| Till Black, andra får också joina, veeeelkommen! =')) |

Tassarnas låga smatter tystnade, gestalten stannade upp.
Huvudet höjdes från manknivå upp till normalt höjt huvud.
Ett par mörkgröna ögon såg ut över mökret, de glittrade i månljuset.
Natten höll på att gå över till morgon, mycket snart skulle himlen färgas rosa vid horisonten. Vit luft blåstes ut ur vargens nos.
Ett mjukt leende skymtades. Hon gillade det, den vita röken. Den avslöjade att vintern avr på väg, att kylan var här. Hon trivdes med det. Sommaren var en plåga, solens evigt stekande strålar.
På vintrarna slapp man hettan, känslan av att elden brann runtom en.

Eld var det Goria fruktade, värst av allt. Hettan, kvävande. Runt en på alla sidor, oövervinnerlig. Varje gång hennes ögon speglades i eldens ljus kunde hon inte tänka klart. Hon hade barardet "fly" i sitt huvud.
Nu var hon lugn och harmonisk, flykttankar existerade inte nu.
Hennes beige-färgade svans svepte till, med den vita tippen och de två bruna tigerränderna som prydande extrafärger.
Goria såg sig omrking, platsen var mörk, hon kom från Döda skogen, där hade det varit minst lika mörkt men så hade det varit där även på dagen.
Vilket jävla mörker, hade hon kommit till ett land där solen inte existerade?
Tanken var inte seriös, mest irriterad. Hon visste att solen skulle visa sig, en ljusrosa rand hade redan stigit fram i fjärran.
Goria lät sin kropp vägas frammåt innan hon satte den ena tassen framför den andre. Hon hade hört om ett stup, ett stup som aldrig tog slut och kallades i stil med Dödens stup.
Med smeknamnet i huvudet rynkade hon ögonbrynen, var det ett skrämselnamn eller äkta.
Hade många låtit sina kroppar falla ner hitt, eller tvingats falla kanske?
Tanken lockade inte, det fanns så många stjälar som vandrade runt här, stjälar med kroppar, levande varelser- som inte kunde tänka klart. Bara hade ondska och blod i huvudet, de hade tappat den lilla del av mjukhet och skörbarhet som alla borde ha fått vid födseln. Eller så handlade det om deras uppväxt.
De naturvita öronen kliptpe på huvudet, vid ett brusande ljud. Tiken svängde huvudet mot höger, en mörk rand låg ett tiotal meter bredvid henne. Intresset fångade hennes tankar och hon vände stegen dittåt,
det var ingen rand. Det var stupet. Det var ett svart ändlöst hål, avlångt som fortsatte långt åt båda sidorna. Bredden var flera meter det också.
Hon backade snabbt, stannade nån meter ifrån och betraktade sprickans mäktiga utseende.

Den svarta kargen klättrade från hylla till hylla på väggen i stupet.
Han stod på en liten avsats, svängde till med svansen och tog nästa, kattlika språng upp på en annan.
Vinden i stupet var isande kall, och sved i ögonen.
Han bet ihop de massiva käkarna och hoppade snabbt upp på nästa.

Efter ett tag började han närma sig ytan, där strömmade luften ner.
En remsa av himlen syntes där uppe.
Han klöste i stenen när han tog sats, och for genom luften för att sedan landa högre upp, på nästa hylla.
Så fortsatte han, tills han nådde kanten.
Han fäste tassarna på markytan och bände sig upp.
Som tur var kunde den muskulöse hanen bära sin egen vikt, och mer.
När han var uppe satte han sig ner och ruskade på den blodröda manen.

Snart fick han syn på en hona, som stod där borta.
Han rynkade pannan.
Att han inte upptäckt henne!
Men vinden låg honom i ryggen, så det var kanske inte så konstigt ändå.

Black reste sig smidigt upp och började långsamt gå mot denne.
"Goddag" brummade han vänligt och såg på henne med sin gröna, stadiga kattblick.
Han undrade kort vad hon gjorde på ett ställe som detta, där krigare tränade i klyftan.
Men han sade ingenting.
Hon såg snäll ut, med fina ögon och en behaglig, mjuk pälsnyans.
Tecknen, sträck på kinderna, svans och ben, såg ut att vara av guld.

Hanens svans svepte fram och tillbaka, och slingrade sig lite, som en katts.
Black sträckte på sig i sin fulla längd och betraktade henne med artig nyfikenhet.

Goria ryckte till när en mörk hane hävde sig upp från den breda sprickan,
hon granskade denne ingåene. Röd lugg som den noga skakade, klara kattliknande ögon som såg mot henne nu. Hennes gyllenebrunda såg tillbaka.
Hon had ekännt doften av denne men inte trott han skulle komam från självaste Mardoufklyftan, hon hade inte ens vetat att man kunnat vistas där.
Hon ville ta ett snedsteg och kika ner dit igen med undvek att röra på sig.
Bara stod och iakttog den andre, den kunde vara en av de många ondsinnta vargarna. Det var ett passligt ställe för såna att vistas på, ett snedsteg kunde få henne att förlora nått viktigt de nyss ögonfigthades om. Vad visste hon inte. Tanken fick henne att vika undan med blicken, se ner i marken framför sig.
Hon kunde slåss. Men gjorde det så sällan hon kunde, ville väldigt ogära slåss om nått hon ansåg som onödigt.
Det var en stor lista som hörde dit.
Blicken sökte den andres igen när den tilltalade henne, hon nickade svarande.
-Var hälsad, jag är Goria. Ensamvarg,