Dessa dagar spenderade Jodano mycket av sin tid i katakomberna, fungerandes som tvivelaktigt sällskap till Nephania. Han förstod inte allt hon höll på med, inte in i detalj åtminstone, men han hade inget emot att fördriva tiden med henne och de odöda, hjälpandes där han tilläts och kunde. De fräna dofterna av förmultnade kroppar var inget som störde honom. Inte heller deras gurglande klagan när de haft tur och lyckats fånga in de som fortfarande inte fallit i bitar. De som fortfarande rörde sig var de bästa försökskaninerna. De och... ja, de levande, då. Att gå från Ken-Yaks vandrande benrangel till att experimentera på levande varelser kändes som en naturlig utveckling. Hur skulle en annars kunna kontrollera och testa smittans verkan så väl som ett potentiellt botemedel? Han såg inte några problem med det. Civitas slum var fullt av drägg som ingen skulle sakna om de plötsligt försvann.
    "Jag sticker i väg och ser om jag kan hitta någon stackare du kan prova dina nya safter på", flinade Jodano och såg mot sin vän; upptagen med att hantera en behållare av okänd vätska. "Tappa inget medan jag är borta, gullet."

-------
Han var dumdristig men inte dum. Till och med Jodano förstod att han inte kunde släpa runt på en kropp hur som helst mitt under ljusa dagen. Nej, det bästa hade varit om han hittade någon han kunde lura med sig till stadens mörkare vrår. Det hade verkat som en bra, genomförbar idé. Bara det att det uttänkta offret inte alls fallit för Jodanos skådespel. Och han hade försökt. Verkligen försökt. Till slut var det bara av ren princip som han vägrat lämna vargen för att leta sig någon ny. Han skulle ha den här uppstuckna idioten.
    Timmar senare var han äntligen på väg tillbaka. Några småsår och en hälta rikare. Det var mörkt ute nu men kände han Nephania rätt så var hon för begravd i arbete för att ha uppmärksammat den skenande tiden. Jodano släppte ned säcken på marken och tog en stund till att sträcka sin ömma rygg. Några trappsteg ner kunde han se hur facklorna fortfarande lyste i kryptan. Öronen vred sig på huvudet när han lyssnade efter tecken på konversation eller rörelser som talade för att Nephania hade sällskap. Det var sällsamt tyst men man kunde aldrig vara säker. Han hävde upp säcken på ryggen och tog sig ned för de branta stegen. "Ensam?", flåsade han hårt, andfådd efter färden och den extra dövikten. Han hörde Nephania humma och stack in huvudet genom dörröppningen för att se henne sitta med ryggen mot honom, hukad över en fluginfesterad köttslamsa. Mysigt.
    "Var vill du ha honom?" Jodano knuffade ner säcken för de sista trappstegen, för trött för att släpa den den sista biten. Nephania viftade avfärdande med tassen utan att se upp från sitt arbete, vilket han tolkade som att han fick fria tassar. "Hittade den här rackaren i utkanten", sade han när säcken dunsat ner för det sista steget. "Ensam. Lite av en vild en. Han bet mig. Måste vara något med honom för jag hade myror i benen ett bra tag efter. Kunde knappt st—" Han avbröt sig själv, suckandes dramatiskt. "Du har inte tänkt hjälpa till? Inte ens lite?" Nephania hummade på nytt och där var tydligt att hennes uppmärksamhet var riktad åt annat håll.
    "Det där sköter du så bra själv."
    Han avfärdade hennes ord med en fnysning, men valde att inte argumentera vidare. Det var omöjligt att föra någon typ av konversation med henne när hon var så här investerad i något. Han drog en tass genom sin spretiga man, muttrandes för sig själv innan han började sprätta upp säcken. Synen som mötte honom fick honom att skratta. "Nämen, titta vem som börjar vakna till liv!" Han studerade det yrvakna offret med spelat intresse. "Du, ska jag tysta honom eller vill du ha honom medveten när du sätter igång?"

