Aurora hade funnit ett favoritställe ovanpå taket hos Minerva och Juno. Där hade hon brett ut några fällar, däribland sin renfäll, och kunde iaktta stadens myller. Kargsystrarnas affär låg i centrum, och det var alltid fullt med liv - perfekt för Aurora.
     En ny päls fångade Auroras uppmärksamhet. Hon hade vid det här laget bra koll på de flesta återkommande besökarna, och det här var ingen hon sett förut. Smidigt reste sig honan upp och skuttade ner för en provisorisk trappa, ner på gatan. Hon rättade till Naberius på ryggen och styrde sedan stegen mot den nya. En ung och vacker stäppvarg, som såg aningens vilse ut.
     "Heeej!" Aurora slöt upp med stäppvargens steg med en välkomnande ton i rösten. "Du är ny här, eller hur? Jag har inte sett dig förut." Hon log ett glittrande leende. "Och jag skulle definitivt komma ihåg dig! Så vacker!" Hon kom på sig själv med att låta munnen gå, och pausade med ett lika brett leende.
     "Det var inte meningen att störa dig. Behöver du hjälp?" Den ljusa blicken gled längs stäppvargens ljusa man. Så blank, så vacker, och Auroras leende blev inte mindre.

Hon trodde hon hade varit förberedd, men nu när hon faktiskt var i Civitas var hon inte längre riktigt lika säker. Hennes plan var simpel i grunden, men att hitta Even bland alla dessa vargar skulle vara mycket svårare än tänkt.
    Utan brådska i sina steg kikade hon på varorna i stånden då hon passerade. Längre ner hade hon mest sett mat av diverse slag, grova djurhudar, simpla smycken och dylikt. Ju längre in hon kom desto finare blev varorna, och med detta vaknade hennes intresse för dem. Vackra tyger, utsökta smycken med glittrande kristaller, pärlor från Shendu och annan grannlåt hon mer än gärna skulle lägga tassarna på. Förr eller senare skulle hon behöva hitta någonting att byta med, för hon behövde utan tvekan äga allt det där.

En plötsligt röst ryckte henne ur tankarna. För ett ögonblick sökte hon i folkmassan innan hon lokaliserat källan. En vacker, röd tik, klädd i päls och smycken, rörde sig mot henne. Nephania lät blicken vila vid den andres ögon. De påminde henne lite om de ljust blå pärlorna hon sett tidigare. Till och med hennes leende var vackert.
    "Så vacker!"
Nu var det hennes tur att le.
    "Åh." svarade hon avfärdande med falsk blyghet. "Jag vet väl inte om jag har så mycket att komma med, dina lockar är alldeles underbara!"
Hon hade sådan lyster i sin päls!
    "Behöver du hjälp?"
    "Är det så tydligt?" frågade hon med ett klingande skratt. "Men ja, jag skulle nog kanske behöva lite hjälp. Jag letar efter någon."
Kanske visste hon vem Even var. Åtminstone tillräckligt för att kunna skicka henne i rätt riktning.
    "Han är en viltfärgad varg, röda ögon med fläckar av guld i." Onaturligt vacker. "Even heter han."

Aurora fnittrade förtjust och vred på sig där de gick. Hon älskade komplimanger, speciellt när de kom från någon som uppenbarligen visste vad de pratade om.
     Tiken letade efter någon. Aurora spetsade intresserat öronen. Hon var bekant med de flesta i Civitas, tack vare att hon inofficiellt gett sig själv rollen som välkomnare och organiserare. Det lät som en utmaning hon inte var sen med att acceptera.
     Den ljusa beskrev en viltfärgad varg med röda ögon. Det gick som en stöt genom Aurora - men istället för spänning slappnade hela hennes kropp av.
     "Even-"
     "Even", suckade Aurora i kör och ett brett leende klöv hennes ansikte. "Åh, käraste, Evens vänner är mina vänner, ..." Det uppstod en paus när Aurora grep efter ett namn som hon inte ännu visste, och hon blev varse om att de hoppat över introduktionen. Hon höjde ögonbrynen och vidgade ögonen lite i en hoppsan-min.
     "Så oartigt av mig. Jag är Aurora", presenterade hon sig, och nickade uppåt gatan, där man kunde skymta huvudsätet. "Följ mig. Jag tar dig till Even." Flickornas steg blev nu målmedvetna. Hon kastade en blick mot eftermiddagssolen, som blev allt svagare. "Han borde vara tillgänglig snart. Oavsett så ska inte en sådan skönhet som du behöva tillbringa natten i de lägre kvarteren." Det var uppenbart att ju längre upp man rörde sig, desto finare blev kvarteren i Civitas. Varorna blev dyrare, men försäljarna minskade, och så gjorde även kunderna. Bara en handfull strövade runt här uppe, och försäljarna lät dem vara ifred. Det fanns en viss klass mellan dem som Aurora älskade. Hon nickade åt några hon kände igen med ett leende.
     "Är det Even som för dig hit?" Auroras blick landade åter på stäppvargstiken. "Eller är han bara ett stopp på vägen?" Hon tvivlade på det. Ledstjärnan var för viktig för att inte vara huvudmålet med en vallfärd, men Aurora ville ge tiken chansen att svara så ärligt som hon behagade.

