Det var en kall natt i öknen. Dag och natt var verkligen som uttrycket dag och natt, där dagen var oftast en obehaglig och ibland ett outhärdligt torrt helvete som drog ur varje ynka droppe fukt som befann sig i kroppen och omgivningen, medan natten i öknen istället släppte iväg all värme som fanns under dagen, för att sanden inte drar till sig värme. Nätterna kan bli oväntat kalla när man är van vid värmen.

För Devilsmedlemmarna var nog detta sällan ett problem dock, och speciellt inte för Elyn som inte vet av något annat än den öken som hon är född och upväxen i. Elyn har aldrig varit utanför Devils gränser, och ökenlivet har format hennes hårda och kalla utsida med en knappt existerande perosnlighet som hon oftast höll sig för sig själv som hon helst undvek att visa andra.

Hon travade i den hårda sanden på väg tillbaka till vattenhålet efter en tid i revirets utkanter, och även om hon helst inte träffade på någon så var det oftast svårare än man kunde tro.

[väntar på Zayev]

Dagens värme hade sedan länge lämnat omgivningarna och den kalla natten hade gjort sitt intrång. Visst hade Zayev varit medlem ett tag nu, men att vänja sig vid skillnaden mellan dag och natt tog ändå ett tag för honom. Han var nu tacksam över att värmen stannade kvar i pälsen hos honom. Men visst var det kyligt om nätterna, pälsen till trots.

I lugn trav rörde sig Zayev mot vattenhålen. Han var ännu inte säker på om han ville ta sig tillbaka till Djävulsberget eller ej, och att stanna till vid vattenhålet lät som en bra plan. Då han kunde skymta de växtligheter som växte invid vattenhålet saktade han in. I lagom takt kom han närmare sitt mål. Han hade inte bråttom. Han hade inte bråttom någonstans faktiskt. Mycket snart hade Zayev anlänt till vattenhålet. Tomt. Utan att ägna det mycket gick han fram till kanten och böjde sig ner för att dricka. Men ljud utav fotsteg fick honom att hindra sig själv. Någon centimeter ovanför vattenytan hade han hindrat sig själv och nu stod han upprätt med ögonen riktade mot ljudets källa. Han kunde i det svaga månljuset urskilja en varg. En tik av doften att döma. Och en medlem av Devils.
"Hälsad, flocksyster." ljöd Zayevs mörka stämma.
Han var ännu inte säker på vem det var som närmade sig, men det skulle han mycket snart få reda på.

[Jättelessen att jag inte svarat tidigare! D: Hade helt missat att du startat ett roll >-<]

Elyn frös till först när hon hörde att någon hälsade. Hon såg upp och såg Zayev framför henne. Det var en varg hon egentligen aldrig direkt pratat med, och visste inte så mycket om honom, mer än att han har ett väldigt speciellt utseende. Elyn var inte skrämd av utseenden, och så inte heller Zayevs, efter att blivit född och uppväxt i Devils så blir man ganska härdad även om det kanske inte direkt syns på Elyn, men hon har respekt för honom som hon har för alla andra högre rankade medlemmar, och undvek dem oftast om hon kunde. Elyn undvek alla om hon kunde vanligen så och de flesta brukade låta henne vara så.

När hon sedan väl stötte ihop med folk och faktiskt skulle konversera så blev hon oftast ganska ställd och vet inte om hon ska säga det hon vill säga, eller det som förväntas säga.

Elyn bugade framför Zayev av respekt.
"Var hälsad.. Broder.." Hon såg obekvämt på honom en stund och fortsatte fram till vattenkanten för att dricka.