Hans blick flackade. Ljus. Rörelser. Dova röster.
Någon stod över honom. Intill kanske det var men Zephyr kunde inte fokusera blicken. Skepnader blödde över hela hans synfält, belysta av flimrande ljuspunkter. Huvudet bultade. Underlaget hårt och kallt där han låg. Vagt mindes han timmarna före. En påstridig lawar. Högljudd och brysk. En strid och så plötsligt – smärta. Domningar och därefter... en orolig slummer. När världen var åter i skärpa såg han upp på sin kidnappare. Samma varg han mött timmar tidigare. Han pratade med någon.
    "Jag säger ju, det är något med honom! Jag använde de starkaste grejerna, Neph. Grabben borde sova som en stock."
    Vänta va? Zephyr försökte se sig om. Försökte fokusera. Neph? Nephania? Nej, det kunde inte vara. Vad än han injicerats med höll uppenbarligen fortfarande sitt grepp om honom. Steg närmade sig, ekandes i den tomma hålan de befann sig i. Steg som fick lawaren att se bakom sig och Zephyr att se upp för att möta den som nu anslutit sig. För ett ögonblick stod allt stilla och Zephyr kände sitt hjärta frysa till is. Han visste inte vad han skulle göra, bara att han omöjligen kunde slita blicken från Nephanias. De båda stirrade på varandra. Var enda fråga han hade tystade han med en stram, sammanbiten min. Han kunde inget säga. Inte om han inte ville röja dem båda. Till vänster som sig tittade lawaren mellan dem, fundersam.
    "Vad glor du på? Känner ni varandra eller?" Han skrattade efter det, men fick inget medhåll. Allt låg hos Nephania nu.

Hon var till sist tvungen att höja blicken från lårmuskeln hon studerade. Med en road suck vände hon sig för att se vad det var för stackare han släpat hit var. Nephania satte andetaget i halsen, och det kändes som om någon dumpat henne i en isvak. Zephyr. Av alla Jodano hade kunnat få tag på!
    Förbannade idiot!
Och hon kunde inte ens berätta för honom att han var det. Inte utan att avslöja sig själv.
    "Dina grejer funkade inte för att hans pappa är Sleazoid; giftvarg extraordinaire, och flockledare i Qu," hon lyckades slita blicken från Zephyr för att möta Jodanos. "Du vet minsann hur man väljer dem!"
Hon mötte de skarpt gulgröna ögonen igen. Vid allting som var heligt, hon kunde inte använda honom till sina experiment. Inte med gott samvete. Vad skulle hon ens säga till Achilles om hon gjorde det?
    "Dessutom är han själv giftvarg, så det är oklart om det ens går att använda honom."

"Qu? Som Yargol då?" Ja, kanske var det tur att han inte var här i dag. Det hade kunnat bli pinsamt, till och med i Jodanos mått mätt. Han fnös därefter, något stött över att det här på något sätt skulle var hans fel. "Varför blir du arg på mig!? Det här såsarslet ska inte ens vara här i Civitas, eller?" Han lämnade Nephanias brännande blick för att se ner på vargen framför sig. För en kort stund funderade han. "Och vad spelar det för roll om han är en Qu? Du är med Tenebris nu. Du kan inte på fullaste allvar tro att jag bara tänker släppa honom. Tänk om han golar? Han ser ut som en golare." Inte för att vara den som var den men Jodano hade faktiskt slitit väldigt mycket för att ta med den här giftvargen hit.
    "Vi skulle alltid kunna kasta honom till den där", sade han och nickade mot kryptans dunkla vrå. Som kallad steg ett gurglande läte ur mörkret. Följt av tunga kedjor som drogs mot det hårda golvet. "Den är nog hungrig. Har inte ätit på några dagar."

