väl dold i nattens mörker.
"Men det spelar ingen roll vad jag tycker, måntatueringen sitter där den sitter, och jag har inte hört om något som kan dämpa dess sken eller få den att försvinna. Om det är en gåva eller en förbannelse kan jag inte svara på. Det enda jag vet är att den lyser om natten."
Hon hade aldrig funderat på att bli av med den. Den var en del av henne, oavsett hur opraktisk den var.

"Kanske, i vissa fall. Men det spelar ingen roll vad jag tycker, måntatueringen sitter där den sitter, och jag har inte hört om något som kan dämpa dess sken eller få den att försvinna. Om det är en gåva eller en förbannelse kan jag inte svara på. Det enda jag vet är att den lyser om natten."

Molok nickade till för att visa att han lyssnade på henne. Kanske kunde det jämföras med hans blinda öga. Han hade tekniskt sätt växt upp med det, kunde inte ens minnas hur det var innan då han hade haft en fullt fungerande syn. Det hade gjort att han utvecklat sina andra sinnen bättre och till hans fördel. Den ljusa lade åter sitt fulla fokus på den mycket större tiken.
"Jag förstår", svarade han lågmält. Runtomkring dem kunde man höra nattens djur härja, och vem visste vad mer.  Molok ruskade lätt på huvudet. Han var tvungen att fortsätta sin vandring, och faktum var att han hade talat mer än han velat denna natt. "Jag bör fortsätta, Andúnë."

Med de orden gav han henne en sista blick, innan han vände sig därifrån och gav sig in i de mörka skogarna igen, på jakt efter något han själv inte var medveten om.