[.. *host* jag hade tydligen glömt bort det här rollet lite jag med så... Bättre sent än aldrig va det va? 8'D]

Zayev höjde på huvudet och stod numera upprätt. Då den unga tiken, Elyn, bugade åt honom kände han sig besvärad. Han hade inte några problem med att folk visade respekt för honom, tvärtom. Men då de började buga och ha sig blev det genast jobbigare för honom. Främst för att han inte riktigt visste vad han skulle göra åt saken. Och dessutom var han inte speciellt hög i rang. I brist på ord följde han henne med blicken. Då han insåg att han stirrade upphörde han genast med det. Så oartigt av honom. Han satte sig ner och såg på omgivningen medan han hörde Elyn dricka. Den blå funderade en stund. Han kom på att han knappt sett den unga tiken tidigare.
"Säg fröken, hur kommer det sig att jag sett er så sällan?"
Zayev vände blicken mot henne då han talade.

[Suddenly! An answer!]

Elyn slutade dricka och hennes gula ögon tittade på Zayev, och såg lite lätt chockade ut över att han fortsatte tala till henne.

Hon slickade sig diskret om munnen och lyfte huvudet fårn vattenytan en bit och funderade en stund hur hon skulle kunna svara på den frågan. Med tanke på att hon är född i flocken så visste hon inte riktigt vad hon skulle säga. Hon hade alltid varit här, alltid bott här. Däremot så hade hon ju alltid försökt göra sig osynlig också.
"Eh.. Jag antar.." Sa hon först trevande. Hon hade ingen aning om hur hon skulle kunna svara på frågan. Kanske hade han inte sett henne helt enkelt för att han inte lagt märke till henne? Men det kunde hon ju inte säga heller.

"Jag håller mig ofta vid Mardouf.. Döda skogen." Sa hon sen mer rakt och ärligt som svar på frågan. Hon brukade sällan träffa på någon alls när hon höll sig i de områdena, och just därför var hon där. För att hon oftast fick bli lämnad ifred.

"Till skillnad från.. vissa andra.. så gör jag inte så mycket för att försöka märkas mer än nödvändigt." Hon tänkte kanske främst på vitani och Sarabi som ständigt försökte visa sig duktiga, speciellt inför Nevada för att visa sig dugliga. Fjäsk var inget som föll Elyn i smaken. Hon ville inte behöva göra sig till för att få folk att bry sig om henne. Hon ogillade ofta kulturen i Devils där man ärade dem med högst rang, och att man levde efter Tenkais viljor. Hon hade alrig träffat Tenkai. Hon brydde sig defernitift inte om Tenkais känslor eller viljor. För henne så vara han bara en död varg som alla dyrkade men inte hon. Nej Elyn stod hellre utanför allt de där även om de innebar att hon blev nästan som en utstött, även om de till största del var hennes eget fel eller val. Hon ville inte prisa någon gammal döing för att bli visad med respekt. Elyn tänkte bli respekterad, men förtjäna den på sitt eget sätt, av sina handlingar. Tids nog så ville hon bli respekterad för vad hon gjort och för den hon är. Hon skulle då kunna bli lämnade ifred av ren respekt. Det skulle passa henne bra, men hon var långt ifrån närheten av den drömmen idag. Idag var hon ingenting, lika imponerande som luft. Någon man inte ens noterade befann sig i samma omgivning. Tills vidare så passade dock detta liv henne ganska bra också. Fast hon visste att eftersom att hon fyllt mogen ålder så skulle snart hennes uppgifter och krav att börja ökas.

(Wooo nu är vi igång 8D)

Zayev höjde mycket lätt på ögonbrynen då han såg Elyns något chockade uttryck. Han undrade varför. Frågan tänkte han inte ställa, det skulle bara vara oartigt, men visst undrade han. Då den unga tiken talade vred han öronen mot henne. Mardouf och Döda skogen. En plats han aldrig besökt och en annan där han vistats flera gånger och fick kalla kårar utav. Dock hade det varit i Döda skogen som han träffade Tai. Han log inombords vid minnet. Även om han hade råkat bli lite distraherad utav forna händelser lyssnade han mycket snart till Elyns röst igen. Han noterade betoningen hon gjorde på orden och det hotade med att rycka i hans mungipor. Han visste inte vilka det var hon tänkte på men det var uppenbart att det fanns några i flocken som sökte mer uppmärksamhet än andra. Åtminstone i hennes ögon.
"Jag förstår." svarade Zayev med en mycket lätt antydan till att det hon sagt roade honom aningen. "De som konstant söker uppmärksamhet och bekräftelse är oftast de som är mest osäkra på sig själva."
Varifrån orden hade kommit visste han inte ens själv. Han anade att det var hans mors ord men kunde inte veta säkert.
"Har jag hört."
Han såg ut över oasen.
"Det var kanske inte min plats att säga så om de i samma flock. Utan att tveka har de förmodligen högre rang också."
Han lät mer allvarlig på rösten nu, den sista meningen sades med en dämpad men fullt hörbar röst. Det hade kanske inte varit det mest intelligenta att säga även om han faktiskt menade det. Det var trots allt en del utav hans nuvarande familj. Och om de var utav högre rang kunde han snart ligga ganska illa till.