Nephania stod emot frestelsen att himla med ögonen. Såklart Yargol var den första han tänkte på när han hörde Qu. Hon hummade mjukt när Jodano sa att han inte tänkte låta sin fångst gå. Självklart tänkte han inte det. Lawaren var mycket, men han var inte dum. Hon tyckte inte om situationen, men Zephyr hade sett allt för mycket för att bara släppas. Men hon kunde inte bara döda honom. Hon kunde känna paniken stiga inom henne. Vad skulle hon göra?
    "Om man ska vara jättepetig tror jag inte att den bryr sig om den får mat eller inte. Inte som att den kommer ruttna långsammare," svarade hon. "Vi kan inte släppa honom, jag håller med dig. Men han är till mer nytta för mig levande än som mat. Jag är lite nyfiken på om hans giftvargsblod har någon inverkan på viruset," Nephania såg med bestämt blick på Jodano. "Det här kan vara nyckel till ett genombrott."
Han såg på henne med skeptisk tystnad. Hon svarade honom med en suck.
    "Visar han sig vara värdelös så kan han bli mat eller vad du nu än vill göra med honom."
Det var mer av pliktskyldighet än något som hon sade det, men hon hade förhoppningsvis köpt Zephyr lite mer tid. Och om han faktiskt visade sig vara värdelös för hennes experiment... Det var ett senare problem.

Yargol? Varf-- Nej. Nej! Zephyr kunde inte haka upp sig på detaljer nu. Vad än de argumenterade om så var det mest troligt inget som gynnade hans egen överlevnad. Vad var det här för ställe? Han såg upp mot Nephania och lawaren, deras fokus för stunden på varandra när de talade om... om vad de skulle göra med honom. Gudar, han mådde illa. Han höll kvar blicken vid dem allt eftersom han trasslade sig lös från sina fängslen, noga med att hålla rörelserna små och försiktiga. Han behövde ta sig ut härifrån.
    Med alla tassar fria drog han dem långsamt in mot kroppen. Testade hur väl de bar hans vikt. I bakgrunden hörde han dem fortfarande prata, men valde att inte fokusera på vad de faktiskt sa. Istället lät han ögonen vandra längst väggarna, letandes efter flyktvägar. De var väldigt tydligt under jord. Tunnlar och rum som verkade sträcka sig långt bortom den sparsmakade håla de nu befann sig i. Zephyr höll andan. Adrenalinet rusandes genom kroppen. Varje muskel redo. Han hade bara en chans. Med sin kraft grep han efter allt han kunde. Använde varje mörk vrå och lång skugga till sitt förfogande. Drog dem till sig innan han manifesterade en tjock ogenomtränglig svärta som tvärt mörklade platsen.

[Zephyr släcker lyset.]

Det blev svart. Fullständigt kolsvart. Som om någon plockat ögonen ur hans hålor. Facklornas sken var borta. Varje kontur som utgjorde rummet raderat. "Vad i—" Jodano kom av sig. Diskussionen bortglömd när han famlade i mörkret. Förbaskade krafter och vider till gi— Något nuddade hans ben. Försökte smita förbi honom. I ren blindo högg han efter vad han bara kunde anta var vargen han tidigare fångat. Han skulle inte få slippa undan. Saker föll i golvet med skarpt oväsen när Jodano kastade giftvargen i den riktning han kom ifrån bara för att själv hoppa på honom. Han såg ingenting men högg vilt efter sig medan han sparkade in i allt som låg i hans väg.
    I tumultet och oljuden av gläfs och morrningar så drunknade ljudet av den döda. Den gurglade med ett ofokuserat intresse åt sakerna som rullade dess väg. Högg mot det som kom nog nära. Kedjorna rasslade när den kravlade sig fram med gapet på glänt. Väntandes.
    Jodano backade. Svor åt den kvicka kroppen som var som en hal ål under honom. Var var Nephania? Kunde hon inte hålla fast— ett smärtsamt tjut skar genom luften. Ekade mellan väggarna i samma veva som Nephania fick liv i en fackla. Mörkret tycktes med ens lätta, ljuset från de övriga facklorna nu synligt. Hans blick var vild och stirrig när den föll på stäppvargen. "Vad!?", fräste han åt hennes uttryck. "Efter honom!" Jodano gjorde en ansats till att jaga efter giftvargen men något höll honom tillbaka. Han såg bakom sig. En ihoptorkad varelse med sina tänder runt hans has, strax under dess spets. Lapandes hans blod. Näsborrarna vidgades i ett skarpt intag av luft. Följt av en morrning när han sparkade varelsen bort från sig. Panik övertog honom och han kastade sig mot Nephania. "STÅ INTE BARA DÄR! Hämta Nilo, Even – vem som helst! Få bort det! Få bort det!"

