[Alla i TDN får hoppa in om ni vill, som ett grupproll där vi kan lära känna varandra]


Tack morrade högt för sig själv och svor åt värmen som han försökte vänja sig vid i hans nya så kallade hem. Han hade svårt att se den här platsen som ett hem än, och han hade nog inte riktigt accepterat att TDn var hans nya flock, men han ville samtidigt visa hans nya ledare Key att han skulle duga åt henne, eftersom hon så tydligt visat intresse av att låta honom gå med ihennes flock. Styrkan som den enorma tiken hade utstrålat hade lockat honom till att gå med, och han hade egentligen velat möta hennes styrka i en strid, men istället hade hon övertygat honom om att gå med istället. Tanken på att en dag möta henne i en strid lockade dock fortfarande, men nu skulle han ta sin nya roll på allvar, och han visste att för att känna sig hemma vara han tvungen att lära känna hans nya flockbröder och systrar även om det bar honom emot. Teck hade alltid varit tystlåten av sig och när han växt upp som en torano-medlem endast omgiven av kullsyskon, så hade hans bröder och systrar stått för snacket mestadels. Nu mera varhan tvungen å lämna dem akom sig för att leva sitt nya liv. Han hoppades att hans tomrum skulle fyllas med ny livsgnista med denna nya flock, med en plats där han kunde känna att han hörde hemma, och där hans krafter och styrka kunde uppskattas och utnyttjas. Dessutom även om han var en ensamvarg, så hade han börjat vantrivas med ensamheten och tristessen. Även om han gärna undvek pratandet så var han mer hemma med vargar omrking sig och när det faktiskt hände saker. Han tyckte dessutom att det var behagligare med någon som kunde tala om för honom vad han skulle göra. Därför tänkte han ge detta en chans för att se hur de gick.



Han satt i det karga landskapet för att se om någon a hans nya flockbröder eller systrar skulle dyka upp.

Jordens landskap rörde sig under de svarta små tassarna och de vita klorna rev upp lite av den stelnade marken. Värmen hade aldrig avrit hans problem. Han hade aldrig känt den.. utan då Serpiente kom nära inpå..
Den ormen hade han aldrig gillat.. Den gav honom kalla kårar ibland..
Igentligen hade det väl inte varit så smart att ge sig iväg mitt på blanka ljusa dagen, då inte nån av familjen sov. Han hade alltid tagigt sina uppteksfärder på natten. Men han hade endå vissa misstankar att León visste vad han höll på med. Själv visste han det inte. Han gick långa vägar, längre än vad de skulle få gå i ellafall. Han ville inte sitta i lyan, där kände han sig bara instängd, säker jo, men inte bekväm.

Men så hörde han honom, en viskande röst.. ett annat språk. De som förföljde honom ibland, och en krypande rädsla kom krypande och hans relativt stora ögon lades bakåt mot nacken och för första gången så höjde han över läppen och de vita små valptänderna blottades och en påbörjning till morrning lämnades hans strupe och den svarta svansen piskade bakom honom. Och så försökte han tyda orden, de var så klara.. men endå så borta, som om man precis visste vad de betydde men tappat minnet för en sekund. Och så hördes rösten, men ibland väsningar. Han visste inte vilken han skulle fokusera på men han visste en sak, Serpiente var där. Mor hade skickat honom och så syntes den ringlande eldormen som höll sig nu i luften som kom imot honom. Mirrow vände sig mot den brinnande ormen och hans sätt var ännu varnande.
- "Försvin" väste han mellan tänderna, men orden som kom ur hans mun var inget han hade hört förut. De var inte spanska och endå inte svenska. Det var ett väsande, likt serpientes väsningar. Han visste vad han hade sagt, men om han hade lyssnat på det så skulle han inte vetat.
Det var så konstigt, han vände sig om och började springa, men han visste att serpiente var efter honom.

[Mirrow kan prata med ormar, fast han vet inte det själv! ;P]

Teck såg förundrad på den unga valpen som plötsligt dök upp med något som liknade en brinnande orm efter sig. Han hade uttalat ord till den som han inte hade förstått.
Han gick fram till valpen, som han trodde tillhörde sin nya flock som han ännu inte riktigt hade lärt känna. Valpen hade börjar springa och Teck joggade efter med tunga steg som dunsade hårt i marken tack vare hans metallfyllda tunga kropp."

"Du!" han kom förstås inte ihåg namnet på valpen, eller om han hade hört namnet alls så skulle han inte vetat det hur som helst. Teck är väldigt dålig på att komma ihåg namn hade han insett genom åren.

"Behöver du hjälp?" Han visstei nte riktigt om valpen flytt för sitt liv eller om han hade någon frm av träning eller lek som han höll på med. Teck kände inte vargarna här, så han kände inte till någons krafter eller liknande. Han hade bara lärt sig att alla brukade ha fantastiska krafter, medan han själv var närmare kraftlös i jämförelse. Han hade bara sin råstyrka, sitt näst intill oförstörbara metallskelett och sin förmåga att hela sig själv väldigt snabbt.

De små benen rörde sig mycket snabbbt frammåt för att ormen inte skulle hänga med. Men det var lönlöst, det var som att springa ifrån vinden, och vinden gick inte att springa i från. Men vad skulle han göra då? Han ville inte bli grillad, och inte kunde väl mor skickat efter honom Serpiente för att skada honom på nått sätt? Mirroe rynkade fundersamnt den svarta pannan, men snubblade till så ormen tog övertaget och förde sin slingrande kropp framför Mirror och väste föraktfullt.
Det var inte mor som styrde honom nu, det var Serpiente som hade kommit för att leka med honom. Varför? För honom värkade allt bara vara en lek. Men Mirror gillade inte denna lek, han avskydde denna orm. Han hade följt honom med blicken då han gick en bit bort. Då de andra valparna lekte med honom, jagade honom, så hade han själv inte kännt nån ro att ens försöka röra den brinnande besten. Inte för att han stog utav lågot, därför att han inte gillade denna orm. En röst nådde hans öron och han vände bort huvudet, en sekund för att se vem som var det och så hörde han ett par käftar som smällde igen framför honom. Men han kände ingen smärta. Hade värkligen Serpiente bitit honom?

Mirror vände kvickt på huvudet och de röda ögonen spärrades upp då det bara var rök som mötte hans ögon. Han hade inte bitit honom, bara i luften.. Varför?
Mirror tog ett djupt lugnande andetag, och han hade häftiga andnigar ett tag. Han vände sig sen sakta upp och såg den stora hanen framför sig, närmade sig sen sakta mot främlingen. Nyfikenheten tog ofta över.
Vad han hade sagt hade han redan glömnt.

"Vem är du?"