[Tufft jö! 8D Tycker om att de verkar ha en del gemensamt xD]

Elyn fortsatte vara tyst och lyssnade på vad Zayev sade. Något med honom och hans sätt att prata kändes förvånansvärt annorlunda mot att träffa de andra i flocken, som att han faktisk förstod henne och som att han inte direkt ansåg sig vara på en högre nivå än henne själv. Detta fick henne att automatiskt slappna av något så hon sträckte sig något mer än vanligt. Med de flesta vargarna var hon mer nervös över att bara vara sig själv då hon inte trivdes med jargongen, utan halvhjärtat försökte passa in mest för att inte ställa till med onödigt och besvärligt bråk. Även om hon avskydde det så hade hon än så länge varit för ung och för låg i rang för att riktigt våga vara ärlig mot sig själv och andra. Hon hade själv bara vetat att hennes egen förnedring förhoppningsvis bara skulle vara tillfällig. Den tanken fick henne att stå ut med att kuva sig, även om hon egentligen aldrig fjäskade för det, det var under hennes egen värdighet ansåg hon, som den tonåring hon är.

- "Frågan är vad en högre rang är värd, vad man vill offra för den. Jag vill vara värdig min rang. Inte ha en rang jag inte skulle kunna leva upp till med stolthet.." Sa hon till slut efter en stunds tystnad och såg ner i vattnet igen, talade lika mycket till sig själv som till Zayev. Hennes röst var försiktig men hon talade mer ärliga ord.



[efter 100 år svarade jag till slut även om rollet antagligen räknas som inaktivt nu mera, men kunde iinte låta bli :'D]

Zayevs undermedvetna noterade hur Elyn långsamt sträckte på sig. Medvetet såg han det inte hända. Medveted kunde han inte ens ana det. Men det var en sak hans medvetande lade märke till, och det var att den unga tiken började slappna av. Hon såg inte alls lika nervös ut längre. Hon öppnade munnen och började tala efter en stund tystnad. Den blå kunde inte undvika att bli lite imponerad. Hon var kanske inte gammal, men dum var hon sannerligen inte. Hennes blick var riktad mot vattnet.
"Ni talar då sanningens ord." de fyra ögonen såg på vattenytan och ett vagt leende smög fram över hans läppar. "Jag anser att så länge man trivs med sin lott finns det inte mycket till anledning att ändra på det. Att kunna bära huvudet högt även om man inte har uppnått någon högre rang. Det är väl antagligen därför jag är nöjd med min plats i flocken."
Han såg på tiken igen med ett synligt, snett leende på läpparna.

[Äh, det tog ju bara en sådär 5 månader ;D XD Men jag tycker vi försöker fortsätta med det här 8D Sakta men säker xD]

Elyn tittade lite förbryllat mot Zayev. Hon visste inte riktigt hur hon skulle besvara ett leende i flocken. För henne hade alla former av känslor varit en svaghet, så hon behöll bara sitt neutrala, men något förbryllade uttryck, även om hon kände att hon kanske borde besvarat eyy leende med något? Problemet var nog att hon inte alls visste hur. Det var ganska enkelt att lista ut att Elyn hade fått något form av socialt handikapp från sin uppväxt i flocken. Hennes låga rang och status hade gjort henne kuvad och innptsluten, men med en växande ilska och ett förakt mot det mesta omrking henne. Hon undvek allt och alla oftast och hon hade lärt sig hur man gör så lite väsen av sig som möjligt. Inte hade hon heller tryggheten från hennes syskon som de flesta andra hade. Vitani, Sarabi och Shetani hade alltid varit en stark grupp systrar som tillsmmans varit självsäkra och gett varandra styrka. Elyn kände istället inget från sina sykon nu. hennes bror Aruheito var mer död än levade, hennes kaxige bror var bara störd och trodde han ägde världen och den tredje var verkligen död nu.