Hon svor en lång ramsa när mörkret plötsligt omfamnade dem. Zephyr gjorde hela situationen så mycket värre för sig själv! Om han bara låtit henne sköta det hela hade det här inte behövt hända! Ljudet av metall och krossat glas som for i stengolvet ekade i rummet tillsammans med ljuden av en strid. Ljus. Hon behövde ljus! Försiktigt famlade hon i det totala mörkret efter en fackla. Hon hade spenderat tillräckligt mycket tid nere i katakomberna för att med relativt stor säkerhet kunna säga var hon hade reserverna. Med hasande, sökande tassar tog hon snart i en av väggarna. Okej. Till vänster om henne, högre upp på väggen borde det finnas extrafacklor. Trevande letade hon i hyllan, och fann snart vad hon sökte. Lite för hastigt tog hon till dem och även de slog i golvet med en skräll. Ytterligare en svordomsramsa lämnade henne. Nephania hade varit med om mörkerkrafter tidigare, men det slutade aldrig vara konstigt att veta att där fanns ljuskällor som bara inte fungerade.
    Stressad av ljuden runtomkring försökte hon tända eld på facklan med elektriciteten. Om gudarnas blixtar kunde tända eld på skogar kunde hennes tända en ynka liten fackla. Efter flera misslyckade försök flammade den äntligen upp, och med det ett gällt tjut. Även om ljudet kanske inte var bekant var rösten det. Den orangea blicken studsade vilt mellan det nu ljusa rummet, och hon kunde bara anta att sättet Jodano såg på henne matchade hennes egna.
    "Vad?!"
Hon bet tillbaka en giftig kommentar. Det var definitivt inte dags för någonting sådant just nu. Innan hon ens hade chansen att registrera vad som hänt flög lawaren mot henne och skrek.
    "Få bort vad?" skrek hon tillbaka i ett försök att överrösta honom, Zephyr helt bortglömd.
    "Smittan!"
    "Smitt-"
Innebörden av hans ord slog emot henne lika hårt som om han hade knuffat henne. Hon såg på den odöde som hastigast innan hon återigen fokuserade på Jodano.
    "Lyssna noga på- Nej, Jodano, lyss-MEN SLUTA SKRIK!" Nephania gav honom en varnande stöt, och han backade undan ett steg med blottade tänder.
    "Jag förstår att du är rädd. Men du måste lyssna på mig. Och sluta sprattla. Ju mer ditt blod pumpar desto snabbare kommer det gå."
Hon hade nog aldrig sett honom stilla sina rörelser så snabbt som nu.
    "Okej," sade hon med en bestämd suck. "Inte alla som blir bitna blir smittade, så du har två val: antingen chansar du, och vi kapar benet för att förhindra mer spridning, eller så kan jag ta ditt liv här och nu."
Det smärtade henne att ens komma med alternativet, men det var hans liv, och hans beslut.
    "Ta benet," andades han fram, som om han var rädd för att om hon talade högre skulle han vara död inom en kväll.
Nephania nickade.
    "Då skickar jag efter Grendel, kommer snart tillbaka," hon gav honom en mjuk kyss i pannan och lämnade kryptan för att hitta någon som kunde hämta flockledaren.
I katakombernas öppning sprang hon nästan rakt in i Malva, som bar med sig blommor till Aurora och Tibast.
    "Malva, hämta Grendel," sade hon med en ton som inte lämnade mycket utrymme för diskussion. "Jodano har blivit biten. Hämta Juno också."
Det var ingen hemlighet vad hon sysslade med i kryptan, och Malva insåg allvaret. Motvilligt lade hon ner korgen med blommor, men gjorde som hon blev ombedd. Nephania vände och skyndade tillbaka till Jodano. När hon klev in i rummet igen såg lawaren på henne med stora ögon. Det gjorde ont i hjärtat att se honom såhär sårbar. Medan de väntade lade hon sig ner intill honom.
    "Det kommer bli bra," mumlade hon in i hans päls, osäker på om det var honom eller sig själv hon försökte övertala.

