Han hade ingen rätt att vara arg. Hur än mycket den logiska delen av honom försökte hitta en anledning till varför, kunde han inte. Innanför den hårt kontrollerade fasaden stormade känslor för starka för honom att hantera. Det var något han inte var van vid. Han kände sig bedragen lika mycket som sviken. Mest av allt var han arg över sin egen, uppenbara naivitet. Vilken idiot han var.
    Achilles besked hade gett blandade reaktioner. Starkast var den hos Oscuro, vilket talade för att systerns beslut varit en lika stor överraskning för honom som för de andra. Nephania hade lämnat Qu. Blotta tanken fick Zephyr att bita ihop käkarna tills huvudvärken var ett faktum. Han hade svårt att sitta still och vankade av och an i sin ensamhet vid Byoomis utkant. Hon hade lämnat dem. Utan ett ord. Lämnat sin bror. Lämnat honom. Han kunde inte hindra tanken – hur mycket han än försökte och ville – och känslan som följde lämnade en skamlig klump i bröstet. Ilskan yttrade sig på nytt.
    Hur vågade hon? Efter Treonthas fall, efter att ha tagits in i Qu som enda överlevande tillsammans med sin bror – sin familj. Att lämna Oscuro och med vad? En uppdiktad lögn hon inte ens behagade leverera själv.
    Han ville så gärna vara arg på henne. Att all den ilska han kände skulle vara riktad mot henne och hennes svek mot Oscuro. I bästa fall önskade han att hennes beslut inte rört honom i ryggen överhuvudtaget. Men det gjorde det. Och det var inte på grund av hennes bror eller den idiotiska bortförklaring hon fått Achilles att meddela. Allt grundades i hans egna känslor. Känslorna han hade för henne. De som inte skulle finnas där. Nephanias beslut skulle inte påverka honom så här mycket. Hur kunde det? De var knappt mer än bekanta. Han var ett smutsblod. Och hon? Allt han inte var.
    Han hade varit rädd att se åt hennes håll. Rädd för att prata. Rädd att vara. Passiv, så som han alltid varit. Zephyr morrade åt sig själv och tvingade tillbaka ilskan mot henne. Han skulle tillåta sig själv vara arg nu – få ut allting – och därefter skulle allt begravas. Nephania var ett avslutat kapitel, om än ett kapitel som knappt ens börjat. Hon fick göra vad hon ville. Vad än som fått henne att lämna Qu, var oväsentligt. Zephyr brydde sig inte. Han brydde sig inte alls. Han hade sin plats här. Vem än som kom och gick, skulle Qu alltid vara hans hem. Han var less på att vänta på sig själv – att stå passiv medan världen fortgick. Det var slut med det nu.
   Aldrig hade stegen känts så målmedvetna. Pulsen hade jämnat ut sig och över ansiktet låg återigen en mask av likgiltighet. Han ville bort från Byoomi. En annan liten del av honom, bort från Achilles. Åtminstone tills känslorna svalnat och frågorna inte vägde lika tunga. Achilles visste. Det retade Zephyr mer än han ville erkänna. Ett miljöombyte skulle göra honom gott. Det tog inte lång tid att hitta Wulfric, liggandes bland en hög med lekande valpar.
    "Wulfric." Flockfränden såg frågande upp på honom och Zephyr förstod vilka frågor som snurrade i hans huvud. Han ville inte höra dem och fortsatte innan Wulfric hunnit svara honom. "Planen var att gå norrut, visst? Kanske hittar vi något spår som indikerar vad som blev av Turbo och Teck."
     Den svartvites ögon vidgades samtidigt som ögonbrynen sköt i höjden. Vi. Zephyr drog på munnen, men hindrade sig från att visa mer än så. Han ville inte ge Wulfric den tillfredsställelsen eller elda på hans redan tydliga entusiasm. Han ryckte nonchalant på axlarna.
     "Någon måste ju hålla dig i schack, eller hur?"

[Ensaminlägg.]