Zayev var nog den första i flocken som hon verkligen kände att hon skulle kunna tala obehindrat med i framtiden dock. Aldrig hade hon väl gissat att det skulle vara den här store björnliknande lunsen som hon skulle känna sig ha något gemensamt med. Hennes öron klippte lite medan hon funderade på vad hon skulle säga härnäst.

Elyn visste dock inte om hon var nöjd, men de ord han sade lät rimliga. Elyn krävde väl egentligen inte en jättehög rang i flocken heller, bara tillräckligt hög för att få den respekt som hon anser sig ha rätt till, och som hon ser sig själv värdig nog att få. Hon valde dock att hålla tyst om detta. Hon ville inte få honom vrång på henne redan.

- "Du är inte riktigt som de andra.." Sade hon försikigt men ärligt utan att vara ett försök till att reta upp honom.

I brist på reaktion ifrån den unga tiken slutade Zayev att vänligt blotta tänderna och log istället svagt men slutna läppar. Han var inte säker på hur han skulle reagera. Hade han sagt någonting som upprört henne? Det hade absolut inte varit hans mening. Det kanske var bäst att be om ursäkt utifall att. Dock hann hans tankegång inte längre än så innan tiken öppnade munnen.
- "Du är inte riktigt som de andra.."
Elyns försiktiga röst nådde den björnlikes öron. Han klippte till med dem. I ansiktet fanns ett förbryllat uttryck.
"Jag.. förstår nog inte riktigt hur ni menar..." sade han.
Zayev visste inte vad det var hon pratade om. Gällde det hans utseende? I sådana fall var han van vid att vara annorlunda. Han hade varit annorlunda hela sitt liv. Men varför skulle hon plötsligt ta upp det? Nej, det var nog någonting som lång lite djupare än så. Han kunde bara inte komma på vad.

Elyn kände sig lite besvärad när han inte förstod vad hon menade. De ryckte lite i hennes axlar när hon försökte formulra om meningen i sitt huvud. Hon ville ju inte intae att det skulle tas som en förolämpning, för det var de inte för henne.

"Ja alltså.." det dröjde lite till innan hon fick fram några ord.

"Det märks ofta att de som bor här, eller är med i Devils, de bryr sig inte så mycket om annat utanför flocken. De ser bara vad som finns här, dyrkar Tenkai, lyder blint allt, tror på allt som sägs.." Hon hejdade sig ett ögonlbick osäker på vad hon borde säga och inte säga. Men hon ville vara ärlig, för att inte bara han skulle förstå vad hon försökte säga, utan också för att han skulle förstå.. Elyn.

"Det är lite som att de saknar drömmar. De har bytt ut allt de va och skänkt sitt liv till denna plats av död sand. De har inget kvar, inga mål, bara det här. Och för mig som växt upp här, så tycker jag inte att det är så mycket att byta bort världen för. Sand, och löften av tomma ord från någon som varit död sen innan jag föddes. Jag bryr mig helt enkelt inte om det här."

Hon tystnade en stund igen.
"Men du är annorlunda. Det är som att du sett världen, och vet att det finns mer där ute, att det här inte är allt, men ändå väljer att bo här för att du tycker det är.. Inte vet jag, trevligt?"

Hon kunde nog inte förklara sig mer än så, det var ganska sällan som hon försökte uttrycka just hennes tankar för andra, men hon kände ett förtroende för Zayev att han inte skulle straffa henne för det.

