Även om striderna på arenan var av det mindre slaget lockade de en del besökare till Zaharis stora nöje. Han skulle snart ge sig av västerut, mot Wintera, och hade försökt byta det sista han hade mot varma djurhudar, ett bättre tält, samt matransoner som han hoppades skulle räcka hela resan. Han hoppades kunna byta till sig mer saltat kött i Svartstrand, det hade han tillräckligt kvar att byta till sig, och om han var sparsam skulle det räcka länge. Han räknade inte med att någon skulle vara generös nog att dela med sig efter Kallan, enligt det han hört från sin pappas resor. Oavsett var Zahari färdig för dagen och packade ihop det sista av sina grejer när en skepnad klev ivägen för den sjunkande solen och kastade en lång skugga över honom. Zahari såg inte ens upp mot främlingen utan fortsatte rulla ihop sina nya hudar.
     "Stängt. Slut. Finit. Finns inge mer. Du kom försent, kompis."
När främlingen inte gick utan lät sin skugga ligga kvar över Zahari lyfte han blicken för att se vem som störde. Framför honom stod en stäppvarg i himlens och havets alla nyanser. En ganska sorglig typ, senig och tunn. Zahari lyfte ett ögonbryn när han kände igen honom.
     "Jaha, det är du."
Zahari mindes honom från Civitas, då i ett betydligt sämre skick. Han hade varit en kund då. Av den anledningen tog Zahari på en lite trevligare ton. 
     "Du ser.... piggare ut." Det var den bästa komplimangen han kunde ge.  "Kristallerna är tyvärr slut. Behöver spara de sista för att byta mat. Sorry."

[Dew]

Så fort han var frisk nog hade han rest till Skuggfall och inackorderat sig som gladiator-lärling. Mer eller mindre all vaken tid hade spenderats med att träna på strid och försvar. Aldrig tänkte han känna sig försvarslös igen, och innan han gav sig ut i världen igen ville han se till att hans hjälplösa dagar var över.
Det hade tagit tid, men tid hade han haft i överflöd, och efter många veckors ihärdigt arbete kände han sig redo. Han såg fortfarande inte mycket ut för världen, verkade inte skapt för att bygga stora muskler som vissa andra i arenan, men han hade teknikerna. Det skulle bara vara gynnsamt som motståndare underskattade honom intalade han sig. Och det var med en starkare kropp och lite mer självkänsla som han tillslut tagit beslutet att ge sig av. Mot Blodbergen och Devils. Där Kremla sagt att hans bror Pond väntade på honom. Det kändes inte som att han kunde lita på någon här i världen, men sitt eget kött och blod borde han väl ändå kunna falla tillbaka på? Han hoppades iallafall det.

Men han var inte korkad och tänkte inte göra misstaget att resa ensam igen. Det var omöjligt att säga vad för galningar som lurade där ute, och han hade funnit det omöjligt att skaka av sig tanken på att jägarna fortfarande var efter honom. Jagade honom, så som deras namn indikerade.
Samtidigt hade han ingen han litade på tillräckligt för att vilja ha som reskamrat. Dessa motstridiga känslor hade försenat hans avresa tills dess att han fick syn på en bekant gestalt. En stor Ceztro lika bjärt färgad som han själv om än i andra nyanser. De hade träffats i Civitas i början av hans läkning. Tenebris hade låtit honom välja vad än han ville från hanens sortiment, som någon sorts plåster på såren. Det hade inte hjälp mot skadorna eller paranoian men hade gett honom tillräckligt för att byta till sig det mesta han kunde önska.
Han kände inte den andre mer än till namnet, och hanen var så pass stor att all träning i världen antagligen inte skulle kunna ge Dew ett övertag i strid. Men av någon orsak fanns där någon sorts tillit hos honom. Det var trotts allt bättre att resa med en bekant än en total främling.
"Ska du tillbaka västerut?"
Frågade han med sammanbiten min.
"Jag vill slå följe, till Blodbergen."

"Va?"
     Zahari hade hört klart och tydligt, men han fattade ändå inte. Det var inte en förfrågan han hade räknat med. "Ja, det ska jag. Men vad får dig att tro att jag vill gå tillsammans?" De kände inte varandra. Zahari kom knappt ihåg den andres namn. Drew? Nåt i den stilen. Zahari kände sig initiellt emot idén, och tänkte att han skulle kunna säga att han inte tänkt gå åt det hållet, men det vore lögn. Han behövde verkligen ner till Svartstrand och byta och Skuggpasset var den absolut snabbaste vägen. Skuggfall hade egentligen bara varit ett lägligt pitstop från Civitas.
     Å andra sidan, sällskap gjorde vägen säkrare. Det skadade väl inte egentligen med sällskap.
Inte för att Drew såg ut att kunna skydda honom ifall något farligt dök upp. Men de kunde kanske jobba tillsammans.
Kanske.
     "Jag brukar gå själv, och jag gillar inte dösnack, så om du frågar för att ha nån att snacka med på vägen gör du bättre i att hitta nån annan. Jag håller tempo och gillar inte att sega. Fattaru?"
Zahari var sedan tyst en liten stund, och noterade hur sammanbiten stäppvargen såg ut. Helt allvarlig.
     "Men om det inte är något problem för dig... varför inte? När är du redo att dra?"

En viss förvåning väcktes i honom och Dew insåg att han inte var van att bli nekad. Genom nästan hela sitt liv hade han kommit överens med alla. Men då hade han också haft ett betydligt peppigare humör fram tills nyligen, så kanske var förändringen inte så underlig. Han behövde inte fundera vidare på det för den andres initiala skepticism till trotts verkade även denna approach fungera.
"Oroa dig inte, jag söker en reskamrat som vet vägen, inte en vän."
Kontrade han utan att erbjuda så mycket som ett leende. Hans ärrade kind kändes fortfarande störande annorlunda och obehaglig vid alla sorters ansiktsrörelser, så han undvek dem flesta.
"Jag är redo när helst du är."
Det var sant. Han var packad och klar, det lilla han ägde fäst på den formpassade och välbalanserade läderselen han sällan sågs utan nu för tiden. Ett av köpen som Zaharis tidigare kristaller möjliggjort.

Zahari ryckte på axlarna. Vän, reskamrat, skitsamma så länge han inte var en död vikt. Vägen var enkel, man följde bara vandringsleden.
     "Dåså."
Zahari packade ihop det sista han hade innan han drog på sig de vävda väskorna han haft, egentligen en släktklenod från hans pappa. Han var betydligt tungt belastad än vad Drew var, men så hade hans färd högre krav på honom. Om man var dåligt förberedd överlevde man inte. Medan han krängde på sig selen som väskorna var spända vid kunde han inte låta bli att fundera över Drews ansikte, och ärret som prydde hans ansikte. Det hade varit inlindat när han handlat av Zahari i Civitas, det mindes han nu. Ärret han nu såg var förklaringen.
     Han ville inte veta vad som hänt, så han tänkte inte fråga. De skulle ändå bara vandra tillsammans en kort bit.
"Då går vi med en gång."

[Avslutat!]