     "Ta benet."
Han ändrade sig direkt orden lämnat honom. Kanske för att han någonstans hoppats på att Nephania skulle säga emot eller komma med ett bättre alternativ. Kunde inte Nilo eller Even— Hade Nephania inget hon bara kunde ge honom? Var de verkligen tvungna att...
   
           Ta benet.

Jodano såg som hastigast på såret, precis som om han var rädd för synen han skulle mötas av. Rädd för att se smittan vandra upp och genom hans kropp. Förbannat, förbannat, FÖRBANNAT. Hans andning var jäktad. Andetagen ytliga och forcerande genom nosen. Trots Nephanias order var det omöjligt att sitta still och Jodanos ena framben hoppade i en rastlös ovana. Han ville inte dö. Tänkte inte dö. Men han ville inte heller få sitt ben kapat.
    "Nephania", kallade han efter stäppvargen när hon tvärt lämnade honom. Rösten tjock och främmande i hans öron. Svag och ohörbar. Han ville inte att hon skulle gå. Ensam med sina egna tankar var Jodano rädd. Livrädd. En känsla han inte kunde säga att han upplevt många gånger. Han hatade det. För varje minut som gick kände han sig själv tvivla. På allt. Det var en av de få gånger lawaren inte befann sig i nuet utan snarare i den kommande framtiden. Hur fasen skulle det bli nu? Kanske var det lika bra att bara sticka härifrån. Lämna allt och hoppas på det bästa. Tillbaka till djungeln eller Blodbergen. Men innan han hade möjlighet att fundera vidare på hur han skulle rymma från sina problem så var Nephania tillbaka. Han såg på henne, rädslan tydlig i de röda ögonen. Hans blick nog den mest genuina den någonsin varit. En liten, patetisk del av honom klängde sig fast vid hoppet om att hon hittat ett annat alternativ.
    Jodano öppnade munnen, redo att tala. Jag vill inte kapa mitt förbaskade ben. Bara, säg att allt var falsk alarm så sticker jag härifrån. Men inget kom ut. Inte ett enda ord och Jodano hatade sig själv för det. Hatade att till och med han insåg att detta bara hade två utgångar. Och han hade redan gjort sitt val.

           Ta benet.

Han svalde hårt och med Nephania bredvid sig hjälpte hon honom ner på stengolvet. Varje del av hans kropp protesterade och det tog en stund innan han fick den att lyda. Golvet var svalt mot hans sida – nästan kallt – något han aldrig uppmärksammat tidigare. Han ville inte. Ville inte.
    Hennes andetag var varma i hans päls. Tröstande. "Det kommer bli bra", viskade hon. Bröstet knöt sig och det blev allt svårare för Jodano att ignorera den växande klumpen i sin hals. Ett modfällt skratt lämnade honom. "Ljug inte", andades han och tillät några tårar falla innan han argt torkade bort dem mot sitt framben. De skulle vara här vilken sekund som helst nu. Han svalde på nytt. Försökte ta sig själv samman men fann inte modet till att möta vännens blick. Istället såg han upp i taket och suckade. Blinkade bort de sista spåren.
    "Stannar du med mig?"