Det var nog så att en del av Elyn längtade härifrån. Hon visste att nu när hon blivit mer av ålder så skulle hon ge sig ut och utforska världen utanför Devils gränser. Även hon var och kanske skulle förbli en Devils, så tänkte hon inte låta deras revirgränser hindra henne. Men hon avundades de vargar i deras flock som hade sett världen redan, levt sina liv, och hon föraktade nästan dem som ändå valde att leva här. Hob kunde helt enkelt inte förstå det än.

Zayev lyssnade uppmärksamt till Elyns ord. Han kände sig nästan dum för att han inte förstått att det hon menat inte hade med hans utseende att göra alls. Han nickade allt eftersom hon sökte efter ord, för att uppmuntra henne att fortsätta och att visa att han förstod det hon sade. När hon tystnade hade den blå en del att fundera på.
"Ni är en intelligent dam." sade han eftertänksamt efter att ha varit tyst en stund. "Att ni inte fått mer uppmärksamhet förvånar mig."
Han log vagt mot henne och såg ut över vattnet. Övervägde. Efter en stunds tystnad tog han till orda.
"När jag var yngre var jag inte speciellt populär bland mina jämngamla. Deras föräldrar hade förklarat för dem att jag var ett monster. Orden 'djävul' och 'demon' dök upp med jämna mellanrum. När jag lämnade..."
Blev bortjagad.
"...mina föräldrar vid sjutton års ålder irrade jag länge runt i Numoori. Jag kände mig aldrig riktigt hemma någonstans."
Han pausade kort och såg på Elyn.
"Jag är inte den som trivs att vara ensam. Hur som hur hörde jag talas om en flock som andra kallade för 'öknens djävlar'. Då det var ett ord som ringt i mitt huvud under hela min uppväxt tänkte jag att det nog var en flock som passade. En flock med djävular."
Han gjorde ytterligare en paus. Ett besvärat uttryck tog form i hans ansikte.
"Men nu... Ja, jag vet inte."
Den blå försökte sig på att skratta lite lätt men misslyckades. Nej, egentligen var nog inte Devils en flock för honom. Men det var hans familj just nu, dysfunktionell, men en familj ändock. Han kastade ett lätt leende mot valpen.
"Men jag kan hålla med er om er beskrivning."
Dessa ord fick lov att avsluta det han hade att säga om flocken. Han ville inte säga någonting ont om den men där fanns de saker som han inte höll med om. Som Elyn hade sagt: denna Tenkai hade dött redan innan han blev en del av flocken. Egentligen hade han inte någon relation alls till honom.

[Slutet blev kanske lite luddigt, meeeen.. jag hoppas att det nog inte gör så mycket 8P]

"He, jag antar att det beror på att jag inte velat bli uppmärksammad."
Nej Elyn hade inte velat ha den uppmärksamheten. Eller hon tänkte åtminstone inte tigga eller fjäska för att få den. Hon tänkte kanske speciellt på vissa systrar som alltid hade varit högljudda och nästan bönat om att få bekräftelse från de äldre, och främst Nevada. Elyn fnyste nästan åt den tanken. nej hon ville förtjäna sin plats i flocken genom hennes handlingar. Men där fanns förstås också den där känslan av att hon kanske inte hör hemma i flocken. Så länge som hon är distanserad kanske det ger en anledning till att ge sig av en dag, lämna den plats hon aldrig själv valde att få.

Samtidigt så önskade hon ju att hon hade en plats, och faktiskt fick visa vad hon gick för. Men det var något som hade blivit trasigt i Elyn. Speciellt när hennes bror Aruheito dog, så var det något inom henne som dog med honom den dagen. Och när han aldrig blev sig själv igen, så blev Elyn aldrig det heller. Han var den som hon hade stått närmast, och han hade bara dött ifrån henne. Även om han återupplivades, så var det inte hennes bror längre. Elyn som själ försvann och hon stannade av i sin egna personliga utveckling, vilket gjorde henne till en osynlig skugga i flocken som ingen egentligen såg eller brydde sig om, och Elyn brydde sig inte om att ingen hade sett henne. Hon ville vara själv och ostörd från omvärlden.