Leendet som spred sig på den andres läppar fick hoppet att tändas i Nephanias bröst.
    "-Evens vänner är mina vänner-"
Om hon skulle gå så pass långt att kolla dem för vänner visste hon inte; det var knappt att de gick att kalla bekanta. Men om detta innebar att hon kunde få träffa hanen så tänkte hon inte säga emot.

Tiken introducerade sig själv som Aurora.
    "Ett vackert namn." sade hon med ett leende. "Mitt är Nephania. Trevligt att träffas."
Med nätta steg följde hon Aurora upp för Civitas, och det blev med ens tydligt att ju högre upp de kom desto finare blev området. Hon gillade det. Det fanns en viss klass här hon inte sett på alldeles för länge.
    "Du är alldeles för vänlig, Aurora. Jag vill inte vara till besvär."
Även hon inte skulle ha några direkta problem med att vistas längre ner i staden var hon inte den som tackade nej till ett finare läge. När hon frågade om det var Even som förde henne till staden spetsade hon uppmärksamt öronen. Med ett leende skakade hon på huvudet.
    "Nej då, han är målet med resan."
Hon tänkte tillbaka till tillfället då hon träffat honom, och Varya. Han hade alldeles för mycket kunskap om henne och hon uppskattade det inte. Att finna sig i ett sådant underläge var både ovant och obekvämt.
    "Jag söker svar jag tror bara han kan svara på."

Nephania - ett sådant gulligt namn, suckade Aurora för sig själv - sökte svar från Even. Svar bara han kunde ha. Aurora log. Hon visste inte vad det var för svar stäppvargen sökte, men hon tvivlade inte på att det stämde.
     De passerade förbi den inre muren, och fortsatte fram till huvudsätet. Det var uppenbart att det här inte längre var samma allmänna mark de passerat tidigare. Aurora strålade mot sin nyfunna väninna, kvittrade ett: "En sekund bara!" och försvann in.
     Det var dunkelt inne i huvudsätet, men Aurora var så van vid att ha dålig syn att hon inte reagerade. Blicken fann omedelbart Grendel som stod i en av de få pölar av ljus som rosettfönsterna släppte in.
     "Åh, pappa!", kvittrade hon förtjust, och svävade framåt för att pussa honom i pannan. Men likt en mal dras till ljus kunde hennes blick inte stanna där, utan drogs oundvikligt till gestalten i de djupaste skuggorna. Han var inte mer än en suddig form i hennes ögon, men hon kunde känna hans aura, så stark var den. "Even." Det var mer ett andetag nu, rösten vibrerandes av något outtalat. Hon mindes efter bara någon sekund varför hon kommit in, men kunde inte släppa honom med blicken. Han var trots allt hypnotiserande.
     "Det är någon här för att träffa dig. Nephania? Hon frågade specifik efter dig, med namn." Aurora slet blicken från honom och pendlade mellan sin far och Even. De båda såg på varandra, och nickade sedan. Hon återvände till dörren, puttade upp den och log brett så fort hon fick syn på den ljusa tiken. "Han är här, kom in." Den ljusa rösten klingade i det stora rummet när stäpptiken följde efter henne in. Precis som Aurora verkade hon notera Grendel först, men sedan inte fästa större uppmärksamhet vid honom när hon väl lokaliserat Even i skuggorna. För en gångs skull höll Aurora sin tunga, nyfiken på vad som skulle utspelas.

Even tystnade när Aurora klev in i rummet med dem. Hon skred glatt fram för att hälsa på Grendel, innan hon upptäckte Even utanför rosettfönstrens diffusa ljus. Han drog ett tyst andetag, och såg på henne i en outtalad fråga. En han nästan kunnat gissa av doften hon bar med sig in. Nephania. Aurora förklarade att hon hade frågat efter Even, vid namn. Han kunde se Grendel vända blicken mot honom, och mötte den lille vargens ögon med en kort nickning.
     När Nephanias blick föll på honom så steg Even ut i det färgade skenet från rosettfönstret. Den sena eftermiddagens ljus, silat genom tunna moln och det tjocka, nästan opaka glaset var inte starkt nog att skada honom. Det var inte värre än skuggan under täta bladverk. Men det var inte heller obefintligt; något obekvämt som kunde bli svårt i längden. Sen väntade han sig inte att det här skulle bli något längre möte.
     "Ah, Nephania, så trevligt av dig att ha vägarna förbi. Välkommen till Civitas", hälsade Even med ett lätt leende. "Jag hörde att du ville träffa mig." Det var inte så mycket en fråga som ett konstaterande.

[De pratade, sen gick Nephania med i Tenebris, slut.]