    "Ljug inte."
Ett kort, glädjelöst skratt lämnade henne.
    "Lögn eller inte, jag tror att vi båda behöver tro att det är sant."
Gudarna skulle veta att hon behövde det i alla fall. Hon hade redan förlorat Aurora, och nästan förlorat Nilo; hon var inte säker på om hon skulle klara av att förlora Jodano också.
    Det knep till i hennes hjärta när han frågade henne om hon skulle stanna hos honom.
    "Alltid."

Ljudet av springande tassar ekade i korridorerna, och Nephania ställde sig upp när Grendel, Juno, och Malva rusade in.
    "Vad hände?" Grendels röst var allvarlig och blicken hård när han talade.
Hon förklarade som allra hastigast vad som hänt, och vad för lösning Jodano hade valt. Den lilla kargen såg på honom och nickade.
    "Då är det bäst vi sätter igång så snabbt som möjligt."
Hon kunde inte annat än hålla med. Med bestämda steg vände hon för att hämta samma blandning han använt på Zephyr. Hon höll in sitt steg för det kortaste ögonblicket när hon tänkte på honom. Han var ett senare problem. Det här var viktigare.
Nephania hittade snabbt det hon sökte och återvände till sin vän, som höll på att bli undersökt av både Grendel och Juno. Paniken hade återvänt till Jodanos ögon medan han lyssnade på hur de både pratade om hur de skulle göra och vad som skulle vara lättast.
    "Drick det här," sade hon och sköt den lilla skålen mot honom. "Jag sitter hos dig när du vaknar igen."
Det tog inte många minuter innan han var utslagen och hans sluddrande hade avtagit.

Tack vare att ha studerat så pass många kroppar som hon gjort kunde hon enkelt bestämma var det var bäst att kapa benet. Han skulle bara ha ett lår kvar, men det fick lov att vara så. Att kapa benet mitt itu skulle inte göra honom någon nytta. Dessutom skulle operationen gå snabbare och smidigare. När hon hade gjort sitt höll hon sig undan. Juno använde vant sin metallkraft för att separera benet från lawaren, medan Grendel såg till att han förlorade så lite blod som möjligt. Vid allting som var heligt; vad hon kände sig värdelös.

Det hela hade gått snabbare än hon först väntat sig. Jodano skulle sova ett antal timmar till. De var tvungna att hämta Ivo för att kunna bära upp honom till sovsalarna, och Nephania hade insisterat på att han vaknade hos henne. Det var lättare för henne att hålla koll på så vis intalade hon sig själv. Men egentligen rörde det sig nog om att hon ville ha lite normalitet i en onormal situation.

Jodano svepte skålens innehåll med en grimas. Det var bittert mot hans tunga. Strävt i hans svalg. "Bäst för er att jag vaknar igen", skrattade han men till och med han hörde ihåligheten och den underliggande rädslan. Han ville inte dö och han insåg att inget egentligen hindrade flockfränderna från att sänka honom i backen här och nu. Det var inte som att han var i en position till att göra motstånd.
    Ren instinkt fick honom att spjärna emot när de andra närmade sig, även om han visste att deras förberedelser var nödvändiga. De tvingade ner hans stretande kropp och höll honom tills han lugnat sig. Tills han inte orkade kämpa emot tröttheten. "Vänta, vänta...", mumlade han över Junos instruktioner, hans ord sluddriga. Han behövde faktiskt säga en sak innan allt det här. "Sp-spara benet. Ska ha det bre-brevvi... med Mardu." Jodano skrattade lågt för sig själv innan hakan slog i backen och allt blev svart.

[Avslutat]