Men nu hade hon börjat komma tillbaka till livet igen, och insett att hon måste växa upp och våga ta sin plats.

Hon satte sig ner när Zayev fortsatte tala och svepte sin långa svans om sina tassar. Hon hade aldrig hört om detaljer från Zayevs bakgrund, så hon lyssnade uppmärksamt.

"En flock med djävlar." upprepade hon tyst för sig själv sedan. Det var något som skar i henne och hon såg ner mot marken. Det var så andra såg dem, och hon var en del av dem. Elyn visste, att hon ocskå förväntades bli en av djävlarna i öknen. Skulle hon klara av det? Ville hon det? Elyn, så hjärntvättad som hon var, så skadad sen födseln med allt de blivit lärda, så tärd och härdad som hennes själ var, så ja hon skulle ha kapaciteten att uppfylla de ord som förväntades av en djävul, men skulle hon själv anstränga sig för att bli det?

Hon kunde dock förstå Zayev, som hela sitt liv varit utanför och kunde finna ett hem här där alla ansågs vara förvridna och onda ut i minsta cell. Det är nog ett rykte man fortfarande är stolt över.

Elyn satt tyst och funderade, och nickade bara när han hade talat klart. Han kände nog som henne att man inte vågade säga mer än nödvändigt, men hon hade tyckte det var skönt att kunna prata lite om det med någon.

Elyn reste sig igen och kände att hon kanske borde gå vidare. Hon trivdes inte med obekväma tystnader och hade sagt mer än vad hon brukade göra på en vecka nästan. Men hon ville inte bara avbryta de samtal de had haft nu heller.

"Em.. Jag behöver nog gå snart.. men jag tänkte fråga om du kanske kan tänka dig att träna med mig någon gång? Jag skulle behöva träna mot någon, på riktigt." Hon visste att Zayev var stark, och tänkte att han kanske ksulle kunna funka bra för det. När hon hade tränat mot andra i flocken som var mer jämna med henne så kunde hon sällan träna på att använda sina krafter, och det var just träningen med hennes elektriciet som hon behövde bli bättre på. De felsta visste nog inte ens att hon hade krafter från början.

Zayev såg lite lätt oroligt på Elyn. Att hon upprepade en del av det han sagt gjorde honom illa till mods. Den unga tiken reste sig upp. Hon såg obekväm ut, vilket fick honom att le lite lätt inombords. Hon var uppenbarligen inte van vid uppmärksamhet på det här viset.

"Jag skulle behöva träna mot någon, på riktigt."
Zayev log mot henne.
"Det skulle vara trevligt. Jag kan behöva träna lite jag också." sade han och skrattade.
Han hade inte haft något längre samtal med Elyn, men såhär långt hade han fattat tycke för henne.

[Woop, woop!]

Elyn nickade mot Zayev.

"Bra." Sa hon kort, men man kunde ana en glädje i rösten också. Hon var inte van vid att andra ställde upp för henne, så hon var inte heller van vid att visa tacksamhet.

"Då ses vi när det blir lämpligt" Hon var tyst en stund innan hon sade något mer.

"Jag måste gå nu." Automatiskt gjorde hon även en lättare bugning som hon var van att göra för de som stod över henne i rang. För hon var av den ålder nu att hon skulle räknas med i rangsystemet. officiellt så skulle hon inte räknas som valp längre. Hon hade bävat inför det, eftersom att det skulle innebära att hon inte kunde gömma sig lika lätt längre. samtidigt så var det kanske nu hon var redo för att kliva fram och ta sin plats i flocken, och visa att hon förtjänade den.

Hon vände sig om och lämnade Zayev bakom sig när hon skulle bege sig iväg för att filosofera själv i ett eget hörn av reviret igen så som hon brukade göra. Hon var inte van vid att ständigt vara omkring andra, eller prata längre än nödvändigt, och det var troligen något som skulle dröja innan hon hon vande sig vid annat.


[Avslutat]